Jag är född i Kisa i Östergötland. Under totalt sju år bodde jag med tillsammans med mina föräldrar och min bror i Centralafrikanska Republiken. Jag fick tidigt lära mig att vill jag få respekt av andra människor så måste jag visa respekt tillbaka. Jag är vice ordförande i hjälporganisationen We Act Sweden som bildades i januari 2016. Den här berättelsen är min skildring av mina upplevelser som volontär under den tiden då Europa mer eller mindre blev tagna på sängkanten av den stora flyktingströmmen 2015.

Kroatien oktober 2015

Vi står på en grusväg ute i ingenstans. På ena sidan av vägen finns en hösttrött vinodling och på den andra ett öppet fält. På bägge sidor av vägen står tält, uppspända presenningar och enkla bord uppställda. Tälten är fyllda med kläder, filtar, skor, leksaker, kex, te, frukt, juice. Platsen är full av människor med reflexvästar märkta med olika namn på olika hjälporganisationer. De mer kända organisationerna såsom Röda Korset, Greenpeace, Läkare utan gränser men även mindre organisationer eller föreningar som kommit hit för att hjälpa människor på flykt. I tältet som Greenpeace satt upp finns det möjlighet att koppla upp sig mot Wi-fi. En, som jag senare insåg, en livsviktig tjänst och möjlighet för att kunna få kontakt med nära och kära. Det är gott om volontärer som går runt och pratar med varandra och det verkar som alla känner alla och att de har varit här ett tag. Den naturliga samlingsplatsen är tälten där man kan få sött te. Platsen vi befinner oss på heter Babska och ligger i Kroatien nära gränsen mot Serbien.

Plötsligt hör man: «Nu kommer det en grupp». De flesta volontärerna går mot sina tält för att dela ut kläder eller något att äta eller dricka. På vägen som går från den serbiska gränsen kommer ca 50 personer; barn, tonåringar och vuxna. De går där tysta efter att ha släppts över vid den serbiska gränsen ca 500 meter längre ner på vägen som kommer att vara vår arbetsplats under några dagar. Gruppen eskorteras av två polis, en framför gruppen och en bakom. Jag står där vid vägkanten vid vårt bord med förnödenheter som vi har haft med oss och ser flyktingarna komma bärande på det man har kunnat ta med sig. Barn på 3–4 år bär tunga påsar eller på ett yngre syskon. Tysta tar de emot torra, rena, kläder, ett par hela skor och några kex att tugga på. Flera av volontärerna ropar: «Welcome to Europe!» och några i den tysta klungan lyser upp och tackar. De känner säkert en tacksamhet över den värme som de möts av. Med blandade känslor ser jag på människorna som går förbi. Detta har jag sett på TV. Under fem års tid har det rapporterats om de här människornas situation och under fem år har vi inte fattat vad som hänt. Allt påminner mig om filmer som jag sett från andra världskriget, från krigen i Balkan, Vietnam, Rwanda, Kurdistan. Människor som vandrar från krig, nöd och rädsla mot något som man hoppas ska bli bättre. Var det så här det såg ut på våra vägar när ca 1,5 miljoner svenskar försökte resa till Amerika för att få ett bättre liv? Varför måste dessa hemskheter upprepas? Jag smiter in bland raderna av vinrankor och där brister mitt hjärta för första gången och tårarna strömmar ner för mina kinder. Hur kan världen vara så grym? Frågorna kommer. Vad gör jag här och vad kan jag göra? Jag går tillbaka till mina vänner och delar ut kläder, leksaker och kex och ett av mina mål för den här resan är att få se ett barn le. Några veckor tidigare har jag fått en förfrågan om jag vill följa med till Kroatien för att se om vi kan göra något för någon människa på flykt. Frågan har ställts från engagerade människor i föreningen AGERA som finns i bl.a. Helsingborg och Halmstad. Resesällskapet är läkare, sjuksköterskor, barnmorskor, undersköterskor, kurator och tolkar. Vi samlas första gången i Halmstad för att prata om resan och se vad vi kan göra. Några av de nya vännerna har varit i Ungern några veckor tidigare och delat ut kläder. Jag rycks med av deras berättelser och entusiasm och känner att detta vill jag göra. Nu återstår det att fråga min man Tomas och min kollega Carina på arbetet samt min chef om det finns möjlighet för mig att åka ner några dagar. Tomas säger: «Är det detta du vill så åk, jag stöder dig fullt ut.» Min kollega Carina tittar på mig och säger: «Jag önskar att jag kunde följa med men åk du.» Jag vet att det innebär merarbete för henne men hon ställer upp för dessa utsatta människor genom att ta även mina arbetsuppgifter. Semester var inte heller svårt att få. Nu börjar en hetsig tid med insamling av kläder, skor, filtar, leksaker, barnmat och sjukvårdsmaterial. Vänliga människor som letat och rensat i sina garderober, företag som skänkt sjukvårdsmaterial och till sist har vi fyllt en lastbil på runt 25 ton med förnödenheter. Ett åkeri ställer upp med lastbilen och två lastbilschaufförer, som inte känner varandra, ställer upp gratis och kör den drygt 1700 km långa vägen ner mer eller mindre non-stop i drygt 24 timmar.

Så tidigt denna onsdag samlas vi på Sturups flygplats. En brokig skara människor som jag knappt kan namnen på. Där är Björn och Åsa som är läkare, Katarina och Sandra som är barnmorskor, Lena och Ulrika som är undersköterskor, Oliver som är sjuksköterskestudent, Karim som är tolk och Anneli som är kurator. Alla är lite fnittriga, spända och visar sig från sin allra bästa sida. Jag ställer mig en bit från gruppen och tänker: Marianne! Vad tänker du på egentligen? Vad har du gett dig in på? Har du beredskap för det som eventuellt kan hända bland alla dessa främmande människor?» Sedan ler jag och tänker: vad kan vara värre? Jo, att inte göra något alls och det här ressällskapet ser ju ganska snällt ut och de måste ju tänka likadant om mig. Med på resan finns även Anders, Jenny och Magnus som kommer att kör ner en ambulans till Bapska. De kommer att komma ca ett dygn senare. Resan går till Budapest där vi hyr två bilar och kör ner mot kroatiska gränsen. När vi framåt kvällen passerar gränsen ställer jag och Björn oss frågan: Får man föra över en hyrbil till ett annat land? Vad göra? Lite sent påtänkt så det är bara att köra vidare. När vi närmar oss den kroatiska gränsen ser vi taggtrådar som satts upp. När man ser det på TV ser man bara en bit taggtråd. Här ser man kilometrar av taggtråd som leder utmed gränsen och jag kan inte påstå att jag känner mig välkommen och det gör nog inte flyktingarna heller. Väl framme i Bapska är det dags att hitta någonstans att sova. Klockan 01 på natten och vi inser att det inte är så många hotell öppna. Efter att ha åkt runt i en timme och knackat på olika hotell och B & B så hamnar vi utanför ett hostel. Naturligtvis är det stängt och jag känner att nu är måttet rågat. Nu sätter jag mig i bilen och sover och bestämmer mig för att inte säga något för att inte reta någon. Sanningen att säga så är i alla fall mitt humör och blodsocker på lägsta nivå. Då bara händer det. Några av mina reskamrater står utanför hostelet och pratar. Jag sitter i bilen och ser några män komma gående mot hostelet och mitt ressällskap och tänka sig! De pratar svenska! Jag går ut för att hälsa och den första som kommer fram är Joakim, en av mina läkarstudenter från Helsingborg. Han och hans kamrater har arbetat som volontärer några månader och bor på hostelet. De bjuder in oss till ett kallt stenhus men rent och acceptabelt fräscht. Vi sätter oss ner och Joakim och hans kamrater berättar om sitt arbete bland flyktingarna i lägret. De berättar också om Henrik och Kurdawan som är två kockar som också kommer från Sverige och som varit här några veckor. Den här kvällen har de bakat en tårta och är och firar polismästaren på hans födelsedag. Muta? Nä, strategi. Framåt småtimmarna kommer det in två glada herrar och berättar om en trevlig födelsedagsfest med en underbart god tårta. Hela den nyanlända gruppen sätter sig ner och Kurdawan och Henrik berättar om sitt arbete bland flyktingarna. Kurdawan berättar om sin flykt från Kurdistan då han var liten, hur han kom ifrån sin familj och kom som ensamkommande barn till Sverige där Röda Korset hjälpte dem att återförenas. Nu ville han visa sin tacksamhet till Röda korset och dem som hjälpt honom genom att göra något gott tillbaka. Fem kockar från Malmö hade bildat gruppen Alla är kockar, och åkt ner till Bapska för att laga mat och ge flyktingarna en portion god, näringsrik gryta. Inne i ett tält och på två kokplattor lagar de mat till som mest 5000 personer per dag. Men efter ett tag säger de kroatiska myndigheterna nej till att de serverar lagad mat så kockarna ändrar menyn till frukt och kex som de serverar på bord med vita dukar och kandelabrar med tända ljus. Kan det kännas mer varmt och tilltalande att där ute i den mörka natten se ljusen från kandelabrarna och se de färggranna frukterna?

Efter någon timmes sömn sätter vi oss i bilen och våra nyvunna vänner visar oss vägen till platsen där flyktingarna passerar gränsen mellan Serbien och Kroatien. Vi får oss angivet en plats med ett enkelt bord som vi kan lägga upp en del av donationerna som vi fått med oss på. De organisationer som redan finns på plats ser på oss med skeptiska ögon. Ser att de tänker: Ännu en organisation och vad gör de här? Men vi introduceras av Kurdawan och går runt och hälsar och presenterar oss och efter en stund är vi en bland alla organisationer. Vi går mot Alla är kockars tält som ligger precis vid ingenmansland mellan Serbien och Kroatien. Då får vi höra att en liten pojke på runt sex år med en trolig käkfraktur har 10 försvunnit. Flera av oss letar i omgivningen men får ge upp efter ett tag. Vi kan inte släppa tanken på den här lille gossen som måste ha fruktansvärda smärtor och vi undrar om han överhuvudtaget kan få i sig någon föda. Jag går ner till gränsvakterna och de berättar att på serbiska sidan står det folk och väntar på att få gå över gränsen. En del av dem har stått i flera dygn för att få komma över gränsen och vidare upp mot Europa. Man släpper över 50 personer åt gången och så får de ställa sig i kö för att under polisbevakning gå ca 1 km till väntande bussar som skall köra dem till ett läger en bit bort. Vårt bord är placerat ungefär halvvägs på vägen som flyktingarna vandrar. Någon volontär ropar att det kommer en ny grupp med flyktingar. Ytterligare femtio personer passerar förbi oss. Små barn, liksom vuxna bär på de få tillhörigheter som de har lyckats få med sig. Våra härliga tolkar i gruppen börjar hjälpa kvinnorna och de små barnen och tar deras packning. Att se hur deras ögon lyser upp då de också kan prata med dem på arabiska. Plötsligt hör jag ett barn kikna av skratt. Det är Lena, en underbar kvinna i vår grupp, som har blåst upp en ballong. Barnet har hon i famnen och hon sjunger, dansar fram och slänger med ballongen. De fortsätter att sjunga och dansa på sin väg mot bussen och jag får höra barnet skratta. En ung kvinna går bakom Lena och pojken och jag ser hennes leende bakom den trötta, oroliga blicken. Om bara för en stund ser hon glädje i barnets ögon. På vårt bord ligger en Hello Kitty väska. En liten flicka, som går förbi, får syn på väskan med bilden som de flesta små flickor älskar och stryker med handen över den rosa väskan och säger tyst: «Hello Kitty». När en av våra volontärer ger henne väskan strålar hennes ögon och hon tackar försynt och tar den och rusar vidare mot sin mamma. Vi har lite sjukvårdsmaterial med oss och ganska snart är vi i full gång med att plåstra om såriga fötter. Många har trasiga skor och andra har skor som är för små eller för stora och som de troligen förvärvat på olika sätt under sin långa vandring. En gammal kvinna kommer och hennes fötter och ben är så svullna och såriga och jag förstår inte hur hon har kunnat gå så långt som hon har gjort. De alldeles för trånga skorna har skurit in på ovandelen av fötterna och hälen är som ett stort sår. Vi plåstrar om henne efter bästa förmåga och hon får ett par bättre passande gymnastikskor av oss. Hon ler blygt trots den enorma smärtan. Kanske lite omtanke har gett henne en stund av värdighet och psykisk smärtlindring. Två representanter från Röda korset kommer och frågar om vi bedriver sjukvård och vi kan svara sanningsenligt att några av oss är läkare och sköterskor men vi plåstrar bara om enkla sår då vi inte har något tillstånd att bedriva sjukvård. De berättar med barsk min att vi måste ha tillstånd av kroatiska myndigheter för att få arbeta där. Vi lägger på hela charmen från hela gruppen och efter en liten stund så tinar de båda representanterna upp men påpekar att vi måste ha tillstånd för att arbeta som medicinsk organisation. Framåt eftermiddagen kommer en kostymklädd man längs vägen som går förbi vårt bord. Han verkar vara på väg mot serbiska gränsen. Han stannar framför mig och frågar om vi kommer från Sverige och om vi är sjukvårdare. Om någon hade berättat om oss vet jag inte men jag bekräftar att så är fallet. Jag försäkrar honom också om att vi inte bedriver någon sjukvård eftersom vi inte har något tillstånd att arbeta. Han vill återigen försäkra sig om vi är sjukvårdare eller ej. Jag svarar igen att några av oss är läkare, sjuksköterskor, barnmorskor och undersköterskor men att vi bara delar ut plåster, kläder och kex eftersom vi inte har någon legitimation i Kroatien. Den kostymklädda mannen tittar allvarligt på mig och säger: «Från och med nu så har ni full rätt att bedriva sjukvård». Jag måste ju fråga vem denne man är och då berättar han att han är Kroatiens hälsovårdsminister som är på studiebesök. Han tar min hand och går sedan vidare och själv står jag och gapar som en fågelunge.

Jag står och tittar på de olika grupperna som passerar förbi. I några av grupperna finns bara unga pojkar, alla tonåringar. De hälsar lite avmätt på oss och går förbi ganska högljudda. En av dem försöker byta till sig en finare och renare jacka men vi säger att det är till dem som ingen jacka har. Den unge mannen accepterar vårt argument om än med en liten protest. Jag undrar hur det skall gå för de här unga killarna. Ensamkommande pojkar är ju ett stort diskussionsämne hemma i Sverige. Men hur känner dessa grabbar det? Hade de själva gett sig av då de förlorat sin familj eller hade föräldrarna skickat iväg dem för de sista pengarna de hade för att deras barn skulle få ett bättre liv och undkomma mer lidande?

Sommaren 1966

 Jag bodde i Centralafrikanska Republiken tillsammans med mina föräldrar och storebror. Mina föräldrar var missionärer och deras engagemang var oerhört starkt. Vi hade bott i Afrika i olika perioder under min barn- och tonårstid. Den sista gången vi åkte dit var 1964.

Under våren 1966 blev jag sjuk och läkaren på sjukhuset bedömde att jag behövde komma till Sverige för att få adekvat sjukvård. Mina föräldrar hade ett år kvar på sitt uppdrag och jag tror att de diskuterade ganska mycket över hur de skulle göra med min hemresa. De visste att hemma i Sverige fanns vår släkt som skulle ta hand om mig med all den kärlek de kunde ge mig och jag tror att efter en viss korrespondens så bestämdes det att jag skulle åka till Sverige ensam. Jag har förstått senare att det var ett av de svåraste beslut de tagit; att välja att stanna kvar och låta mig åka hem till Sverige ensam eller att lämna sina uppdrag och följa med mig till Sverige. I Sverige fanns ändå de som tog hand om mig och ville mig det allra bästa. Mamma arbetade på en liten vårdstuga som vi hade på missionsstationen och pappa arbetade bl.a. som typograf och tryckte skolböcker, byggde skolhus, elevhem m.m. Detta var ju deras livsuppdrag och skulle de lämna det eller slutföra sitt uppdrag? De bestämde sig och en dag berättade de för mig att jag skulle få åka med en annan missionärsfamilj till Sverige och att jag skulle få bo hos min moster i Kisa. Efter skolavslutningen då jag kommit hem från internatskolan så var det dags att lämna mina föräldrar, bror och vänner. Vi flög från Berberati, där vi bodde, till Bangui, huvstaden i Centralafrikanska Republiken och därifrån flög vi till Paris. Jag kände familjen Jansson väl och jag hade bott på internat ett år så att vara ifrån min familj ansåg jag väl inte skulle vara någon större fara. Från Paris tog vi tåget till Sverige och i Linköping mötte hela släkten upp. Det var mormor och morfar, farmor och farfar, mostrar och morbröder, kusiner och allra bästa kompisen Inga-Lena. Det var stora famnen, kramar och bara en massa glädje. Efter välkomstmiddag hos mina kusiner i Linköping åkte vi hem till Kisa. Jag skulle bo hos min moster som arbetade som hushållerska åt hela Kisas Farbror Kalle. En man som själv varit missionär i Afrika och som hade ett hjärta av guld och hjälpt många människor som behövde stöd i livet av olika anledningar. Min moster, som var en fantastisk människa, hade inga egna barn och absolut ingen erfarenhet av att ta hand om ett tonårsbarn. Nu hade hon fått en fjortonåring i huset som nog var ganska vilsen. Att jag som 12-åring, två år tidigare, varit tvungen bryta upp från vännerna hade nog påverkat mig mer än vad jag förstod. Nu kom jag hem till Sverige drygt två år senare och mycket hade hänt under den tiden. Skillnaden mellan en 12-åring och 14 åring är ganska påtaglig. Jag var ingen liten tjej längre som lekte med dockor utan mer intresserad av killar och kläder. Musikintresset hade också förändrats. När vi åkte till Afrika så var det svenska barnvisor och folksånger som gällde men under mina år i Afrika hade Beatles blivit kända i Europa. Ja, stackars moster förstod inte hur jag kunde gilla dessa långhåriga, syndiga pojkar och musiken var ju alldeles förfärlig, högljudd och snabb. Mina kompisar hade ju också växt både fysiskt och mentalt men det tog inte  lång tid förrän vi fann varandra igen. Gänget blev min fasta punkt och Elimkyrkan i Kisa blev mer mitt hem. Skolan var tråkig. På internatet hade det varit disciplin och läxorna skulle vara gjorda innan någon fritidsaktivitet påbörjades. Men nu kunde jag linda moster kring mitt lillfinger och lurade i henne hela tiden att jag skötte skolan. Jag kände mig ofta ensam och var nog ganska tjurig och ville inte visa vad jag innerst inne tänkte och önskade. Jag ville inte berätta för någon att jag saknade mina föräldrar och min bror. För att få mig på bättre humör fick jag i stort sett allt jag pekade på. Julen kom och julafton var fruktansvärd. Alla de traditionerna jag hade med mamma och pappa och Lennart fanns inte. Julklappsutdelningen kom och jag fick hur mycket julklappar som helst. Mina kusiner som var med och firade fick nog inte hälften av det jag fick men det var inget jag brydde mig om. Jag fick allt vad jag önskade mig men när julafton gick över till juldagen fanns enbart ensamheten kvar. Våren 1967 skred sakta fram och en dag ringde det på dörren hos min moster och utanför stod en man med ett telegram. Innehållet fick mig att tappa andan. Min bror hade blivit biten av en giftorm och var svårt sjuk och utgången var oviss. Jag sprang in på mitt rum och där upplevde jag min första livskris. Skulle jag aldrig mer få träffa min bror? Han är en av de människor som betytt mest för mig med sitt lugn och sin humor. Det gick några dagar och jag längtade bara hem till Carnot där mina föräldrar och bror bodde. Efter ett par dagar kom ett nytt telegram; Lennart hade klarat sig och lättad förstod jag att jag skulle få se honom igen. Men jag hade ingen vuxen att prata med. De som pratade med mig var min kusin Magnus och Inga-Lena. Men någon som kunde hjälpa en vilsen tonåring fanns inte där.

Sommaren kom och det var dags att möta mina föräldrar och storebror på Centralstationen i Linköping. Efter välkomstkramar och pussar så var det dags att ta itu med vardagen. Pappa frågade mig hur det gått i skolan och hur betygen såg ut. När han fick se betyget så såg jag att han bet  ihop käkarna, vilket var ett tecken på att han var riktigt missnöjd och han tittade stint på mig och sa lugnt. «Ja Bubblan!» som han kallade mig för. «Nu blir det utegångsförbud hela höstterminen». Just då älskade jag väl inte min pappa mest av allt i hela världen men i det läget var det bara att hålla med och göra som han hade bestämt. Utegångsförbudet innebar att läxor var tvungna att vara gjorda innan jag fick träffa kompisarna. Men höstterminen förflöt lugnt och mamma hade full koll på att läxor och allt annat skolarbete sköttes innan jag fick gå ut med kompisarna och pappa som var ute och reste mycket fick löpande information om hur jag skötte min skolgång och efter hand lättade han på utegångsförbudet. När betyget kom till jullovet så var han stolt liksom jag och utegångsförbudet hävdes. Det jag hade saknat under ett år var riktlinjer och vägledning.

När jag ser dessa unga, ensamma, grabbar som går vägen fram på en väg i Kroatien undrar jag vem som ska vägleda dem? Vem ställer krav, ger råd, ödslar med kärlek och framför allt ger dem bekräftelse? Dessa blyga pojkar som bara vill få ett liv. Där familjen kanske sålt allt för att ge dem en chans. Den bördan har de på sina axlar. Att inte misslyckas. Dessutom har de, om inte synliga, men svåra sår och ärr av de upplevelser de varit med om. Vi hälsar dem välkomna till Europa men vad händer på deras väg? Många i Europa vill att deras väg mot fred och ett drägligt liv skall grusas. Skall de någonsin finna tryggheten? Jag vill gå fram och bara krama om dem. Jag behövde inte oroa mig för min framtid, jag är svensk. De här grabbarna har även ångesten över om de har en framtid här eller om de kommer att skickas tillbaka till kriget att tampas med.

Kroatien 15

Under eftermiddagen kommer ambulansen fram till Babska. Den stora Chevan kryper sakta fram utmed vägen. Folk tittar och under stort jubel kan den parkeras på sidan av vägen som flyktingarna vandrar längs med. Jag och läkaren Björn byter om till våra ambulanskläder och som överallt annars så väcker vår uniform uppmärksamhet. Flyktingarna som vandrar förbi oss stannar och ber om hjälp. Polisen som följer grupperna stannar till och ber oss titta på några av flyktingarna som de är oroliga för. Plötsligt kommer en av Röda korsets representanter som tidigare ifrågasatt vår närvaro. Han vill att jag skall lyssna på hans lungor för han har hostat en längre tid och undrar om han kan ha drabbats av cancer. Jag ber Björn ta in mannen i ambulansen och han undersöker honom noga. Diagnosen blir att mannen är slutkörd efter att i flera månader arbetat bland flyktingarna och knappt sovit och inte skött om sig själv. En nöjd, lättad och glad man lämnar ambulansen och vi har fått support till vår verksamhet. Vi står utmed vägen och delar ut kex och dricka och ganska snabbt märker vi att vi inte har med oss mat så det räcker. Två volontärer ur vår grupp åker ner till en butik i byn och köper alla bananer som butiksägaren kan avvara. Detta var ett bra initiativ och när vi handlar nästföljande dag har mannen tagit hem en större kvantitet bananer. Vi förstår att våra inköp ger butiksägaren en stor inkomst. Det känns bra att vi även kan hjälpa lokalbefolkningen. Staden vi bor i bär svåra märken efter balkankriget. På vattentornet som reser sig över allt annat ser man märken efter skottlossning, husen är ärrade av strider och man förstår att dessa människor fortfarande bär på svåra minnen. Nu, 20 år senare, tar de emot tusentals människor och hjälper dem. Tänk att lite bananer kan göra skillnad för en människa. Ja, hjälpinsatserna är olika men rätt riktade gör de underverk.

Återigen är det flyktingar på väg från gränsen mot bussen. En pappa och hans lille son stannar vid vårt bord. Pojken hittar några leksaker och stannar upp och tittar på dem. Pappan går vidare och plötsligt märker pojken att han är ensam. Han börjar gråta tyst och ser sig oroligt omkring. Jag går fram till honom och han säger något som jag tolkar som pappa. Jag visar med kroppsspråk att vi skall springa efter pappan och jag låtsas jaga pojken. En polis längre fram på vägen sätter sig på huk och sträcker ut sina armar. När pojken kommer fram till honom lyfter han upp grabben och pojken får syn på sin pappa. Återigen får jag se ett barn le och nu ler jag själv. Mörkret faller och går över i en kall, fuktig natt. Dagen har varit väldigt varm men nu tränger sig fukt och kyla in innanför kläderna. Våra bananköpande ynglingar har också köpt röda ljus och sätter upp dem utmed vägen ner mot den serbiska gränsen. Vårt bord och vår ambulans står i slutet av alla tälten och sedan är det några hundra meter innan man når gränsen. Ljuset från ljusen lyser upp ca ett femtiotal meter och den långa vägen blir genast lite mer välkomnande. En ung kvinna kommer fram till vårt bord. Hon får se ett guldpaljetterat hjärta på en svart T-shirt. Hon lyser upp när en av oss ger henne den. Jag tror att vi alla tänker: Lilla vän skall du inte ta något mer praktiskt och värmande? men vi ser hur gärna hon vill ha den så Lena räcker henne tröjan och hon tar emot den, tackar och säger att det skall bli skönt att få komma till lägret och få duscha. Vi känner alla ett sting i hjärtat. Den unga kvinnan tror att nu kommer hon att få en dusch, rena kläder och mat men vi har blivit tillsagda att inte berätta vad som kommer att ske när de kommer till lägret i Opatovac. Där kommer de att får vara ca 24 timmar för att sedan föras vidare upp mot Europa. Bo i kalla tält och få lite bröd att äta. Annelie som är kurator arbetar i lägret de här dagarna och man ser hur de olika människornas öden påverkar henne. Vi möter flyktingarna några korta minuter men Annelie får höra om deras flykt, rädsla, ångest, upplevelser, oro inför den fortsatta resan och oron över vad som kommer att hända i framtiden. Oron över de släktingar och vänner som är kvar, sorgen över dem som inte orkat gå vidare utan stupat på vägen. Oron över ryktena om att bland annat Ungern har börjat sätta upp taggtråd för att stoppa invandringen och att det i Europa börjar höras protester mot den stora flyktingströmmen. Hur kan man trösta och vara ett stöd i en sådan situation

Jag står på vägen vid vårt bord då en pappa med sin, som jag beräknar, 10-årige son. Pojken är helt katatonisk och pappan är alldeles förtvivlad. Grabben står där helt håglös och stirrar ut i ingenting. Han får lite kex och något att dricka. Han tuggar helt mekaniskt och vi får ingen kontakt med honom. Jag får syn på en sliten nalle, sliten men med mycket kärlek. Jag tänker: Kan man ge en tio-årig pojk en nalle? Jag har sett i mitt arbete på sjukhuset hur nallar har gjort underverk även med vuxna människor. Ett försök är aldrig fel. Vill han inte ha den så kan jag i nuläget inte göra mer för att hjälpa honom. Jag tar nallen, tar grabbens hand och trycker nallen i hans famn. Han står alldeles still och tittar på nallen och jag tänker att detta var ett riktigt bottennapp. Men efter en liten stund borrar pojken ner ansiktet i nallen och lyckan att få se hans leende spricka fram är mer värd än en miljon på lotto. Jag tycker mig se att även nallen ler. Återigen får vingården gömma mig och tårarna rinner utmed mina kinder. Kvällen går över i natt och kylan tränger sig på. Hela tiden kommer grupper om 50 flyktingar förbi oss. Somliga har stått vid den serbiska gränsen och väntat på att få komma över i flera dagar. Nu är natten kall och fuktig. En del av barnen är barfota med kortbyxor och tunna tröjor. Engångsfiltarna som vi fått med oss börjar tryta så vi får klippa itu dem så att de åtminstone kan värma de minsta. Vi åker tillbaka till hostelet för någon timmes sömn. Nästa morgon är det min tur att fixa frukost så jag går ut i den lilla staden och hittar en underbar brödbutik. Vi är många som skall ha mat och när jag betalar med euros så lyser expeditens ögon upp. Eftersom matematik inte är min starka sida blir frukosten betald till butiksägarens favör. På vägen tillbaka möter jag Henrik, en av kockarna. Han har fått ett telefonsamtal från Joakim, läkarstudenten som jag haft som elev. Joakim har åkt till Makedonien och situationen är ännu mer besvärlig där. Han vill ha lite råd om en kvinnlig patient men jag hör även hans oro över situationen där han befinner sig. Min tanke är: Hur mycket kommer det här att växa? Ingen kunde nog förutse att Europa i det närmaste skulle förlamas av den nya situationen, en kris som inte funnits i Europa sedan andra världskriget.

Efter frukosten åker vi tillbaka till vårt bord och vår ambulans. Idag är det lite spänning i luften för om prognosen håller och lastbilen kommer så kommer den att vara i Babska någon gång under eftermiddagen. Medan vi väntar fortsätter vi att dela ut kläder och lite att tugga på och plåstrar om sår. Även den här dagen verkar bli riktigt varm. Plötsligt kommer en polis med en ung kvinna. I famnen har hon ett litet bylte. Jag ser att kvinnan är blek och uppsvälld i ansiktet. Hon viker ut den smutsiga filten. I den ligger en två dagar gammal baby. Babyn ligger stilla men jag ser att den andas. Jag vänder mig omkring efter mina kolleger som är barnmorskor och läkare och som kan det här med små, små barn mycket bättre än jag men de är iväg på annat håll. Jag ser att fontanellen är djupt inbuktad på barnets hjässa vilket tyder på att barnet är svårt intorkat. Den lilla babyn är två dagar gammal och mamman har stått vid den serbiska gränsen i tre dagar. Jag förstår att hennes förlossning har varit en traumatisk upplevelse och hon har inte haft någon möjlighet att ta hand om sig själv och barnet har inte fått någon mat och värmen har tagit ut sin rätt. Den lilla gnyr lite och jag har lite vatten i en flaska som jag drar upp i en spruta och sätter till munnen på babyn. Jag ger henne några droppar vatten och lättnaden när man hör hur hon sväljer är obeskrivlig. Jag ger mamman resten av vattnet och ber polismannen som står kvar utanför ambulansen att se till att de får läkarvård hos Läkare utan gränser så fort som möjligt. Han tar det lilla byltet i famnen och för den unga kvinnan mot bussen. Jag undrar hur det gått för dem. Ett av alla livsöden som påverkar mig för en stund men en katastrof för livet för den unga mamman om inte den lilla gick att rädda. Tillbaka vid ambulansen blir vi ombedda att rulla ner mot den serbiska gränsen. Det gäller en ung man som har ont i sitt ben. Anders och Magnus rullar ner bilen och han får åka med upp till vårt bord. När mannen kommer till vår plats ser jag att han förmodligen har brutit sitt ben och nu har ett helgips som är minst en centimeter tjockt och når ända upp till ljumsken. På bägge sidor av benet har läkarna stagat upp gipset med träpinnar. Han berättar att han brutit benet under flykten och blev opererad på ett sjukhus och sedan på sin fortsatta flykt var det en soldat som slog sönder gipset och benet så han fick ett nytt benbrott. Han fick hjälp på ett litet sjukhus där man gjort så gott man kunde. Vi kan inte göra mer än köra honom till bussen som ska föra honom till lägret med uppmaning att uppsöka Läkare utan gränser. Hans smärta och lukten från hans ben vittnar om att han har en enorm smärta och en svår infektion. Återigen får man lämna en person i en utsatt situation med bara en stund av mänsklig värme att ge.

Telefonen ringer och vi får reda på att väntan på lastbilen är över. Den har bara några kilometer kvar. När den 26 ton fullastade bilen dyker upp är det en imponerande syn. Vi ser vissa hinder att göra oss av med all last eftersom vi skall åka hem till Sverige tidigt på söndagsmorgonen. Men ibland löser sig saker av sig själva. Vi ställer frågan till övriga organisationer om de vill ha donationerna som de kan dela ut. En liten, tunn kvinnlig volontär visar sig vara en naturlig ledare och ställer sig bakom bilen och dirigerar oss andra som lastar av. Medan vi lyfter av lasten, som är prydligt packad och etiketterad, berättar kvinnan var vi skall ställa paketen. När vi lastat och delat ut så mycket som de olika organisationerna vill ha är ungefär hälften kvar. Vi frågar Röda korset om de vill ha resten. De tar tacksamt emot sakerna och våra underbara lastbilschaufförer vänder bilen och vi beger oss av mot ett förråd som tillhör Röda korset, några mil bort. På vägen tillbaka stannar vi vid en restaurang. Tänk att pizza kan vara så gott! Det var den första riktiga mål mat som vi ätit sedan vi kom ner till Babska. Efter några timmar kommer vi tillbaka till vårt bord vid gränsen. Vi möts då av flera organisationer som undrar var vi varit. «Vi har behövt er flera gånger». Glädjen över att vara behövd och att vi gjort något bra värmer men samtidigt känner vi ett sting i hjärtat. Vi måste lämna Babska senast kl 02 på natten för att hinna köra till Budapest. Vem skall plåstra om flyktingarna då? Vi vet ju att det finns andra som kan göra liknande insatser men det känns som om vi skulle kunna göra så mycket mer och alla resurser behövs för att hjälpa till. Vi måste planera vår hemresa så vi bestämmer att några åker till hostelet för att sova några timmar. Vi som är kvar fortsätter att ta hand om dem som passerar förbi.

Plötsligt kommer en polis springande mot ambulansen. Han ropar på oss och jag ser att han har ett litet bylte i famnen. Jag rusar mot bilen och när jag öppnar den smutsiga filten så ligger där en några månader gammal pojke. Han är livlös, krampar och har hög feber. Barnmorskan Sandra, som kan det där med småbarn mycket bättre än jag, tar över behandlingen. För en liten stund piggnar pojken till och mamman och pojken körs upp till bussen för färd mot lägret. Men pojken blir sämre och Läkare utan gränser kontaktas. Sandra förstår att det finns nog inte mer att göra och att den lilla pojken inte kommer att få växa upp. Polisen som kom med babyn förstår situationen och undrar om vi inte kan göra något och köra honom till sjukhus. Vi förklarar för polisen att barnet är för sjukt och det är flera mil till sjukhuset och att vi inte har utryckningstillstånd i Kroatien. «Men det har jag» säger polisen. Han sätter sig i sin polisbil och med blåljus och sirener drar han iväg. Bakom kör Anders ambulansen och försöker hänga med. Visserligen är bilen stor men den är fullastad av sjukvårdsmaterial. I bilen finns också mamman, babyn, pappan, två syskon, barnmorskan, en tolk och två ambulansförare. En mardröm gällande trafiksäkerheten men de kommer till sjukhuset och pojken tas omhand och får respiratorvård och adekvat medicinering. Vi har senare fått reda på att pojken mår bra och att han befinner sig i Tyskland tillsammans med sin familj. När ambulansen kört och situationen lagt sig upptäcker jag att jag står ensam i mörkret ute i ingenstans. De röda ljusen lyser upp vägen och en ny grupp flyktingar kommer. Jag delar ut filtar, jackor, kex m.m. Jag summerar våra dagar och jag inser att jag träffat många människor som har en framtidstro och hopp om ett tryggt liv i ett nytt hemland. Jag har fått dela en sekund av deras liv. Kanske har jag gett dem en sekund av kärlek men de har gett mig en ny insikt. Det jag bara sett av hemskheter på TV är på riktigt. Jag har gråtit av maktlöshet men jag har också skrattat av all den kärlek jag mött. Jag lämnar de sista sakerna vi har kvar till en annan organisation. Mina reskamrater har börjat anlända och tillsammans och ganska dämpade städar vi upp efter oss. Klockan är två på natten och vi lämnar Babska och kör mot Budapest. När vi åkte ner för några dagar sedan så var det inte tyst många minuter. Nu sitter vi alla tysta och tänker på vad varit med om.

När jag sätter mig i planet några timmar senare så hinner jag knappt knäppa säkerhetsbältet förrän jag somnar. Jag har varit vaken i ungefär 72 timmar och tröttheten tar ut sin rätt och det här var nog den snabbaste resan jag varit med om.

När jag landar på Sturup står lilla Alice, fyra år, och tar emot mig. Här står en lugn och glad tjej och ger sin farmor världens goaste kram. Vad jag är lyckligt lottad och vad gott att veta att Alice växer upp i trygghet! När vi står på flygplatsens parkering är det dags att ta farväl av mina nyfunna vänner. Människor som visat sig vara precis  så underbara som de verkade från början. Vi står där i en ring på flygplatsen och lovar att hålla kontakten med varandra och samma sak hade vi sagt till Kurdawan ett halvt dygn tidigare. Jag tänkte att det är ju tyvärr bara sånt man säger och jag vet ju hur det brukar gå. Man har goda intentioner men sedan kommer vardagen och man har inte tid. Men som tur är har jag fel. Dessa människor har jag delat något stort med och de har blivit en del av mitt liv och vi har tillsammans upplevt saker som binder oss samman. Vi kramar om varandra och åker var och en till sitt. Åter hemma på jobbet försöker jag komma tillbaka till en vardaglig rutin. Jag inser att för att bearbeta det jag varit med om så måste jag få berätta om det jag varit med om. Omgiven av en kärleksfull familj och omtänksamma arbetskamrater kan jag prata av mig. Dessutom finns ju Facebook och Messenger. Det går inte många timmar hemma förrän det plingar i telefonen. Det är från mina nyvunna vänner och vi blir alla ett stöd för varandra. Ingen av oss kan släppa våra dagar i Kroatien. Samtidigt kommer rapporter från Grekland och säger att situationen på Lesbos är kaotisk. Kurdawan och Henrik har åkt dit och rapporterna från dem säger att läget bara blir värre och värre.

Ett par veckor efter att vi kommit hem från Kroatien kommer en förfrågan från Anna-Karin som undrar om jag vill vara med och arrangera en gala för att samla in pengar till flyktingarna på Lesbos. Anna-Karin har tillsammans med Kurdawan och några kompisar från Malmö och bildat en grupp som, när flyktingströmmen ökade i Europa, samlat ihop kläder och filtar som de skickade till Kroatien. Tillsammans ska de olika lokala grupperna från Lund/Malmö och Helsingborg samarbeta för att arrangera galan. Från Helsingborgsgruppen åker Katarina och jag ner till Malmö. På en restaurang sitter ungefär 15 personer inriktade på att göra gott. Anna-Karin som är galageneral visar sig vara en spontan, kreativ och väldigt rolig tjej. Planerna för galakvällen läggs upp med stora penseldrag och jag fascineras av alla kreativa tankar. Datum 25 och lokal bestäms, artister tillfrågas, och en auktion startas. Under bara sex veckor ska allt fixas. Jag blir imponerad när Anna-Karin meddelar att The Cardigans ska ha sin första spelning på länge på vår gala. Mer eller mindre kända artister ställer upp, alla gratis, för att vi tillsammans ska kunna göra något gott. Galateamet jobbar mer eller mindre dygnet runt och den 9 december är det dagen G. Tur att vi alla har våra olika styrkor. Den här galan blir även ett startskott för We Act Sweden. Gruppen har blivit mer och mer sammansvetsad och vi håller tät kontakt via Messenger och Skype. Kurdawan på Lesbos och vi övriga i Sverige. Gruppen på hemmaplan arbetar med galan, andra arbetar med insamling av kläder. Jag får medge att förbereda galor är inte min starka sida utan känner att mer handfast arbete som att samla in kläder, och sjukvårdsmaterial passar mig bättre. Men vilken känsla när arbetskamrater och företag engagerar sig och donerar! Min arbetsplats är som en lagerlokal ibland. Men alla trängs mellan kartonger och påsar tills allt kan hämtas och folk undrar om jag behöver mer. Ett gemensamt mål kan förena alla.

Lesbos december 2015

Rapporterna från Lesbos blir mer och mer allvarliga. Tv-nyheterna visar hur de svarta båtarna med människor i orangea flytvästar åker över vattnet mellan Turkiet och Lesbos. Avståndet är inte mer än några kilometer, ungefär som mellan Helsingborg och Helsingör och man ser tydligt båda kuststräckorna från stränderna. Olika människoöden beskrivs varje dag. Många av flyktingarna når inte Lesbos och familjer splittras, barn mister föräldrar och föräldrar mister barn. Människoödena tränger in i våra hem via nyheternas rapportering. Kurdawan rapporterar nästan dagligen om alla de människoöden han möter. Hans dagar och nätter består av att hjälpa flyktingarna som kommer iland på Lesbos. Det kommer så stora mängder av människor att grekisk militär och polis samlar dem i stora inhägnader och där kan de få stå flera timmar dag som natt innan de släpps vidare. De har inte tillgång till vatten eller toaletter utan har bara fösts ihop som djur. När sen flyktingarna skall transporteras till en transitcam är trycket mot grindarna så högt att människor kläms och skadas, barn kommer ifrån sina föräldrar. Vi förstår att det är ett enormt kaos på den grekiska ön.

 Kurdawan är också enorm duktig på att skaffa sponsorer och samarbetspartners. Hur han bär sig åt vet inte jag men efter ett tag meddelar han att en holländsk organisation skänkt en container som inretts till ett kök. Containern placeras på Oxy-camp och Kurdawan får tillstånd att laga mat. Varje dag står Henrik och hackar grönsaker som de sedan tillagar en underbar gryta av. Nu har även Jocke kommit ner och anslutit sig till We Act. Han är en ung student som åkt ner för att göra en humanitär insats ett litet tag. Han kommer att vara på Lesbos i fem månader. När han kom till ön visste han inget om matlagning men efter ett tag, då Henrik är tvungen att åka hem till Sverige, sköter Jocke köket själv. Allt hackade och kokande resulterar i att det finns cirka 10 000 mål mat att dela ut per dag när det lagas som mest mat i containern. Kurdawans rapporteringar visar att det behövs mat, sjukvård och även en organisering av volontärerna. Det finns över 80 olika organisationer och ibland är det kaotiskt utmed stränderna när båtarna når land. Där finns också volontärer som åkt ner själva för att göra en insats. Tanken är god men alla är inte förberedda på vad de kommer att möta och hur man skall ta hand om människorna som kommer i land. Många organisationer arbetar också sida vid sida istället för att hjälpas åt. Kurdawan undrar om vi kan hjälpa till med ett sjukvårdsteam. Åsa, vår läkare som även var med i Kroatien, kontaktar organisationen WAHA, Women And Health Allience International, som har ett team på Lesbos. Vi är välkomna att samarbeta med dem så i slutet av november åker hon och hennes man ner en vecka. Hon rapporterar att situationen har lugnats sig men att det finns mycket att göra. Flera läkare och sjuksköterskor från Sverige åker ner i olika omgångar och arbetar under WAHA:s organisation. Eftersom vi själva står för alla resor och omkostnader så får vi ta ut semester eller annan ledighet när det finns möjlighet från våra ordinarie arbeten. Men ingen av oss har svårt att få ut önskad ledighet. Generösa arbetsgivare och kolleger hjälper till så vi kan åka iväg. Dennis, Katarina och Teresia och jag bestämmer vi att vi skall åka ner före jul. Kurdawan och de läkare och sjuksköterskor som är på plats informerar om vad vi behöver ta med oss. Det behövs bland annat sjukvårdsinsatser på plats när båtarna kommer mot stranden i Lesbos.

Vi får donerat en ambulans och börjar samla in material för att kunna ta med oss. Vi bestämmer att vi skall åka den nionde december, samma dag som galan skall gå av stapeln. Vi vet att galagruppen klarar galan galant själva. Ambulansen körs ner av Fredrik och Anders och de börjar resa ett par dagar före oss för att kunna komma ner samtidigt som oss till Grekland. Killarna startar sin färd ner och rapporterar efterhand och jag förstår att det är två glada killar som ska rulla de drygt 300 milen ner genom Europa. På kvällen får vi ett meddelande om tt ambulansen har gått sönder någonstans i Tyskland. Luften liksom går ur oss och tanken kommer; blir det inte mer än så här. Men några timmar senare får vi reda på att det bara är ett enkelt fel som skickliga reparatörer snabbt kan fixa och de har de delar som behövs. Någon däruppe måste trots allt gilla oss. Resfebern börjar infinna sig och tidigt på morgonen åker vi till Kastrup. Vi har stora resväskor med oss fulla med ritpapper, kritor, pärlor och pärlplattor, lite julpynt, kramdjur, mössor och sockor som Sonja, en fantastiskt engagerad kvinna har suttit och stickat till barnen på flykt. Väskorna är fyllda av kärlek som vänner köpt och skänkt och vill skicka till de här barnen. Vi kör till Kastrup och därifrån flyger vi mot Aten. När vi landat i Aten och väntar vid utlämningen av väskorna kommer en kvinna fram till oss. Dennis, Teresia och jag har våra ambulanskläder på oss och Katarina har en gul väst som det står We Act på. Kvinnan undrar om vi är från Sverige och undrar vad vi gör i Aten. Vi berättar för henne om vår resa till Lesbos och vårt arbete med flyktingar. Hon berättar hur fantastiskt hon tycker att det arbete som vi volontärer gör är. Jag tycker mig känna igen kvinnan och frågar henne om hon jobbar på Helsingborgs lasarett. «Nej», säger hon, «Jag är artist». Hon frågar om jag brukar se på melodifestivalen. «Nej», svarar jag, «jag ser inte på det». «OK» svarar kvinnan. «Jag heter Elena Paparizou och jag har vunnit Eurovision en gång». Ja där skulle jag vilja öppna luckan i golvet. Men Elena ler och går vidare och mina reskamrater skrattar så de kiknar. Katarina skäms också en hel del då hon är en hängiven medlodiföljare. Efter ett par timmars uppehåll i Aten som vi tillbringar med att äta en god middag och turista i är det dags att ta flyget till Lesbos. Vi har fått reda på att Fredrik och Anders också kommit till Aten och väntar på att få åka över med färjan under natten. På kvällen landar vi på Mytilinis flygplats och där möter Kurdawan och Abel, en koordinator från WAHA, oss.

Vi åker genom lugna gator på Lesbos och första uppehållet är en restaurang och det första vi äter är ju naturligtvis gyros. Sällan har nattamat varit så gott och Kurdawan uppdaterar oss om de senaste händelserna på Lesbos. Innan vi åker till våra respektive boenden åker vi till ett läger. Det är mitt första möte med ett flyktingläger. Tält står sida vid sida, tätt, tätt. Utanför ett större tält står det fullt av flyktingar. De har nyss anlänt till lägret och väntar på att få rena och torra kläder och lite mat och varmt te. Kylan är påtaglig och mörkret ligger tät över lägret. Det som lyser upp i mörkret är ljuset från mattältet och tältet där det finns torra kläder och skor. Här och var brinner eldar på marken och runt eldarna springer barn. Jag njuter, barnen leker och deras skratt hörs mellan tälten. De känner nog en trygghet och har fått mat och är varma och torra. Några av tonåringarna som står i kön till tältet där de kan få torra kläder och som jag hälsar på frågar om jag har någon deodorant och någon tandkräm. Besvikelsen när jag säger att vi inte har något sådant är påtaglig. Jag beundrar dem för att de vill behålla sin värdighet.

Klockan börjar bli mycket och det är dags att få några timmars sömn. Vi som skall arbeta med WAHA får bo riktigt bra i ett lägenhetshotell med varmvatten, dusch, fungerande toalett och möjlighet att laga frukost. Stackars Katarina hamnar mer eller mindre i ett råttbo. Ett rum utan värme, varmvatten eller fungerande toalett. På morgonen samlas vi i WAHA:s samlingsrum där vi blir varmt välkomnade.

På mötet finns också en svensk läkare och sjuksköterskor som varit här en vecka och som skall åka hem till Sverige på morgonen. Vi får information om att natten varit lugn med bara någon enstaka båt som kommit och vi får också tilldelat var vi skall arbeta under dagen. Till skillnad mot när vi var i Kroatien och arbetade dygnet runt har vi här ordnade arbetstider och vi får information om att vi skall se till att äta och ta hand om oss. Det finns många organisationer på ön, både mer eller mindre kända. För att få en viss struktur bland hjälparbetarna har man delat upp ön i olika sektioner. WAHA har blivit tilldelad den norra delen av Lesbos.

Jag får åka med en läkare från Rumänien, Teresia med en manlig sjuksköterska som också är från Rumänien och Dennis kommer att samarbeta med Enzo, en fransk sjuksköterska. Katarina får åka med Bekim, en helt fantastisk kille från Sverige som har en underbar inställning till livet. Jag och läkaren blir placerade på Oxy-camp som är en transitcamp. Hit kommer flyktingarna som har kommit iland någonstans på den norra delen av Lesbos. Vissa av dem får skjuts med bilar och mindre bussar som olika organisationer använder för att transportera sjuka, gamla och barnfamiljer. Andra får påbörja en ny vandring hit. Här på kampen finns stora tält med värmefläktar och inne i tälten finns liggunderlag där de allra tröttaste kan få vila och där finns även några bord och bänkar. En bit in i det stora tältet finns det hyllor med leksaker och här kan barnen även få sitta och rita. Många av teckningarna är mörka och man ser att de små konstnärerna gått igenom svåra strapatser. Det är bilder på båtar, gummibåtar, bilder på familjen fast i mörka färger men även bilder på tanks och hus som sprängs. Volontärer med olika nationaliteter tar hand om barnen och leker med dem och jag iakttar två flickor som leker med barbiedockor och några pojkar som leker med bilar. Detta måste vara en mardröm för alla genustänkare men jag njuter. Mitt i allt elände kan de sitta och leka och njuta. Utanför de två stora tälten finns det toaletter och tvättställ. Inget varmvatten men de flesta verka njuta av att bara få tvätta av sig lite. Här på Oxy-camp får flyktingarna stanna någon till några timmar och med jämna mellanrum kommer det bussar som för dem till läger med tält där de får stanna tills de kan åka vidare med färjan till fastlandet och drömmen om ett nytt liv. Här på Oxy-camp står även vår matcontianer som kan producera upp till 10 000 portioner mat under ett dygn.

Jag och Dragana, läkaren från Rumänien, åker till sjukstugan som finns på Oxy-camp. Sjukstugan, som är en liten barack med tunna väggar, innehåller det allra nödvändigaste för att göra en första insats och bedömning om patienten skall till sjukhus eller om vi kan ge dem behandling på plats. I sjukstugan finns två tältsängar, två plastbord och en stol. I ett hörn finns en kartong med lite barnkläder och på ett av borden finns lite läkemedel såsom antibiotika, paracetamol, ibuprofen, inhalationer och vitaminer. Det är läkemedel som donerats av olika sjukhus och läkemedelsföretag och organisationer. Läkemedelsbeskrivningen står på många olika språk. Allt står snyggt packat på bordet eller i en kartong. Jag tittar skeptiskt på askarna men får fram de generiska namnen (den verksamma substansen i medicinen) och efter en stunds genomgång och botaniserande bland burkar och askar så har jag fått kläm på vad vårt lilla apotek innehåller. Undrar vad socialstyrelsen eller läkemedelsverket skulle säga.

När vi kommer in i tältet finns redan en amerikansk läkare på plats. I en av tältsängarna ligger en äldre dam. Jag hör på lång väg att hon har stora problem med sin andning och hennes ansiktsfärg vittnar om att hon inte är tillräckligt syresatt. Den enda gastuben som finns på plats är tom och den gamla damen börjar bli riktigt påverkad. Jag vet ju att Fredrik och Anders precis har kommit i land på Lesbos så jag ringer upp Fredrik och frågar om han befinner sig långt bort från Oxycamp. «Nej», säger han, de är bara några minuter bort. Jag ber honom skynda på och inom fem minuter kan vi ge patienten syrgas och hon får inhalera läkemedel som vidgar hennes luftrör. Hennes färg kommer tillbaka och hon vaknar till. Jag ger henne antibiotika och packar ner en antibiotikakur i en medicinpåse. Efter en liten stund kommer hennes son till sjukstugan för att se till sin mor och efter ett par timmar kan hon följa med honom när bussen hämtar dem till ett läger. Den lilla krumma damen ger mig en vänlig klapp på kiden och säger något på arabiska. Värmen sprider sig inom mig och jag känner ett enormt privilegium över att få hjälpa henne. En ung man blir halvt om halvt släpad in i sjukstugan. Han hyperventilerar och är kraftigt nedkyld och medtagen. Jag blir ombedd av Dragana att fylla vattenflaskor med varmt vatten så jag går till köket och fyller upp några plastflaskor med varmt vatten och vi lägger dem mellan två filtar runt mannen. Han slappnar av och lugnar ner sig efter en liten stund. Vi bjuder honom på varmt te och några vitamintabletter och efter en stund reser han reser sig upp och vi ger honom en varm jacka. Tagen, men med ett litet leende på sina läppar går han mot bussen. Det känns skönt att arbeta med Dragana. Hon har varit på Lesbos i några månader och sett mer än vad någon människa ska behöva se. När den unge, nerkylda mannen kom in i tältet så kände jag mig lite stressad. Patienten var kall med en temperatur på 35,4 grader. Att vara hypoterm kan påverka hjärtat och jag gick in i min intensivsköterskeroll som letade över någon form av övervakningsmöjligheter. Dragan tittade på mig, skrattade och sa: «Den här patienten var bara nerkyld. Kommer det fler hypoterma så värm upp dem sakta med varma vattenflaskor. Det är allt vi kan göra. Det är resurserna vi har». «Kan man inte skjutsa de nedkylda patienterna till sjukhuset i Mytilini?» blir min fråga. «Nej», säger Dragana. «Då skulle sjukhuset bli fyllt av nedkylda patienter. Vi värmer upp dem sakta och gör så gott vi kan och mer kan vi inte göra. Du måste förstå att vi bara kan göra det allra enklaste. Vi är i en katastrofsituation och då måste man ibland fatta obehagliga beslut.» Hon berättar att hon några veckor tidigare varit tvungen att låta fem små barn lämna livet för att det inte fanns något att göra. Jag får en kram av henne och förstår vilken smärta hon bär inom sig. Klockan blir fem och vi packar ihop våra saker och stänger dörren till sjukstugan. Jag blir lite förvånad. Kan man bara stänga och gå hem? Dragana tittar på mig och ler. Skall vi överleva så måste vi sköta om oss själva. Nu åker vi hem och äter. Dragana har varit här sedan september och man ser hur trött hon är. Hon hostar betänkligt och ser febrig ut. Nu tar jouren över och händer det något och någon behöver vår hjälp så blir vi kallade. Vi åker till huset där vi bor och där träffar jag de övriga sjukvårdarna. Vi ringer de övriga volontärerna och bestämmer att träffas och äta middag tillsammans. Ingen av oss har varit med om något dramatiskt men det känns skönt att få prata av sig. Känns lite märkligt att sitta här på en restaurang och äta en varm, god middag och veta att några kilometer bort finns människor som varit med om det allra värsta man kan tänka sig.

Kvällen är kall och Katarina och Bekim skall ta nattpasset för att möta eventuella båtar som kommer. Vi övriga åker till huset för att sova ut några timmar. Känns skönt att få komma till huset. Det ligger en liten bit utanför staden, bland oliv- och apelsinträd. Mörkret omsluter oss och vi går in i våra rum för att sova. Dragana, Teresia och jag delar på en lägenhet, enkel men med alla faciliteter vi behöver. Trött efter alla intryck tar jag en varm dusch och somnar jag tryggt. Nästa morgon åker Dragana och jag till stranden vid Skala Sikamineas. Vi får reda på under morgonmötet att natten har varit lugn. Det har bara kommit några enstaka båtar och ingen av de som kommit har varit skadade, nedkylda eller sjuka. Vägen till Skala är en smal serpentinväg som klättrar uppför en riktig brant bergsvägg och nedanför berget öppnar sig havet mot den turkiska kusten. När vi kommer fram till sjukstugan har precis ett par båtar kommit och flera volontärer har samlats omkring dem. Det mesta verkar vara väldigt oorganiserat. Massor med volontärer kommer tillströmmande för att ge en hjälpande hand. Flyktingarna står stilla och väntar på sin tur att få hjälp. Vi öppnar upp sjukstugan och efter en stund börjar patienterna komma. Trots det kalla vattnet är det ingen som är direkt nerkyld men flera av de nyanlända har fula sår på fötterna. Där är även flera med stukade fötter. Jag får mig berättat för mig att när flyktingarna skall gå ombord på gummibåtarna är terrängen svår och i vissa fall får man hoppa ner från berg innan man kan påbörja sin båtresa. Jag förstår inte hur dessa människor med små barn, handikappade och gamla kan ta sig ner till båtarna. Viljan att överleva måste vara en enorm drivkraft. Även den här dagen i Skala är det lugnt. En av orsakerna kan vara att vädret börjar bli dåligt och vattnet håller bara 3-4 grader. Oroväckande rapporter säger också att turkiska kustbevakningen skall börja patrullera och tvinga tillbaka båtarna till turkiska sidan. Rapporter från volontärer på den turkiska sidan vittnar om en fruktansvärd situation. Flyktingarna gömmer sig i skogarna och har knappt någon mat och dåligt med kläder och inget skydd mot kylan. Igor, en engagerad volontär från Sverige, finns på den turkiska sidan. Han och några andra volontärer försöker åka ut i skogarna och dela ut mat varje dag. Det finns olika samlingspunkter som man åker till och dit kan flyktingarna komma för att få ett mål mat. Men sedan avtalet mellan EU och Turkiet trädde ikraft så har situationen för flyktingarna förvärrats och i och med att polisen genomsöker skogarna får de vara mer försiktiga med matutdelningen och det kan gå ett par dagar innan volontärerna kan dela ut någon mat. Man vågar inte heller tända eldar att värma sig med på nätterna för risken för att bli upptäckta. Rapporterna om att gränserna i Europa skall stängas gör att de så fort som möjligt vill få en chans att komma till tryggheten. Hoppet om ett lugnt liv i fred grusas för många och de vet att de inte kommer längre än till Turkiet. Jag tror ingen av oss kan sätta sig in i den förtvivlan som de måste känna. Övergivna av de människor de trodde skulle hjälpa dem till ett bättre och säkrare liv. De har fastnat i ett vakuum och har nu ingenstans att ta vägen.

Efter lunchen kommer Kurdawan och hämtar mig. Innan vi åkte till Lesbos hade någon fått reda på att jag utbildar i HLR och akut omhändertagande av skadade eller sjuka patienter. Under den intensiva flyktingströmmen har det kommit volontärer från alla jordens hörn. Många har kommit med någon organisation men många är ensamma utan någon erfarenhet eller kunskap om hur man tar hand om sjuka människor och man har frågat om utbildning. Jag hade tagit med mig några små, uppblåsbara HLR-dockor och nu är det dags att hålla utbildningen. Nog för att jag är en van instruktör men här vet jag inte riktigt vad som ska hända. Någon har fixat en stor lokal på cirka 40 kvadratmeter, ungefär 13 grader varmt med stängda fönsterluckor som inte går att öppna och med en stor glödlampa som enda ljuskälla. Jag vet inte hur många som ska komma men vid första utbildningstillfället kommer ca 20 personer. Jag har aldrig hållit HLR-utbildning på engelska men nu står jag där och det är bara att sätta igång. Det visar sig att många av volontärerna pratar sämre engelska än jag så det blir också tolkning på olika språk. Vi blåser upp de enkla HLR-dockorna. 20 volontärer lyssnar spänt. När det är dags för praktisk övning står vi där på våra knän på det kalla kakelgolvet. För att hålla en bra kompressionstakt börjar jag nynna på här kommer Pippi Långstrump. Alla gör hjärtkompressioner och inblåsningar och sjunger pippisången. Helt fantastiskt att höra människor sjunga Pippivisan på svenska med en mängd olika diftonger. Att sjunga «Tjolahopp, tjolahej» är nog det svåraste. Skrattretande då de orden inte betyder ett dugg. Men kursdeltagarna håller en god kompressionstakt. Hade nog varit en dröm för svenska HLR-rådet att se. Sedan fortsätter vi med att träna Heimlichmanöver och framstupa sidoläge. En stor del av utbildningen ägnar vi åt behandling av nedkylda personer. Jag är tacksam att jag träffat Dragana före den här lektionen. Nu kan jag anpassa utbildningen efter den situation som är här och nu. När vi gått igenom behandlingen av nedkylda personer tar en av kursdeltagarna fram en foliefilt. Hon visar oss hur man på tar på den så den har så stor effekt som möjligt och behåller värmen. Det är inte bara att lägga filten runt patienten utan hon trär filten under de blöta kläderna och viker den så att den även blir som en luva. Detta kommer jag att få användning för några timmar senare. När jag tittar på klockan har det gått fyra timmar och det är dags för nästa grupp. Jag har nog sällan skrattat så mycket under en kurs som vid de här tillfällena.

Efter kursen är det dags att träffa de övriga i gruppen för middag. Kvällen är sval och vi sitter alla kring bordet och njuter av den varma, goda, grekiska maten. Jag tänker att en sådan fasansfull situation som vi upplever nu på Lesbos samtidigt måste vara en ekonomiskt god situation för bland annat restaurangägarna. Vi är många hundra volontärer som varje dag äter middag på de olika matställena. Men det är de väl unnade. Många greker delar med sig av det lilla de har för att göra livet enklare för de som flyr samtidigt som oron finns för sommaren då det är turistsäsong och då ön skall dra in pengar. Vi har hört rykten om att stranden Eftalou skall stängas inom en snar framtid för att man skall hinna städa upp och göra iordning inför sommaren. Vi sitter kring bordet när jag får ett meddelande på min telefon. Det är min svärson som skickar en film på ett av mina barnbarn som gått Lucia under kvällen. Matilda har en fantastisk sångröst och att höra henne sjunga i telefonen är något av det vackraste jag någonsin hört. Hon sjunger Luciasången och Stilla Natt, Heliga Natt. Den här gången fäller jag några glädjetårar över att mina barnbarn har det tryggt och lugnt och att de kan se fram emot en högtid som innebär glädje, värme, kärlek och gemenskap. Efter middagen har vi bestämt oss för att åka till Mytilini då vi fått reda på att flera båtar är på väg dit. Mytilini ligger ca en timmes resa bort från där vi befinner oss. Men då får Kurdawan ett meddelande om att en båt med flyktingar skickat ut ett mayday att de är i sjönöd. Meddelandet kommer från några volontärer som sitter och fångar upp radiomeddelanden som flyktingarna skickar ut per telefon. Meddelandet säger att det kan vara flera hundra passagerare på båten och att den läcker in vatten. Hur kallt det är i vattnet vet jag inte men i luften är det inte många grader varmt. Vi får kontakt med några fler organisationer och vi förbereder oss för att ta emot en mängd flyktingar. Jag vet inte hur förberedd jag kan vara. Jag har i alla fall aldrig tagit hand om så många människor på en gång. Vilket skick är de i? Hur pass nerkylda är de och har vi filtar och kläder så vi kan få dem varma?

Vi har fått meddelande om att förväntad destination för båten är Eftalou. En annars populär badstrand för turister där sandstranden ligger vackert mot havet och klippor reser sig längs kusten. Ett rev ligger en bit ut i vattnet och vi vet att båtar gått på det och flyktingar har fått sätta sina liv till där ute. Många har varit små barn. Kvällen är kall och det blåser kraftigt. De spanska volontärerna som brukar åka ut med sina Jetskis för att möta upp båtarna vågar inte gå ut på grund av det dåliga vädret. Vi åker alla mot Eftalou och förbereder oss för att ta emot båten. På stranden finns två tält; ett militärtält och ett sjukvårdstält. Eldar tänds upp på stranden och vi startar motorn på ambulansen så att vi kan tända strålkastarna som finns utmed sidan och som vi riktar ut mot havet. Vi startar även en dieselmotor som förser militärtältet med el. En irländsk akutläkare kommer och frågar om jag och Dennis kan triage. Det är att kunna bedöma vilka personer som behöver akut vård och vilka som kan vänta tills de kommer till lägret. Vi ser på varandra och förstår att om det stämmer att det är flera hundra människor så får vi improvisera efter bästa förmåga. Timmarna går men ingen båt dyker upp. Även nödsignalerna har tystnat. Det är inte bara den kalla natten, de höga vågorna och mörkret som är en fara för de trötta, utmattade människorna. Även den turkiska kustbevakningen är ett hinder för dem. Rykten börjar gå och vi börjar undra om de stackars människorna ute på havet kommer att nå land. Ryktet säger också att det öckså är flera gummibåtar som gett sig ut i det hårda vädret. Framåt klockan två på natten ser vi en viss aktivitet ute i vattnet och strax efter det dyker den stora, vita fiskebåten tyst upp. Den har slagsida och vi inser att det kommer att bli svårt att få iland alla dessa människor. Vi vet att de flesta av flyktingarna inte kan simma och hoppas att den person som manövrerar båten skall kunna sin sak. Man blir dock imponerad när det visar sig att kaptenen är en av flyktingarna och han har aldrig suttit i en båt tidigare. Smugglarna som tar stora summor för att man skall få åka med vågar sig inte själva ut på havet. Dels för att de riskerar att arresteras när de kommer i land och dels för att inte riskera sina egna liv. När fartyget kommit tillräckligt nära beger sig de spanska volontärerna ut. De har alla våtdräkter och klara sig i det tregradiga vattnet. De har med sig rep som de kastar upp till passagerarna och nu börjar ett fantastiskt samarbete för att rädda de drygt trehundra passagerarna. Tillsammans dras båten mot land med långsidan längst med stranden. En stackars volontär som i sin iver att hjälpa till tar av sig alla sina kläder förutom kalsongerna, simmar ut för att hjälpa till. I kylan och mörkret blir han desorienterad och simmar från båten. Några volontärer får in honom mot land och han får hjälp med att bli varm.

Den första personen som hjälps av från båten är en ung kvinna och när hon ser hur långt ner det är till det mörka, kalla vattnet så får hon panik. Med milt våld får de ner henne och flera starka armar tar emot henne och för henne i säkerhet på stranden. Barnen är sedan de första som går av båten. Volontärerna ställer sig i en mänsklig kedja och skickar barnen mot land. Sjukvårdarna gör sedan en snabb undersökning av de små. Jag får en ett par månader gammal baby i min famn. Den är väldigt kall och bara hänger livlös i mina händer. Jag är i den här situationen villrådig hur jag skall göra. Det finns trehundra människor på stranden som behöver mer eller mindre hjälp och många av dem är små barn. Men den tanken på att lämna den lille och hjälpa andra med större möjlighet att överleva försvinner snabbt. Fredrik, vår egen mänskliga nalle, står bredvid mig. Jag tittar på honom och ber honom öppna sin jacka och vi stoppar in babyn i hans varma famn. Han går upp till ambulansen och sätter sig med barnet för att vänta och se vad som kommer att hända. Det lugn och den styrka han visar är något enormt. Han vet inte när han går mot bilen om den lille lever eller ej. Vi jobbar vidare med de övriga. En stor uppgift är att hitta föräldrarna till alla barnen som kommit iland först. Oroliga kommer mammor och pappor fram till platsen där vi samlat alla de små. Några av dem är aggressiva av rädsla och andra är bara tysta och letar. Teresia står med ett litet knyte i famnen och flera mammor och pappor kommer för att se om det är deras barn som hon har i famnen. Tunga i sinnet går de vidare för att leta. Teresia berättar om känslan när en mamma kommer fram och ser att det är hennes barn. Lättnaden som mamman visar och glädjen över att hitta sitt barn. Trots att allt gått bra känner jag stor en oro. Ryktet hade sagt att det var några gummibåtar på väg också. Om det är riktigt har flera människor drunknat då inga småbåtar rapporterats komma iland under natten. Ingen kommer i så fall att veta vilka de var. Deras anhöriga kommer inte att få någon information om att deras nära och kära inte klarat båtfärden över Medelhavet. Vem bär ansvar för att deras liv slocknat? Arbetet fortsätter och vi delar ut torra kläder till de flesta då nästan alla har fått hoppa i det kalla vattnet. Sedan är det en underbar känsla när man ser familjerna samlade runt eldarna som vi har tänt upp och väntar på att bli hämtade av bussarna som skall föra dem vidare till lägren och ett mål varm mat. Jag går mot ambulansen och har en liten klump i magen. Hur har det gått för den lilla babyn? När jag öppnar dörren hör jag det underbara ljudet av en baby som ammas. Med stora klunkar får han i sig den varma goda maten som han så väl behöver. Mamman ler med hela ansiktet och Fredrik ler minst lika mycket och jag har nog ett minst lika stort leende på mina läppar. I förarhytten sitter Dennis med ett syskonpar och man hör hur de kiknar av skratt. Dennis har tagit fram såpbubblor som han blåser och de virvlar runt i hytten. Barnen var rädda och tysta när han tog hand om dem. Nu sitter alla tre tillsammans i bilen och blåser bubblor. Pappan som också sitter i bilen ler lättat.

Efter ungefär en och en halv timme är stranden tömd på flyktingar. Kvar är alla volontärer som städar upp. Blöta kläder samlas ihop i säckar för att kastas. Det finns ingen möjlighet att ta hand om dem. Många av kläderna är riktigt fina och skulle bara behöva tvättas. Det finns två damer i Skala som tvättar kläder och skickar tillbaka till de olika organisationerna men de hinner bara med en bråkdel. En tanke på ett tvätteri dyker upp för att vi inte ska behöva kasta så mycket kläder och slippa transportera ner lastbilar med förnödenheter när vi kan spara miljön och återanvända material på plats. skulle . En tanke som vi sen kommer att spinna vidare på inom We Act. Flytvästarna tas om hand och läggs i en stor hög. Flytvästarna kallas bland volontärerna för sjunkvästar. Alla västarna är inte fyllda med flytbart material utan med papper eller kartong. Dessa sjunkvästar har man fått betala mycket för. Hur kan folk profitera sig på andras olycka? Men vilket är bäst; att stanna kvar i kriget och bli dödad eller ta chansen att komma till tryggheten? När stranden är städad åker vi hem för att få sova ett par timmar. Vid samlingen nästa morgon får jag reda på att Dragana är sjuk och Teresia och jag får ta patrulleringen mellan Eftalou och Skala. Vi packar jeepen som vi får låna under dagen. När vi kommer till Eftalou är det tyst och lugnt. Man kan inte ana att det var fullt av folk där utmed stranden under natten. De enda spåren av nattens aktiviteter är flytvästarna som ligger kvar vid ett av tälten, annars ligger stranden fridfull och stilla. Det går knappt några vågor på havet och värmen är behaglig. Ryktena som säger att gränserna till Europa skall stängas och att Turkiet skall skriva ett avtal med EU värt 3 miljarder euro blir allt mer intensiva. Överenskommelsen är att alla flyktingar som illegalt försöker ta sig över havet skall skickas tillbaka. Kontakterna på den turkiska sidan säger att det kan var upp mot en miljon flyktingar och många gömmer sig i skogarna. Vintern är här och det finns knappt någon mat. Alla känner vi en oro över dem som är kvar på den turkiska sidan och vi vet att snart är det för kallt för dem att åka över havet till Lesbos eller någon av de andra grekiska öarna som också tar emot flyktingar. Jag själv känner en stor maktlöshet över att höra hur politikerna resonerar om att stänga Europas gränser. Hur kommer konsekvenserna bli för dem som finns kvar? Vad blir deras chanser till ett liv?

Vi kör från Eftalou mot Skala på den smala serpentinvägen upp över bergen. Utsikten över havet är underbar. Solen skiner och vattnet ligger i det närmaste spegelblankt. Det enda som förtar upplevelsen av denna underbara natur är patrullbåtarna som kör fram och tillbaka utmed gränsen. På väg ner för berget tittar jag ut över havet. Jag ser några svarta prickar som rör sig sakta mot oss. Samtidigt ser jag jetskis som kör ut mot de svarta prickarna. Vi kör ner mot stranden. Ryktet har gått och snart är det fullt av volontärer som förbereder sig för att ta emot båtarna. Stranden är stenig och svår att gå på. Teresia och jag står en bit upp och ser hur båtarna närmar sig stranden och oss. Jag tänker: Detta är på riktigt. Jag har sett de svarta gummibåtarna fyllda med människor i de orangea flytvästarna på TV men nu är det på riktigt. Hjärtat kramas åt och jag känner en klump i halsen. En volontär berättar att det kommit det ett par båtar tidigare under morgonen. I en av båtarna hade en gammal dam avlidit under resan över. Under helt bisarra förhållanden har den gamla damen fått sluta sina dagar. Hon tas om hand men anhöriga kan inte hålla någon begravning och kommer inte att ha en grav att gå till. Sju båtar kommer iland samtidigt. Volontärer rusar ner för att emot dem som inte orkar gå själva och lyfta iland de minsta barnen. En gammal man som är invalidiserad bärs iland och jag undrar hur han skall kunna gå vidare. Men jag förstår att hans familj burit honom hit och kommer att fortsätta göra det om de inte får tag i en rullstol. En israelisk läkare kommer fram till mig och vill att jag skall lyssna på en liten baby. Den är några månader gammal och har svårt att andas. Han ber mig fixa läkemedel till barnet. Jag inser att det blir svårt att behandla barnet på stranden men en norsk organisation som specialiserat på transporter finns på där. Vi får kontakt med dem och ber dem skjutsa familjen till Eftalou där det finns en läkarstation med mer möjligheter att vårda den lilla och låta henne inhalera något för sina luftrör. Familjen består av sju personer. Mamma, pappa, fyra flickor och det äldsta barnet, en pojk. Jag undersöker även de andra barnen. Jag börjar med pojken och jag får fram att han heter Ahmed. Han tittar tyst på mig när jag lyssnar på hans lungor och jag känner mig ganska uttittad. Han är torr och verkar ha klarat sig bra liksom hans tre yngre systrar. När jag har undersökt den lilla familjen så känner jag någon som drar i min ambulansjacka. Det är Ahmed. Jag böjer mig ner mot honom och då säger han tyst; «I love you». Medan jag har tagit hand om hans syskon har han bett någon lära honom att säga detta. Jag behövde inte rädda Ahmed men han räddade mig. Jag gav honom bara en stund av bekräftelse och han tog hela mitt hjärta. Senare på dagen ser jag Ahmed med sin familj på Oxycamp. Han ler och på teckenspråk får jag fram att han har fått mat. Hans lillasyster har fått behandling av läkarteamet i Eftalou och mår nu mycket bättre.

På någon timme har alla flyktingar kommit iväg från stranden och forslas med bussar till en camp. Stranden är också rensad och städad. Gummibåtarna skärs sönder och det som går att ta till vara och säljas har tagits om hand. Vi får veta att gummibåtarna inte är några Zodiac som har olika fack i pontonerna för att hålla sig flytande om ett fack skulle skadas. Båtarna, som flyktingarna betalt dyra pengar för att kunna åka med, sjunker som stenar om de skadas. Smugglarna kör inte själv båtarna utan det får flyktingarna göra själva. En svår uppgift om man aldrig suttit i en båt förut och nu skall ta sig över Egeiska havet som det ibland kan storma rejält på och där det är lätt att gå på grund. Vi åker till en plats där man slänger de övergivna flytvästarna. Berget av flytvästar är enormt och jag känner en enorm frustration. Varje flytväst är ett människoöde. Hur många flytvästar finns det som inte nått de grekiska öarna?

En gummibåt som lagats med lite lim inann den sjösattes. Den här båten höll över överresan

Detta är vår sista dag på Lesbos och jag tror att alla längtar hem men vi vill också stanna kvar. Vi har på några dagar sett de yttersta konsekvenserna av krigets fasor. Vi har sett människor som levt en helt vanlig tillvaro fått överge sina liv, framtid, drömmar och planer. Ingen av dem har haft den minsta längtan att flytta till Europa. Ingen har nog velat lämna det invanda och trygga liv som de en gång haft. Ingen av oss kan nog förstå vilka spår en flykt sätter hos en människa. Att en övertygelse hos några människor kan sätta miljoner andra människors liv på spel. Från trygghet lever man nu i rädsla för IS och för det liv som ligger framför en. Vad skall hända med alla dessa människor om gränserna mot Europa stängs? Jag har inte hunnit knyta några starka band med de flyktingar jag mött men lille Ahmed kommer jag att ta med mig. Jag har däremot mött många underbara volontärer som gjort och gör en enorm insats. Det har varit fantastiskt att se hur We Act Sweden vunnit respekt bland andra organisationer. Detta är mycket tack vare Kurdawan som har en otrolig förmåga att engagera och ena människor. Vi hade problem med att få tillstånd att använda ambulansen. För att få använda en ambulans i Grekland är man tvungen att ha en grekisk förare. Vi hade inga möjligheter att anställa en chaufför och vi visste ju inte för hur lång tid vi skulle behöva den. Men vi använde bilen som ett transportmedel och som sjukstuga. Det visade sig senare att tack vare den så kunde man transportera svårt sjuka människor till sjukhuset. Den gula bilen blev ett tecken på trygghet och samarbete mellan organisationer som använder den för att hjälpa sjuka och ger dem möjlighet att ge humanitär hjälp. Vår sista kväll på Lesbos. Teresia, Katarina, Dennis, Bekim och jag ska hålla vakt vid Eftalou under kvällen och natten. Kvällen är stjärnklar och kall och vi förbereder oss för natten. Bekim och Katarina hade vaktat där föregående natt och då visade det sig att någon stulit dieseln till värmeaggregatet så de hade haft det fruktansvärt kallt. När vi kommer den här sista kvällen har vi diesel men nu är aggregatet stulet. Alltså en ny lång och kall natt. Vi delar upp uppgifterna. Teresia och jag tar en bil och åker och köper mat. Dennis och Katarina tar ambulansen och åker upp längs bergsvägen för att hitta ved. De tar sig till en avsides strand och letar drivved i månskenet. Bekim håller vakt på plats och skall även tända upp en eld. Att hitta ved i mörkret är inte det lättaste men ambulansen fylls ganska bra. Vi inser dock snabbt att den här veden inte räcker mer än några timmar. Vi börjar gå utmed stranden medan Bekim försöker tända en brasa med de fuktiga grenarna som Katarina och Dennis hittat. Elden vill inte ta sig och till sist så får vi användning av dieseln. Men ingen av oss har några större scoutkunskaper. Efter att först ha stänkt lite diesel på de envisa pinnarna häller Bekim diesel över de pinnarna vi lyckats få glöd på. En flamma slår upp och Bekim slänger iväg dieseldunken mot jeepen när hans ena arm börjar brinna. Vi slänger ner honom på stranden och kväver elden men en bit bort brinner hela dieseldunken. Med bara några få vedpinnar och en brinnande dieseldunk börjar en ovanlig natt. En grekisk man som bor en bit bort på andra sidan vägen kommer ner till oss. Han ser vårt bekymmer och vill hjälpa oss. Han hittar bitar av båten som kvällen innan kommit med de mer än trehundra flyktingarna. Han tar en bred masonitskiva och med hjälp av den för han med full kraft den brinnande dieseldunken mot den lilla brasan. Men dunken flyger över brasan och hamnar på den lilla reservhögen med ved som vi lagt upp. Han skrattar och lägger på drivved från båten som är full med oljefärg. Lågorna är mer blågröna än gula och röken irriterar våra luftvägar och får oss att hosta. Stanken ska vi inte prata om men vi måste erkänna att det är varmt. Kvar på stranden finns en hög kvarlämnade flytvästar. Vi lägger flytvästar runt elden och bygger upp sittplatser och får en elegant designad soffa med ryggstöd. Där sitter vi alla fem en kall, stjärnklar vinternatt insvepta i räddningsfiltar och med lite snacks att äta. Att sitta under en bar himmel och titta upp mot stjärnorna och diskutera allt det vi varit med om är något av det mysigaste jag varit med om. Det var ömsom skratt och ömsom tårar. Att sitta där ute i natten med människor som man delat så mycket med ger mig en känsla av trygghet och glädje. Vi har lärt känna varandra så väl att vi kan sitta runt elden tysta och känna gemenskap. Vi spanar ut mot vattnet och många gånger spelar ögon och öron oss ett spratt. Vi tyckte att vi hör båtar närma sig stranden men det är bara vågorna som slår mot reven en liten bit ut i havet. Natten är lugn och när morgonen kommer lämnar Katarina, Teresia, Dennis och jag stranden för att åka hem till Sverige.

Trött och tagen av allt som jag upplevt så somnar jag innan planet taxat ut. Hemma i Sverige pågår julrushen för fullt. Livet går tillbaka till det normala och förberedelserna inför julen börjar. Det känns dock inte lika viktigt längre, problemet med en sned julgran är liksom inte så stort nu. Rapporter från galan som hölls några dagar tidigare visar att vi fått in en hel del pengar och vi förstår att vi skall kunna arbeta vidare så det är bara att registrera och få papper på We Act Sweden. I början av januari 2016 har vi vårt första styrelsemöte och föreningen är officiellt bildad. Det känns gott när vi får vårt organisationsnummer och registreringsbevis och att banken beviljar oss ett konto. Det är en stor ära att få bli ordförande i detta unga gäng. Ett par dagar in i januari ringer Kurdawan från Lesbos och meddelar att läget i Idomeni sju mil norr om Thessaloniki snabbt har blivit försämrat. Det är ett stort läger med familjer som bor i små tvåmanstält och kylan börjar sätta in. Han har skickat iväg ambulansen med färjan från Lesbos till Idomeni. Den är fylld med sjukvårdsmaterial och ett team av sjukvårdare som åker mot nya uppdrag till Idomeni. Flyktingarna kommer bland annat från Lesbos och de har åkt båt över till fastlandet och är på väg mot Makedonien. Men eftersom gränsen stängts så fastnar de i ett läger precis vid gränsen. Täta rapporter från Kurdawan säger att situationen på Lesbos är kaotisk. Det kommer inte fler båtar men situationen i lägren är ohållbara. Via en grekisk man får vi tillgång till en gammal kycklingfarm som vi kan bygga om till ett mer ombonat flyktingläger. Vi ska få hjälp och bistånd från en engelsk organisation. Kontraktet skrivs på och konstruktionsritningar görs. Då kommer nästa rapport från myndigheterna. Lägren ska nu helt och hållet skötas av regeringen och vaktas av militär och polis. Volontärer får komma in i camprna under vissa tider och hjälpa de som är inne i lägret med sjukvård och övrigt som flyktingarna behöver hjälp med. Vårt containerkök placeras på Pikba där Jocke lagar mat som distribuerades ut till de olika lägren. Ett privilegium som man önskar alla, att få ett mål näringsrik kost. Efter en tid stängs även Pikba och matvagnen flyttades till ett läger i Kara Tepe. Ännu en gång så är det det politiska spelet som ger förutsättningar för hur vi skall kunna hjälpa dem som har det svårt. Flera gånger har vi fått ändra på våra planer när det gäller arbetet med flyktingarna. Europarådet ändrar förutsättningar för vårt arbete hela tiden.

Idomeni 2016

Situationen på Idomeni blir värre och under ett styrelsemöte bestämmer vi att vi måste göra en mer aktiv insats. Dennis lyckas få ledigt från sitt arbete och kan åka ner en vecka. Jag beundrar honom för att han åker ner helt själv och gör en fantastisk insats. Katarina, Teresia och jag kan inte få ledigt samma vecka som Dennis utan vi åker veckan därpå. Dennis rapporterar dagligen och han berättar om fruktansvärda förhållanden. Campen i Idomeni är byggd för några tusen flyktingar men där bor ca 15 000 personer. Det finns 6 bajamajor och åtta duschar, fyra för kvinnor och fyra för män. Visserligen sätter myndigheterna dit fler toaletter men det räcker inte på långt när till alla i lägret. Medan Dennis är där regnar det i stort sett hela tiden och har gjort så ett tag innan han kom ner. De små tälten vattenfylls snabbt och allting blir blött och det finns ingenstans att torka kläderna utan man får gå omkring i de våta plaggen. Marken där campen ligger blir mer och mer vattenfylld. För att undvika allt för stora översvämningar i området hjälps man åt att gräva diken mellan tälten för att få avrinning. Kontakten med Kurdawan upphör och efter några dagars tystnad blir vi inom styrelsen oroliga. Dennis har inte heller sett honom på något dygn och får inte heller kontakt med honom. Varken Messenger eller WhatsApp ger något resultat. En dag hör vi på nyheterna att det skett en utbrytning från lägret i Idomeni. Flera flyktingar har korsat gränsen mot Republiken Makedonien. Eftersom vi känner denna man ganska väl förstår vi att han är någonstans i Makedonien. Plötsligt får vi en film på Messenger som Kurdawan spelat in där vi hör hur han försöker få flyktingarna att vända om men när han kommer till gränsen mot Makedonien blir han själv tagen för att vara flykting vilket ju inte är så konstigt då han är kurd. För att komma över gränsen till Makedonien ifrån lägret var de tvungna att passera en bred å. Kurdawan bar en invalidiserad man över vattnet och när de kom över gränsen blev alla gripna och arresterade. Nu är han tack och lov begåvad med en enorm verbal svada och efter ett tag har han pratat sig loss och bjuder polisen på pizza och cigaretter och snart efter detta blir han frisläppt. Domen för denna utbrytning blir ett halvårs utvisning från Makedonien. Vi kan väl lugnt säga att det är en lättad styrelse som tar emot hans meddelande att allt är väl.

Dennis vecka går mot sitt slut och det är dags för Katarina, Teresia och mig att avlösa honom. Han hinner åka hem till Sverige innan vi kommer fram men han har ordnat så vi får överta hans hotellrum. Vi landar i Thessaloniki och där blir vi hämtade av en biluthyrningsfirma som skjutsar oss till firmans kontor. Vi får ut vår bil och påbörjar vår resa mot Idomeni. Vår destination är Park Hotell där vi skall träffa Anna som är koordinator för alla volontärer. Vi kommer fram till Park Hotell, som är samlingsplats för volontärerna i området, sent på kvällen. På hotellet finns människor från olika länder i Europa, Mellanöstern och USA. Cigarrettröken ligger tät i lokalen så vi får kippa lite efter andan men gemenskapen är varm och innerlig. Efter att ha hälsat på några av volontärerna och fått information av Anna så åker vi till vårt hotell som ligger i Makedonien. Vi kommer till gränsen där vi passerar från den grekiska sidan mot ingenmansland. Vi kör vidare mot den makedonska gränsen. Vår resa från hotellet tar 20 minuter men vi har förlorat en timme. En tidszon går precis vid gränsen vilket är lite knepigt när man har bestämt en tid att träffas på morgonen. Samma problem som vid ändring av vintertid och sommartid men det här problemet har ju folk varje dag här. Vårt hotell ligger i en liten by ca 10 minuter från gränsen. Väl framme på hotellet blir vi väl mottagna av en stolt hotellägare som visade att det finns både hårfön och hårborste på rummet. Det lilla rummet består av tre sängar och en byrå. Toalett och dusch finns i korridoren. Av den hygieniska faciliteten kunde man väl önska något mer men vattnet är åtminstone varmt liksom rummet vilket uppskattades mest av Katarina som med hennes kalla, fuktiga hotellrum på Lesbos i färskt minne kryper ner bland rena lakan i ett varmt rum. Vi får en god natts sömn och vaknar utvilade på morgonen, dock med kvalsterirriterade ögon och trånga luftvägar. Men det försvinner så fort vi kommer ut i friska luften. Efter en god frukost på en närliggande kvartersrestaurang så resan mot Grekland och Idomeni . Vid gränsen blir vår bil väl visiterad för att se om vi smugglar cigaretter eller alkohol i bilen. När de kontrollerar i min väska och ser stetoskopet kommer frågan om vi är volontärer och arbetar med flyktingar. Den makedoniska tullkontrollen visar sig inte vara de största muntergökarna som jag träffat i mitt liv men vi lägger på det allra vänligaste leendet och får åka vidare. Att se Teresias silviavink och höra henne säga «Have a nice day» på det allra gladaste och gulligaste sätt gjorde inte de kvinnliga tulltjänstemännen gladare men vi blev i alla fall framsläppta. På Park Hotel finns sjukvårdsteam men också volontärsteam som lagar mat och delar ut i lägren. På morgonmötet blir vi presenterade för de övriga i sjukvårdsteamet och får också vår placering för dagen. Vi skall åka till Idomeni tillsammans med Alex och Phineas, två läkare från England. Först skall vi åka till ett förråd och hämta läkemedel och förband samt städa och plocka i ordning i ambulansen. Eftersom ambulansen används som en rullande vårdcentral så har den omdisponerats lite. Längst bak finns läkemedel och lite material för småsår. Resten av behandlingsutrymmet har avskärmats med en filt så att vi kan undersöka patienterna lite noggrannare och i avskildhet. Förrådet är under uppbyggnad men vi hittar det vi ska. Allt material och läkemedel är donerat av olika företag i runt om i världen. Med viss spänning åker vi ut till det stora flyktinglägret som vi hört så mycket om och även sett på nyhetssändningarna i samband med utbrytningen en vecka tidigare. Vi sätter oss i ambulansen och följer efter Alex och Phineas bil. De båda läkarna får parkera sin bil utanför campen medan vi kan köra in på området. Vi förstår att vår gula ambulans är igenkänd och vi hinner bara rulla några meter så börjar folk att komma mot oss. Vi har blivit tillsagda att inte ha fönsterrutorna nerrullade och inte stanna förrän vi kommer till en angiven plats. Vi parkerar bilen och går ut. När de båda läkarna kommer fram till oss ställer vi patienterna i en lång kö. Många av dem kan väldigt bra engelska och vi kan snabbt få information om deras besvär och vad de söker för. Dokumentationen här ute hade fått socialstyrelsen att gråta. Teresia och Katarina dokumenterar patienternas kön, ålder och deras problem. Efter undersökningen skrivs även behandlingsåtgärd och eventuell medicinering ner. Är det något speciellt sjukdomstillstånd som skall följas upp så dokumenteras även det så att den grupp som kommer till campen nästa gång vet vad återbesöket gäller. All dokumentation sker på ett A4 ark och endast med några få enstaka ord.

Efter en god frukost på en närliggande kvartersrestaurang så resan mot Grekland och Idomeni . Vid gränsen blir vår bil väl visiterad för att se om vi smugglar cigaretter eller alkohol i bilen. När de kontrollerar i min väska och ser stetoskopet kommer frågan om vi är volontärer och arbetar med flyktingar. Den makedoniska tullkontrollen visar sig inte vara de största muntergökarna som jag träffat i mitt liv men vi lägger på det allra vänligaste leendet och får åka vidare. Att se Teresias silviavink och höra henne säga «Have a nice day» på det allra gladaste och gulligaste sätt gjorde inte de kvinnliga tulltjänstemännen gladare men vi blev i alla fall framsläppta. På Park Hotel finns sjukvårdsteam men också volontärsteam som lagar mat och delar ut i lägren. På morgonmötet blir vi presenterade för de övriga i sjukvårdsteamet och får också vår placering för dagen. Vi skall åka till Idomeni tillsammans med Alex och Phineas, två läkare från England. Först skall vi åka till ett förråd och hämta läkemedel och förband samt städa och plocka i ordning i ambulansen. Eftersom ambulansen används som en rullande vårdcentral så har den omdisponerats lite. Längst bak finns läkemedel och lite material för småsår. Resten av behandlingsutrymmet har avskärmats med en filt så att vi kan undersöka patienterna lite noggrannare och i avskildhet. Förrådet är under uppbyggnad men vi hittar det vi ska. Allt material och läkemedel är donerat av olika företag i runt om i världen. Med viss spänning åker vi ut till det stora flyktinglägret som vi hört så mycket om och även sett på nyhetssändningarna i samband med utbrytningen en vecka tidigare. Vi sätter oss i ambulansen och följer efter Alex och Phineas bil. De båda läkarna får parkera sin bil utanför campen medan vi kan köra in på området. Vi förstår att vår gula ambulans är igenkänd och vi hinner bara rulla några meter så börjar folk att komma mot oss. Vi har blivit tillsagda att inte ha fönsterrutorna nerrullade och inte stanna förrän vi kommer till en angiven plats. Vi parkerar bilen och går ut. När de båda läkarna kommer fram till oss ställer vi patienterna i en lång kö. Många av dem kan väldigt bra engelska och vi kan snabbt få information om deras besvär och vad de söker för. Dokumentationen här ute hade fått socialstyrelsen att gråta. Teresia och Katarina dokumenterar patienternas kön, ålder och deras problem. Efter undersökningen skrivs även behandlingsåtgärd och eventuell medicinering ner. Är det något speciellt sjukdomstillstånd som skall följas upp så dokumenteras även det så att den grupp som kommer till campen nästa gång vet vad återbesöket gäller. All dokumentation sker på ett A4 ark och endast med några få enstaka ord.

Kön med vårdsökande människor ringlar lång. De vanligaste besvären som patienterna söker för är infektion i luftvägarna, hosta, feber, huvudvärk, magbesvär och tandvärk. Att se barnen med dålig tandstatus och tandvärk och inte kunna göra någonting mer än symptomatisk behandling är väldigt frustrerande. Att inte kunna sköta munhygienen gör att mankan drabbas av följdsjukdomar såsom svåra infektioner. De redan utsatta människorna blir ännu mer utsatta eftersom de inte kan sköta en sådan enkel sak som vi annars tar för givet. Hudbesvär är också ett återkommande problem. Torr, narig och sårig hud är vanligt och många har mer eller mindre svåra munsår. Även här får vi göra punktinsatser för att lindra de värsta besvären. Många av patienterna uppvisar också tecken på att de har fått skabb. Det är en väldig smittsam sjukdom som kan behandlas men finns det inte tillgång till läkemedel kan det ge svåra sårinfektioner. Med nedsatt allmäntillstånd och utan möjligheter till ordentligt näringsintag eller hygien är barnen speciellt utsatta och kan få svåra infektioner. Eftersom kön är lång får inte undersökningarna ta för lång tid. Alla vill ha hjälp, alla vill ha lindring, alla vill att någon ska lyssna. Kön ringlar sig en bit bort och sorlet runt omkring är ganska högt. Behandlingen är mest symptomatisk. Det bästa vi kan ge är smärtstillande och febernedsättande och har patienten halsont så kompletteras detta med Strepsils. Med ett litet leende på läpparna tar patienterna emot sina piller och halstabletter. De känner väl till våra ordinationer. Men jag tror att den bästa medicinen är någon som bryr sig om dem och ger dem en stund av omtanke. Hårlöss börjar också bli ett stort problem. Många föräldrar kommer och vill ha schampo till sina småttingar. Vi informerar dem om att de måste sanera hela familjen samt tältet de bor i för att bli av med lössen. En mamma tittar på mig med ledsna ögon. Hon säger: «Hur skall vi kunna sanera oss? Vi bor fem personer i tältet och har inte möjlighet att sanera varken oss själva eller kläder eller tält.» Jag ger henne schampo och hon tittar på mig och ler snett. Vi vet båda att detta inte kommer att hjälpa men hon får i alla fall göra något för sin familj. Med tanke på de svåra förhållandena är jag förundrad över att det inte är fler riktigt svåra infektioner. Efter flera dagars regn över vattensjukt område skiner nu solen från en klarblå himmel och vädret är riktigt varmt. Dessutom är möjligheterna till god hygien obefintliga, man kan inte ens tvätta händerna efter toalettbesök. En ung mamma kommer med sin lilla flicka som har haft diarré i ett par dagar och kan inte behålla någonting. Vi ger henne några flaskor med rent vatten och vätskeersättning. Den lilla flickans blick är alldeles tom av uttorkning och undernäring. Mammans blick är full av förtvivlan och ångest. Vi säger till henne att detta är vad vi kan göra i nuläget och hon får återkomma om det inte blir bättre. Hon går med tunga steg mot sitt tält med flickan i famnen.

Vi tar en liten paus i vårt arbete och går runt i lägret. Jag blir imponerad av den kreativitet som människan besitter. På området finns det en barberare som har fullt upp och några har satt upp en liten butik utanför ett tält. Lägret ligger precis vid gränsen till Makedonien och ett stängsel markerar gränsen mellan de två länderna. På stängslet har barnen satt upp teckningar som de har ritat. De flesta handlar om kriget och vad de har upplevt men många teckningar vittnar också om drömmar och framtidshopp. Genom lägret går ett järnvägsspår. Där har en del försökt att ställa sina tält för att slippa vatten i tälten. Makadamen som ligger runt rälsen dränerar och är ganska torr. I stängslet finns en öppning där rälsen går. Utmed öppningen står poliser i full kravallutrustning. Där står de timme ut och timme in och jag tror inte att de känner sig speciellt uppskattade. Jag går fram till en av dem och frågar om jag får ta ett kort. «Inga problem» säger han. Det visar sig vara insatschefen. När jag frågar honom hur det är att stå där säger han tyst: «Jag har barn därhemma. Hur tror du det är att se barnen springa omkring här och inte ha någonting? Men detta är min kommendering och jag måste göra mitt jobb och vakta gränsen.» Vi går tillbaka till ambulansen och fortsätter vårt arbete. Kön ringlar sig lika lång som när vi tog vår paus. Medan jag tar hand om patienterna hör jag ett litet barn skratta så det kiknar. När jag tittar upp så ser jag några barn som fått tag i en plastback och ett snöre. Det minsta barnet, som skrattar så gott, sitter i backen och de äldre barnen drar den lilla uppför ett litet dike och ner igen. Ordspråket Lite roar barn stämmer väldigt väl. Den enkla plastbacken släpper loss barnens fantasi och kreativitet. En liten kille står vid sitt tält och bränner upp kläder på en eld. Som vän av ordning undrar jag hur man kan stå och bränna kläder så där utan att någon säger att det är farligt att stå så nära elden. Här har vi samlat in kläder som vänner och bekanta har donerat. Hur ska jag kunna berätta att det som skänkts eldas upp? När jag frågar en av volontärerna vad detta beror på får jag veta att det inte finns så mycket ved och kläderna är blöta och smutsiga och det finns ändå ingenstans att tvätta och torka dem. Alltså använder man de smutsiga och fuktiga kläderna till att göra upp en eld för att kunna koka lite tevatten och, om de har möjlighet, laga lite mat och för en stund kunna få upp lite värme under kalla nätter. Ja, det är väl bättre att bränna upp kläderna och få lite värme och samtidigt minska sopberget.

Vårt arbetspass i lägret i Idomeni varar fram till klockan fem. Även om kön blivit mindre så är det svårt att stänga bakdörren på ambulansen och säga att vi kommer tillbaka i morgon. Men vi är tvungna att ta hand om oss själva. Vi åker tillbaka till stan och letar efter någonstans att äta. Vi hittar en restaurang som ser trevlig ut. När vi kommer in kommer restaurangägaren fram till oss och vi beställer en massa smårätter, lite av ett grekiskt smörgåsbord. Mannen frågar var vi kommer ifrån och när vi svarar Sverige går han sin väg och kommer efter en stund tillbaka med en man som pratar flytande svenska. Det visar sig att han bor i Sverige under sommarhalvåret och i Grekland under vinterhalvåret. Han ger oss en lektion i grekisk historia och motsättningarna som funnits mellan Grekland och Republiken Makedonien. Han berättar om skatter och mark som båda länderna tycker sig ha rätt till och hur det än idag är smolk i bägaren gällande deras relationer. Mannen säger att han inte bryr sig för att det är så länge sedan detta hände men mellan raderna kan man förstå att detta är ett problem som fortfarande sitter djupt rotat. Jag förundras över att gammalt groll och oenigheter kan sitta så djupt i själen så lång tid efteråt och jag förstår att det är schismer som denna som ofta är orsaken till större konflikter. Efter middagen är det dags att åka tillbaka till Park Hotell för ett kvällspass. Aktiviteterna på hotellet är i full gång. En grupp volontärer står och breder hummus på tunnbröd, lägger på grönsaker och rullar ihop dem. Andra sitter vid sina datorer och skriver rapporter om situationen på plats.

Teresia, Katarina och jag blir placerade på Eco-camp tillsammans med Phineas och Sijana . Det är ett läger som ligger på en aktiv bensinmack. Området på macken är full med små tält som ställts på asfalten. Tätt, tätt står de små tälten på rad och det beräknas att det är några tusen människor som bor där. Vi ställer upp vår ambulans och förbereder oss för att ta emot patienterna. Mörkret har fallit och det enda ljus vi har att arbeta i är ljuset från strålkastarna på ambulansen. När vi öppnar bakluckan ringlar sig kön lång av män, kvinnor och barn. Bredvid bilen står tre män. När vi börjar ta emot de första patienterna kommer de fram till oss och helt naturligt ställer de sig och tolkar. Jag blir tagen av den respekt som alla visar dessa män. Kvinnorna vågar berätta om intima problem och deras män står bredvid. Barn som är rädda och ledsna skojar de lite med och barnens förtroende för Hassan, Abdullah och Adam är enormt. När kön av väntande patienter blir stökig går de lugnt fram och talar med alla och lugnet återgår. Dessa killar kom att sätta djupa spår i våra hjärtan. Antingen vi kommer till morgonpasset eller kvällspasset står de och väntar på sjukvårdsteamen. De är själva flyktingar och har bott på Eco-camp i flera månader. Utan ersättning eller extra favörer arbetar de 8 till 10 timmar om dagen med att tolka vid ambulansen. En kvinna som står i kön kommer fram till Teresia för att berätta om sina problem. Teresia tar kontakt med Sijana, en kvinnlig läkare som arbetar inom en organisation som heter Kitrinos och som samarbetar med We Act. Sijana tar in kvinnan i ambulansen där hon kan undersöka henne mer ingående och utan att exponera henne för alla runt omkring. Efter en stund kommer hon ut och vi ser att hon är bekymrad. Sijana berättar att kvinnan har en långt gående bröstcancer. Man kan se tumören under huden. Under rådande omständigheter finns det finns ingen behandling för henne. Förutom att hon har vandrat en lång väg för att slippa krig och rädsla och hamnat i en återvändsgränd då Europa stängt sina gränser kommer hon ändå att inte klara det på grund av en obarmhärtig sjukdom. Även om hon bott i ett land av fred och god sjukvård så hade nog inte hennes cancer kunnat botas men hon hade fått smärtlindring och vård i livets slutskede. Vem skall nu ge henne lindring för hennes smärta? Vem skall ge henne lugnande för hennes ångest? Jag vet inte om denna kvinna var ensam eller om hon hade någon familj med sig. Det vi inte tänker på när vi ser alla människor på flykt är att de förutom flykten från kriget och att de lämnat allt bakom sig så har många även sjukdomar som de medicinerar för såsom högt blodtryck, diabetes och epilepsi. Många har slut på sina läkemedel och har inte möjlighet att få tag i någon ny medicin. Detta gör att deras sjukdom försämras och om de kan få hjälp så är den väldigt temporär. Som tur är har många swishat till We Act Swedens konto och vi kan åka till det lokala apoteket och köpa de mediciner som behövs. Vi kan skaffa läkemedel för ett tag och bara hoppas på att de kan få mer medicin när de behöver.

Katarina tar emot en 12-årig flicka med hög feber och magsmärtor och kallar på Sijana som undersöker flickan i ambulansen. Sijana misstänker blindtarmsinflammation och ringer efter en ambulans från närmaste sjukhus. Katarina går med flickan och en tolk för att hitta flickans familj. Hon bor i ett litet tält med sin farbror och farmor, var hennes föräldrar är får vi aldrig veta. Flickans farbror ska följa med till sjukhuset. Ambulansen kommer och Katarina, som har en dotter i samma ålder hemma i Sverige, sitter och håller flickans hand tills ambulansföraren säger att det är dags att åka. Vårt arbetspass för dagen börjar gå mot sitt slut och vi stänger bakluckan på ambulansen och kör mot Park Hotell för att byta bil och få i oss något att äta. Hotellet är fullt av volontärer som samlats efter dagens händelser. En spontan debriefing som är nyttig för oss alla. Efteråt åker vi åker till vårt hotellrum i Makedonien. Vi är uppspelta av all den glädje och värme vi mött men också nedstämda över den situation som dessa människor befinner sig i. Vad kan vi göra för att hjälpa dem? Kan vi överhuvudtaget göra något eller är det bara för vår egen skull som vi är här? Mina tankar snurrar i huvudet medansvi åker «hem» för några timmars sömn. Nästa morgon träffar vi ett amerikanskt sjukvårdteam. Där är doktor Bill som är en kraftfull, bullrig läkare som verkligen vet vad han vill, Maria, en underbar läkare med mycket humor, Maidi, en ung amerikansk nyutexaminerad läkare med glimten i ögat, och Mairi, en underbar volontär och allt i allo. Vi träffar också David, en amerikansk sjukvårdare som arbetar för en norsk organisation och Ali, en norsk läkare. Dessa människor blir vår familj och trygghet under några dagar tillsammans med Phineas, den unge brittiske läkaren som älskar att lära sig svenska svordomar. Förmiddagen passerar lugn och Katarina, Teresia och jag tar en biltur i området. Vi åker till en stad några mil från Idomeni för att äta lunch men precis när vi skall sätta oss att äta så ringer Phineas och säger att vi måste åka till Idomeni och arbeta. När vi kommer dit känner vi en upprörd stämning i lägret. Två män har i sin desperation över situationen satt eld på sig själva under natten och Läkare utan gränser har stängt sin mottagning. Vi är det enda sjukvårdsteamet på plats, fem volontärer bland närmare 15000 flyktingar men vi känner oss aldrig oroliga för vår säkerhet. Tvärtom känner vi oss välkomna och efterlängtade. Kön utanför ambulansen växer snabbt och vi får ta oss an olika problem och sjukdomar.

En kvinna kommer och ropar på oss. Hon har en liten pojke som jag bedömer vara sex-sju år med sig. Den lille grabben är märkbart tagen och kvinnan berättar att barnet har en skottskada i huvudet som han inte fått adekvat hjälp för. Sijana och jag tar oss an grabben. Vi förstår att det nog inte är skottskadan som är problemet. Han kräks, har ont i magen och kan inte behålla någon mat. Pojkens värden är, om inte bra, så acceptabla. Det som oroar oss mest är att pojken inte ser på oss och inte bryr sig om att vi undersöker honom. Vi sätter den lille grabben i passagerarsätet i ambulansen och ger honom lite att dricka. Han tar ett par klunkar och sedan han kastar han upp allt han fått i sig. Vi får ta ut honom ur bilen för att rengöra den. Han ligger på marken helt apatisk medan familjen runt omkring honom gråter förtvivlat och ber honom att prata och reagera. Sijana sätter sig ner och berättar för familjen att vi inte kan göra så mycket för den lille. Han är ett av krigets många offer som har slutit sig inom sig själv. Det är första gången jag ser ett litet barn med svårt posttraumatiskt stressymptom. Ett litet barn som fallit offer för vuxnas egoism och rädsla för det vi inte känner igen eller kan styra över. Jag går tillbaka till mina uppgifter. När jag kommer runt bilen på andra sidan står det flera TV-team där. Ett av dem kommer från en av våra större TV-kanaler i Sverige. TV-teamen är ett av de största störande momenten i vårt arbete. De kan utan vidare komma med sina stora kameror och tränga sig på våra patienter. Därför är det med blandade känslor som man har dem runt omkring sig. Vi värnar om patienternas integritet men samtidigt vill vi att den förfärliga situationen ska komma ut. Vilka hemskheter dessa människor genomgår. Det svenska teamet står på avstånd och filmar och det känns skönt med den respekt som de visar människor i nöd och utsatthet

En uppseendeväckande vacker kvinna helt klädd i rött kommer fram till oss och ber om huvudvärkstabletter. Hon berättar att hon är före detta IS-soldat som hoppat av. Hon är utstött av de andra flyktingarna som hindrar henne från att få mat och den enda föda hon får är bananer som volontärer delar ut. Man förundras över att man inte ens i en sådan utsatt situation kan hålla ihop och hjälpa varandra. Eftermiddagspasset går mot sitt slut och vi åker till vår restaurang för att äta innan vi åker till Eco-camp. Det känns som att komma hem till gamla bekanta när vi kommer dit. Våra tolkar står och väntar på oss och vi vet att de under några timmar kan glömma sina egna bekymmer. Det är en lite spänd stämning i lägret. Det är en muslimsk högtid och man har förberett sig så gott man kan för att fira den. Det brinner eldar i tomma bensinfat och vi inser faran med öppna eldar på en bensinmack men vi tänker alla att det löser sig. Vi kan inte lämna våra vänner i sticket. En liten kille och hans pappa kommer fram till oss. Pojken lider av en blodsjukdom och är i behov av blodtransfusion ca en gång per månad. Familjen har flytt från Syrien där sjukvården är dålig på grund av kriget och det finns inga möjligheter till vård för deras lille son. Nu har de tagit sig den långa vägen till Europa och pojken har inte fått någon blodtransfusion de senaste månaderna. Han är tagen, hyn är gulblek på grund av det låga blodvärdet. Vi har inga möjligheter att hjälpa grabben så vi ringer Läkare utan gränser som kommer med sin vita bil och hämtar honom och kör honom till närmaste sjukhus. Tyvärr får vi aldrig reda på hur det gick för den lille och tanken kommer; Kunde vi ha gjort mer?

Nästa dag när vi parkerat bilen vid Park Hotell och fyllt på ambulansen och väntar på morgonens samling hör vi ett väldigt oväsen ute på vägen. Det är hundratals flyktingar som gör uppror mot förhållandena i lägren och antalet demonstranter blir bara fler och fler. Polisen kommer och står passivt och tittar på. När vi går fram och frågar polisen om vi kan åka så säger de att vi inte kan ta oss fram men vill vi försöka så är det OK. Vi känner att vi inte bara kan stå där så Katarina tar på sig den gula ambulansjackan och börjar gå mot demonstranterna som står, sitter och ligger på vägen och Teresia och jag rullar sakta efter med ambulansen. Demonstranterna reser sig, går åt sidan och ger oss fri väg. Vi kör förbi poliserna som förvånat står och vaktar. De säger att vi skall sätta på blåljuset och köra försiktigt. Vi rullar sakta framåt medan flyktingarna ger oss fri passage för att sedan sluta leden igen och fortsätta demonstrera. Det känns lite overkligt att sitta där och liksom Sesam öppna dig så får vi fri väg och det känns också skönt att vår ambulans och våra ambulanskläder innebär trygghet för de här vännerna och förhoppningsvis vi också. Det är varmt i luften och vi känner att detta kommer att bli en riktigt het dag. Vi är på Eco-camp under dagen och när vi kommer tillbaka håller demonstrationerna fortfarande på. Man har suttit på vägen i flera timmar utan varken mat eller dryck men framåt kvällen skingras alla. Tyvärr har de nog inte vunnit något på att göra uppror. Det har inte funnits några TV-team som meddelat omvärlden om deras aktion. Det är bara vi volontärer som filmat och lagt ut inslagen på Facebook. Det är en tung resa den kvällen när vi åker hem till hotellet. Flyktingarnas rop på hjälp ekar tomma och vi är bara några få som hör dem.

Nästa dag är Katarina tyvärr sjuk och Teresia och jag får lämna henne på hotellet. Vi åker till Park Hotell. Det har kommit två svenska läkare, Anna och Anna-Karin, och Wisam, en underbar man som visar sig vara ett stort stöd senare. Tre personer som har hjärtan av guld och som vi känner gemenskap med på en gång. Efter morgonsamlingen åker vi till förrådet för påfyllning. Det är väldigt smutsigt och rörigt i ambulansen så vi tar ut allt ur bilen och lägger det på trottoaren och börjar sortera. Om Socialstyrelsen eller Hälsovårdsmyndigheten sett oss hade vi nog blivit deslegitimerade på en gång. Vi sorterar allt, städar ur bilen och packar ihop snyggt och prydligt. Det är fullt av läkemedel som vi packar i olika fack. Det mesta vi delar ut är Paracetamol, Ibuprofen och Strepsils. Någon kommer på den briljanta idén att paketera Paracetamol och Ibuprofen i små läkemedelspåsar. Vilken lättnad det blir när vi senare skall dela ut medicinen. Två grekiska poliser kommer förbi och undrar om vi har problem. När vi berättar att vi städar bilen säger de bara OK och går. Tänk vad enkelt saker och ting kan gå ibland. Med en välstädad ambulans åker vi till Idomeni. Vi blir ombedda att ställa bilen utanför tältet där Läkare utan gränser har sin verksamhet då det inte finns någon personal där den här dagen. Teresia gör sig i ordning för att ta emot patienterna och registrera dem. Först i kön är en ung man i 20-årsåldern. Han berättar att han har ont i sina fötter men erbjuder sig att tolka då det inte finns några specifika tolkar i Idomeni. Flera gånger säger vi att vi vill titta på hans fötter men han vill att vi ska ta hand om de andra patienterna först. Han står där hela dagen vid Teresias sida och hjälper sina medmänniskor. När vi senare ska stänga för dagen ber vi den unge tolken att gå in i ambulansen så att jag kan titta på fötterna. När han tar av sig sina trasiga, smutsiga och blöta skor ser jag att han har stora sår och huden är kritvit och alldeles svampig. Vad kan jag göra för den här unge mannen som måste ha en outhärdlig smärta? Det enda jag kan göra är att tvätta hans fötter och lägga om såren. Vi har inga skor med oss så han får ta på sig sina gamla skor igen. Jag ber honom att försöka få tag i ett par nya skor och att uppsöka Läkare utan gränser när de kommer tillbaka. Han får smärtstillande tabletter och är så innerligt tacksam. Vem av oss hade kunnat stå en hel dag på såriga, smärtande fötter för att i första hand hjälpa andra? Vi åker under tystnad tillbaka till hotellet. Den unge mannen har satt sina spår hos Teresia och mig. På kvällen åker vi till Eco-camp. Det är sista gången vi åker dit innan vi skall resa hem till Sverige. Våra tolkar står och väntar på oss och tillsammans med vår stora volontärsfamilj börjar vi arbeta. Det känns lite vemodigt då vi vet att det är sista gången vi träffar våra vänner på Eco-camp. Vi tar farväl efter några timmar och åker till vårt hotell i Makedonien för att sova.

Det är vår sista dag i Grekland. Katarina är febrig och får stanna kvar på hotellet även den här dagen. Vi åker till Idomeni och läkarna vi arbeta med idag är Anna-Karin, Anna och Wisam som kommer att vara vår tolk. När vi kommer fram blir vi ombedda att åka längre in i campen för att arbeta. Vi påbörjar vårt arbete och patienterna strömmar till. När vi står där kommer den unga mamman som tidigare sökt vård för sin lilla dotter som hade magbesvär. Det lilla barnet hänger slött på hennes arm. Hon berättar att hon gjort som vi sagt och att hon även sökt hjälp hos Läkare utan gränser men barnet blir inte bättre. Anna tittar på flickan och vi förstår att vi inte kan göra så mycket mer. Flickan behöver dropp och mer avancerad vård än vad vi har möjlighet att ge från vår ambulans. Teresia och Anna tar med sig mamman och barnet till Läkare utan gränsers sjuktält för att se om de har mer resurser för att kunna hjälp den lilla flickan. Även de inser att den lillas tid snart runnit ut. Med en kraftig infektion, värmen och redan nedsatt immunförsvar har hennes redan små resurser blivit obefintliga. Medan Anna och Teresia är borta med flickan hör jag hur det ropas ut kommandon i högtalaren som är placerad inte så långt från vår bil. Vad som sägs vet jag inte och en viss oro sprider sig i campen men situationen verkar inte värre än att vi kan fortsatta vårt arbete. Medan jag står där och arbetar känner jag att någon drar i min jacka. När jag tittar ner är det en liten kille som står och ler med hela ansiktet och sträcker upp händerna. Jag lyfter upp en sprallig liten herre på några år som, när han kommer upp i min famn, ger mig en alldeles underbar, snorig och blöt puss och sedan skrattar han bara. Det var den kärlek jag behövde ljust då. Det här barnet är friskt som en nötkärna och fullt av liv och bus. När jag släpper ner honom på marken springer han till sin mamma. Hon ler och går vidare med sin son på armen och vi fortsätter att ta hand om patienterna.

Jag hör ett annat barn som skrattar så det kiknar. Det är en liten pojke som sitter på sin pappas axlar och Anna-Karin blåser såpbubblor och den lille ser förundrad på alla bubblor som reflekteras i alla regn bågens färger från solen som slösar med all sin värme mot oss. Han försöker fånga bubblorna och skrattar. Alla runt den lille bara njuter av denna stund. Ett litet barns skratt ger oss alla en stund av glädje och jag tror att vi för någon sekund glömmer bort varför vi alla är här. Det är nog den bästa behandling som Anna-Karin gett någon. Meddelandena från högtalarna ökar och nu hör vi även att helikoptrar närmar sig campen men det ser lugnt ut så vi fortsätter vårt arbete. Men ljuden från högtalaren får det att krypa i mig. Det är samma ljud som man hör från journalfilmer från koncentrationsläger under andra världskriget. Ljud från en högtalare som sprider kommandon. En gammal man kommer fram till mig och han berättar att han har bröstsmärtor. Han ser trött och tagen ut. När jag lyfter på hans skjorta för att lyssna på hans hjärta och lungor ser jag blåmärken både på framsidan och baksidan av bålen. Jag frågar om han blivit misshandlad. Han svarar att han blivit sparkad av polisen. Jag förstår att det är revbensfrakturer han har fått och Anna-Karin bekräftar mina misstankar. Jag berättar för mannen om hans situation och att det kommer att gå över men att det kommer att ta några veckor och att han ska få smärtstillande. När jag ger honom en påse med smärtstillande medicin sätter jag min högra hand över mitt hjärta och bugar för att säga adjö. Då tar mannen ett steg framåt och lägger sina händer på mina axlar och säger «Your God is my God and my God is your God» och så tar han mig i sin famn och ger mig en kyss på var kind. Han har förstått livets mening. Det finns bara en Gud och det är kärleken till våra medmänniskor.

Ljuden från högtalarna blir mer och mer intensiva och vi förstår att något är på gång. Vi får tillsägelse om att flytta bilen snabbt. Teresia får snabbt vända bilen så hon kan köra ut. Wisam dirigerar henne lugnt och tryggt och hon kör sakta medan hon snirklar mellan tält och lyktstolpar. Vi andra drar oss mot utfarten till fots. När vi kommer till järnvägsövergången står där fullt av kravallpoliser och stämningen bland flyktingarna börjar bli hätsk. Ryktet har börjat florera att Idomeni skall stängas och en viss oro märks i lägret. Flyktingarna får heller ingen information om vad som skall ske. När vi kommer fram till poliserna frågar jag hur situationen är svarar en av dem att för vår del är det lugnt. Vi kan stanna kvar på campen men får ställa oss på en annan plats på området. Men måste vi evakueras säger de till på en gång. Vi kör iväg och blir anvisade en plats som vi inte varit på tidigare. Situationen känns lite olustig, Ett gäng unga män, som är ganska högljudda och burdusa när vi skall öppna ambulansen omringar oss. Då hör vi några kära, välbekanta röster. Det är två av våra tolkar, Hassan och Abdullah från Eco-camp som har gått den dryga milen till Idomeni för att hjälpa oss. De börjar prata med grabbarna och efter en stund är stämningen lugn och vi kan börja arbeta. Vi hör några barn som skrattar och sjunger. Det är några unga volontärer som leker och dansar med dem. Det är ringlekar och långdans, inte alls olikt det vi dansar kring granen eller midsommarstången. Mina tankar går tillbaka till då jag bodde i Afrika. Det var midsommar och jag ville resa en midsommarstång. Pappa snickrade ihop ett kors och jag och de övriga svenska barnen på missionärsstationen klädde korset med palmblad och blommor. Sedan samlades alla svenska familjer runt midsommarstången och dansade och sjöng. När vi sjöng Små grodorna kom en afrikan som bodde på stationen och frågade pappa om vår president var död. När min pappa berättade att det var en svensk tradition att dansa kring en blomsterklädd midsommarstång en viss dag på året för att hylla ljuset och värmen svarade vår afrikanske vän: «Och ni säger att VI är hedningar». Kvällen slutade dock med korvgrillning över elden med både afrikanska och svenska lekar och danser. Barnen och volontärerna fortsätter att dansa långdans runt ambulansen och det känns nästan lite småtrevligt att stå där och jobba medan barnen dansar runt oss.

En pojk i sjuårsåldern kommer försiktigt fram till oss. Han har uppenbarligen skadat ett finger. Vi ser hur blodet droppar ner mot marken. Jag tar hans smutsiga hand som nog inte har tvättats på flera veckor. Han ser tyst på mig när jag tittar på hans såriga finger. Han rör inte en min men tittar allvarligt på mig med sina stora ögon medan han sitter i Teresias knä. Hela fingerblomman är borta och han har ont och är rädd. Jag rengör handen och lägger om fingret. Det är ingen allvarlig skada men i den här situationen när han knappt kan tvätta sig och få nytt, rent bandage så kan det lätt bli en infektion. En ung kvinna kommer fram och hon berättar att pojken är helt ensam. Om han kommit ifrån föräldrarna eller om de inte har klarat resan vet hon inte. Den unga kvinnan som själv är ett barn har förbarmat sig över honom. Han får sitta en stund i Teresias knä och vi kan se att han får en stund av ro men han rör inte en min eller säger något. Återigen har jag mött ett barn som slutit sig för omvärlden. Sedan följer han sakta efter sin beskyddare. Vilken framtid har vi gett den här pojken? En medelålders man kommer fram till bilen. Han har huvudvärk och vill ha något smärtstillande. Jag frågar om han tål paracetamol. Han tittar på mig med sorgsna ögon och säger: «Jag är psykiatriker och vet att jag lider av stressymptom. De här pillren kommer inte att hjälpa men jag får en stund av omsorg. Jag vill till Tyskland eller norra Europa och nu sitter jag här och kommer inte så mycket längre. Gränserna är på väg att stängas och jag kan inte göra någonting här. Jag lider av huvudvärk för att jag inte har något att göra och ni har ont i huvudet för att ni har för mycket att göra». Hur rätt har han inte. Jag ger honom några piller och han står tyst en stund och bara tittar på mig. Sedan tar han min hand, tackar och går med tunga steg och hängande axlar mot sitt tält. Vårt sista arbetspass på Idomeni är slut och vi skall åka mot Park Hotell. Vi erbjuder Hassan och Abdullah skjuts till Ecocamp. Teresia och jag sitter tysta i förarhytten. En vecka har gått och vi har fått uppleva förgården till helvetet på jorden, men vi har också mött så mycket värme och kärlek. Bland alla tusentals människor jag mött är det en enda som agerat med ilska. Vi lämnar av Hassan och Abdullah och åker till Park Hotell.

Vi får oss tilldelat ytterligare ett arbetspass och åker till Ecocamp och det är med blandade känslor jag tar hand om patienterna. Många har kommit varje kväll för att få lite hjälp men också en pratstund. Vi har pratat lite om deras resa, framtidsdrömmar och den stora hopplösheten att inte komma längre än till en bensinmack i ett litet tält. Vi tar farväl av våra tolkar och vid ett sådant här tillfälle är Facebook ett ovärderligt forum för att fortsätta hålla kontakt. Efter vårt sista arbetspass åker vi till Park Hotell för att lämna ambulansen och ta farväl av våra nyfunna vänner. Bilen skall lämnas kvar och användas av andra organisationer. Det blir en känslosam stund. Vi har under några dagar gått igenom enormt mycket som satt sina spår och som svetsat oss samman. Den kärlek som vi känt från alla volontärer, alla tårar och skratt har fört oss samman. Katarina som legat till sängs i ett par dagar mår som tur är bättre och nästa morgon åker vi hemåt. Det är påskafton och vi har en lång mellanlandning i Düsseldorf. Vi åker in i centrum och befinner oss plötsligt på en utservering bland finklädda människor, sju timmar efter att vi passerat Ecocamp för sista gången. Det är en bisarr kontrast men så är ju verkligheten också. Vi kommer till Kastrup sent på kvällen där Tomas möter oss. När vi kommer hem har han dukat upp en liten påskbuffé. Det känns så tryggt att sitta hemma i köket mitt i natten och äta ägg och sill och berätta om våra upplevelser. Världens bästa debriefing. Efter några veckor ser vi på nyheterna att Idomeni och Ecocamp stängs och flyktingarna får flytta till nya läger. Våra vänner som vi har kontakt med via sociala medier berättar om den ensamhet och frustration de känner då situationen på den nya campen är mycket dålig. Det mest fruktansvärda är ovissheten och att ingen information ges. Men drivkraften att överleva och komma vidare i livet gör att de ordnar aktiviteter för både vuxna och barn för att få ett innehåll i tillvaron. Jag känner mig stolt över att ha de här människorna i mitt liv. I och med en mer restriktiv flyktingpolitik och att lägren på Lesbos och utanför Idomeni blir mer slutna och styrs av grekiska myndigheter blir möjligheterna att hjälpa till allt mindre. Vi inom We Act Sweden känner att vi kanske kan göra bättre insatser någon annanstans. Vår matcontainer finns kvar på Lesbos där Jocke lagar frukost till de som bor i lägret. Tankarna på Kurdistan växer sig allt starkare och styrelsen i We Act Sweden beslutar att vi ska undersöka om vi har möjligheter att stödja flyktingarna som finns där. Kurdawan som känner starkt för detta sin åker till Erbil för att ta kontakt med myndigheter och organisationer på plats. När han ringer och berättar om hur situationen ser ut i Erbil och flyktinglägren där känner vi i styrelsen att något måste göras. Det bestäms att Anna-Karin, Teresia och jag skall åka till Kurdistan för att se vad vi kan göra.

Kurdistan maj 2016

Vi åker till Erbil i början av maj och jag måste erkänna att det pirrar i magen. Situationen i området är lugn men vi är inte långt ifrån de områden som befinner sig i strid. Vi landar på Erbils flygplats och det första vi får göra är att skriva en deklaration varifrån vi kommer och vad vi skall göra där. När passkontrollanten läst min deklaration ser han på mig och säger: «Very good». När vi fått vårt bagage hör vi en välbekant röst. Det är Kurdawan som också precis har landat. Han har varit på Lesbos för att hjälpa Jocke med att planera nya recept för inför Ramadan. Vi åker till vårt hotell där vi tas emot av en vakt som är beväpnad med kalasjnikov. Vi visas in i ett rum där vi och vårt bagage kontrolleras. Vi passerar säkerhetskontrollen utan att det larmar så det är bara att gå in i hotellet. Efter incheckning och en stunds vila åker vi till en restaurang för att äta middag. Vi beställer in maten och ber att få ett glas vin till men då informerar kyparen oss vänligt men bestämt att vill vi dricka alkohol så får vi gå till puben på andra sidan gatan. Vi stannar kvar och äter en underbar middag. Efter middagen fortsätter vi ut i Erbils nattliv där vi kommer till ett café med enbart män som tittar på fotboll på en storbildsskärm. När vi som de enda kvinnorna på hela caféet sätter oss ner och röker vattenpipa är vi plötsligt mer intressant underhållning än fotbollen. Nästa dag, som är en fredag och kurdernas lediga dag, hyr vi en taxi och gör en utflykt upp i bergen. Sent på natten har Eivor också kommit till hotellet. Eivor är en underbar tjej från Norge som hjälpt oss mycket med att skriva We Act Swedens programförklaring och som vi träffade första gången i Idomeni. Hon har kommit för att vara med oss några dagar för att sedan åka vidare och arbeta för en organisationen Yazada som tar hand om unga flickor som fritagits från IS. Vi hyr en taxi över dagen och åker upp för smala serpentinvägar med höga berg på ena sidan och djupa dalar på den andra. Utsikten är bedövande vacker och här och var sitter familjer utmed vägrenen och äter sin medhavda picknick. Med jämna mellanrum passerar vi polis- och militärposteringar som stoppar oss och vi måste visa våra pass. Inte så vanligt med svenska turister men vi blir bara väl bemötta. De tittar in i bilen med en gammal mormor och tre fnittriga medelålders kvinnor i baksätet och två män i framsätet. Men de tittar bara på våra pass och önskar oss en fortsatt god dag. Vi stannar till vid en köpmarknad där kommersen är i full gång. Marknaden ligger nedanför ett vattenfall och vattnet leds via kanaler genom de olika marknadsstånden. Det är väldigt märkligt att sitta och dricka te med vatten rinnande vid sidan om fötterna. Resan går vidare upp mot bergen. I början är taxichauffören ganska tyst men efter en stund börjar vi fyra i baksätet att sjunga. Det är svenska folksånger, gospels och gamla svensktoppslåtar. Mer eller mindre njutbart men vår chaufför mjuknar upp. Vet inte om han vill få tyst på oss men han sätter på radion med västerländsk musik.

Målet är en park som är ett utflyktsmål för kurdiska familjer. Parken ligger vackert uppe bland bergen. Familjer sitter på gräsmattan och har picknick och barnen leker på lekplatsen. Ett gäng unga grabbar dansar och sjunger och musik spelas från en liten bergsprängare som en av dem håller på sin ena axel och mina tankar går tillbaka till 80-talet. I parken finns en linbana som vi åker med. En hisnande känsla att sitta i korgen med en ravin som ligger en eller ett par hundra meter ner. Det knakar, tycker jag, betänkligt i vagnen som vi sitter i och för en stund får jag lite svindel. Jag tar ett djupt andetag och är ganska nöjd när vi stannar och kan gå ut på fast mark. Vår snälla taxichaufför har väntat på oss och det är dags att åka tillbaka mot Erbil. När vi kör ut från parkeringen får vi reda på att vägen som vi ska åka är avstängd så vi får köra en annan väg tillbaka. När vi åkt en stund visar det sig att vi måste köra in i Irak och när vi passerar gränsen inser jag att för att kunna åka in i Irak måste vi ha visum vilket vi ju inte har och jag ber en liten bön att vi inte skall bli stoppade vid polis- eller militärposter. Men när vi kört ytterligare en stund blir vi stoppade av militären och ombedda att gå ur bilen. Vi har tidigare inte blivit ombedda att gå ur bilen då vi passerat en kontroll så en liten olustig känsla infinner sig i magtrakten. En av militärerna säger åt oss tjejer att gå och ställa oss vid ett hus som ligger några meter bort medan Kurdawan och taxichaufför får stanna kvar vid bilen. Vi står där under tystnad och en del tankar hinner passera; Hur ska vi göra om vi inte får resa vidare? Då kommer en beväpnad militär mot oss och jag tänker att jag får erbjuda mig att stanna om det blir problem. Då hör vi på den bredaste malmöitiska: «Ta det lugnt. Jag kommer från Malmö och arbetar här som tolk. Ni kan gå in i den dörren där och visa era pass och sedan kan ni åka vidare.» Det är med lättnad vi tackar soldaten och det är väldigt skönt att komma tillbaka till hotellet i Erbil. På natten sover i alla fall jag tungt efter den urladdningen.

Efter frukost nästa dag har vi bestämt att åka och besöka ett par flyktingläger som ligger utanför staden. Trafiken i Erbil är imponerande. De stora vägarna är trefiliga men köerna kan vara både fem och sex filer breda. Jag hade väl kanske tänkt mig att Erbil skulle vara en stad i mera tusen-och-en-natt-stil men den visar sig vara en vacker och modern stad med fina hus och köpcenter där livet pulserar som i vilken storstad som helst. Jag sitter och tittar ut genom bilrutan och efter en stund förvandlas den vackra staden mer och mer till en spökstad och det dyker upp huskropp på huskropp som är påbörjade men byggnationerna är inte slutförda. Höga gråa betongmonument på 10 våningar som bara står där som minne av bättre dagar i landet och det känns som om vi åker förbi en spökstad. På grund av den politiskt osäkra situationen i området har de investerare som funnits i området dragit sig tillbaka och lämnat landet. Den ekonomiska situationen har också försämrats och bland annat så hade de statsanställda inte, då vi var där, fått någon lön på åtta månader. Den försämrade ekonomiska situationen drabbar Kurdistans innevånare men även flyktingarna har fått det ännu sämre. Efter en stund kommer vi till det första lägret och får träffa föreståndaren som berättar om situationen. Många av flyktingarna som bor i lägret bodde tidigare i flyktingläger i Mosul men när IS angrep Mosul fick de fly därifrån och in i Kurdistan och många av dem har bott i läger i flera år. Runt Erbil finns flera flyktingläger och man skiljer på IDP:s och refugees. IDP:s, Internally Displaced People, är flyktingar som inte korsat gränsen i sitt hemland när de har flytt. Varje familj får en ranson med ris och olja samt en summa pengar per månad men på grund av den det ekonomiskt ansträngda läget så har ransonen dragits ner till en tredjedel. Några av flyktingarna har lyckats få arbete i Erbil och i och med detta även lön som ger dem bättre förutsättningar att komplettera mathållningen med mer näringsriktig kost. Det har byggts upp en skola på området där barnen får gå fyra timmar om dagen. En grupp på förmiddagen och en annan grupp på eftermiddagen. Föreståndaren berättar också att flera av barnen inte orkar hänga med i skolarbetet utan stannar hemma och att föräldrarna inte alltid skickar barnen till skolan. Man känner att det inte finns någon framtid för dem och uppgivenheten gör att barnens skolgång inte fungerar. Barnens traumatiska upplevelser från kriget, flykten och den nuvarande situationen gör att de inte orkar fokusera och stödet hemifrån är inte stort då även föräldrarna är djupt traumatiserade och inte klarar av att hjälpa dem.

I lägret finns också en liten sjukstuga där man kan vårda och behandla enklare sjukdomstillstånd och skador. Vid behov av mer avancerad sjukvård finns det flera sjukhus inne i Erbil. Bland annat finns Swedish Specialist Hospital som byggts av medel från bland annat Karolinska institutet i Sverige. Men tyvärr kostar ju sjukvård en hel del pengar, pengar som inte flyktingarna har. Efter informationen får vi en rundtur i lägret. Till skillnad från lägren i Idomeni är området mer organiserat med gator och olika kvarter. Det märks att lägren här är mer etablerade och har funnits ett tag. Familjerna har ett tält som de bor i och en del familjer har även kunnat ordna med ett hörn där de kan laga mat. Dessutom har de ett uppmurat skjul som används som toalett. Som alla människor vill de ha en liten privat sfär och därför har alla skärmat av sitt lilla område. De här bostäderna ger inget skydd för varken kyla eller gassande sol men det bästa man kan säga om boendet är att de kan ha en liten del där de kan fä vara sig själva. Vi hinner bara komma ut från informationsmötet när en liten pojke i femårsåldern, som jag uppskattar det, kommer fram och tar Teresia och Kurdawan i händerna och går tyst mellan dem medan vi går omkring i lägret. Han ser på oss med sina stora, bruna, allvarsamma ögon. Fler av barnen i lägret kommer fram och tittar nyfiket på oss. När vi ger dem lite uppmärksamhet reagerar de med nyfikenhet och försöker på ett barns vis att få ännu mer uppmärksamhet. Men den lille killen följer oss tyst och verkar njuta av att vi stryker honom över huvudet. Hans blick är ganska klar men han har yttre tecken på att han är undernärd. Hans överarmar är oroväckande smala, och hans knän är svullna. Vi går förbi skolan där förmiddagens elever kommer ut. Många har teckningar i händerna, skrattar och ser lyckliga ut. Vi fortsätter vår rundvandring och några barn från skolan följer efter oss. Vi kommer fram till områdets enda aktivitetsområde för barnen och som är en gräsplan stor som en halv fotbollsplan. Men det finns inget att leka med. Några äldre pojkar sparkar fotboll och de yngre barnens aktivitetsmöjlighet är att klättra på nätet som finns runt gräsplanen. Vår lille följeslagare står tyst och tittar på.

På området hittar vi några butiker med kläder som några har satt upp vid sitt tält. Anna-Karin hittar en liten affär som säljer cigaretter. När hon vill betala vill inte butiksägaren ha betalt. Vi är gäster i lägret och han vill bjuda. Tills sist får hon i alla fall ge honom pengar. Det är dags för oss att lämna lägret och åka vidare. Vi vinkar adjö till den lille pojken och beger oss till nästa läger.

 Där är situationen densamma. Det finns en liten lekpark med en klätterställning och en gungbräda där några barn leker och vi går in i den inhägnade lekplatsen. Barnen springer runt klät 8 terställningen och kastar sand på varandra och verkar ha det jätteroligt, i alla fall de som kastar sanden. En pojke i 10-årsåldern kommer fram till mig när jag står vid gungbrädan och ser på barnen som leker. Vi sätter oss och gungar och han skrattar gott - om det är åt mig eller att han tycker att det är roligt vet jag inte, men han skrattar. De vuxna på området är väldigt reserverade. De undrar säkert vilka vi är som kommer och tittar på dem och säkert ser de vår reaktion över den misär de lever i. Vi får reda på att det är två av de bästa lägren som vi har fått se. Jag undrar hur de andra lägren ser ut.

Vi åker in till Erbil igen för att äta en bit mat och diskutera våra upplevelser och dagens middag intas på en restaurang på en av de många köpcentren som finns. Vid entrén till köpcentret blir vi visiterade innan vi får gå in. Det är inte bara vi som visiteras utan alla som passerar in. Vi undrade hur detta skulle vara om det vore i Sverige vid öppnandet av julrealisationen annandag jul. Vi känner att We Acts nästa uppdrag är att försöka få igång ett kök i Erbil och laga mat till barnen i lägret och även ge dem en hälsokontroll och vid behov utvidgad sjukvård. Läkare utan gränser finns vid lägren men deras resurser räcker inte till för att täcka de stora behoven.

 

Den sista dagen i Erbil träffar vi en organisation som heter Rohanee som är en grupp ögonläkare som arbetat med utsatta människor i många år. Nu åker de ut till lägren för att hjälpa framför allt barn som har besvär med sina ögon. Rohanee har också en verksamhet för flyktingar som inte bor i läger utan lyckats att skaffa sig eget boende. Vi åker till ett aktivitetshus dit barnen hämtas varje dag med buss och får vara fyra timmar efter skolan. Här får de hjälp med läxläsning, engelska, datakunskap, och praktiska aktiviteter. En gammal trampmaskin står i ett hörn i ett av rummen. Ett rum finns där barnen kan rita av sig sina upplevelser eller bara ta det lugnt. All personalsom arbetar i aktivitetscentret är utbildade pedagoger. 

Det är dags för oss att lämna Erbil och vi tar farväl av Kurdawan som skall åka till sin familj för några dagar. Eivor skall börja arbeta med Yazada. Det har varit några trevliga dagar men med många intryck och visst längtar vi hem. På hotellet blir vi erbjudna att åka med hotellets egna taxi. Vi får skjuts av en chaufför som finns på hotellet för att slippa allt för mycket kontroller när vi kommer fram till flygplatsen. Vi landar sent på Kastrups flygplats och Tomas möter oss. Det känns fantastiskt att få komma hem till tryggheten och värmen. Resan till Kurdistan har varit lugn men påverkat mig mer psykiskt. På den här resan har jag träffat människor som fastnat i förtvivlans centrum utan att ha den minsta aning om hur framtiden kommer att bli - om det ens finns någon framtid.

Våra resor till Kroatien och Grekland har varit påfrestande både psykiskt och fysiskt. Flyktingarna jag mött genom Europa är på väg från krig mot något som de inte har en aning om vad det är. De människor som jag träffat har flytt från våldet för att rädda sina liv men många har även flytt från sina drömmar. Drömmarna om en framtid som t.ex. vår tolk Abdullah, 23 år, som läste nationalekonomi i Aleppo. Han hade drömmar om en framtid i den stad han älskade och ville leva i. Men situationen har gjort att han inte vågat eller kunnat stanna kvar. Det är lätt att glömma att de flesta av dessa människor har haft ett gott liv med arbete, familj, hem, vänner och semesterresor. Man har fått lämna allt. Ingen av dem ville lämna sina hem, allt de vill är att få tillbaka sina liv och sin trygghet. Nu har de ingenting kvar. Flera av dem jag talade med hade packat ner det allra viktigaste men hade fått lämna sin packning och käraste ägodelar utmed vägen. Antingen har de inte orkat bära eller också har de fått lämna den då man gick ombord på gummibåtarna. Det man har kvar är telefonen som nu kanske är deras enda länk bakåt. I den finns bilder på nära och kära, hus och hem, viktiga dokument. Man vet inte när eller om man kan komma hem och kommer man hem vad kommer man till då? Bilderna i telefonen och kontakterna via sociala medier är allt som finns kvar. En mardröm för alla föräldrar är att komma ifrån sina barn. Att hålla samman familjen är det viktigaste. När vi tog emot flyktingarna på Lesbos blev vi uppmanade av alla att se till att förena familjerna. Tyvärr separerades barn från sina föräldrar i alla fall. När de skulle lämna Turkiet och gå i båtarna så var det inte säkert att alla familjemedlemmarna fick plats i samma båt. För att få barnen till Lesbos eller någon annan grekisk ö satte man dem i båten med hopp om att träffas på den grekiska sidan. Men det var inte säkert att man ens kom till samma strand. Jag kan tänka mig den ångest föräldrarna känner då man inte vet om man kom över havet till andra sidan där man hoppades att finna fred och säkerhet. Att fly från sitt land är att lämna allt, inte minst dem som inte överlevt kriget eller resan. När de kommer till Europa har de inte ens en grav att gå till. Jag talade med en man som flytt från Kroatien under Balkankriget 1995. Han visade mig en bild på en sten och på ett päronträd som fanns på den plats där hans hem en gång funnits. Nu finns bara en gavel kvar av huset. Han sa: «Vad jag längtar tillbaka till den stenen som jag lekte på som liten och päronträdet som jag klättrade i och när jag åker till Kroatien kan jag bara stå och titta på stenen och minnas och jag kan känna smaken från päronen som växte på päronträdet.» Jag frågade: « Kan du inte flytta hem igen?» «Nej», sa mannen, «jag hör inte hemma någonstans» och hans ögon blev blanka. Jag undrar tyst för mig själv hur många som aldrig kommer att känna sig hemma. Den 2 september 2015 slutade lille Alan Kurdis liv på en strand i Turkiet. Det är bilden på den turkiske militärpolisen som bär den livlösa lilla kroppen som fick mig och många andra att reagera på vad som händer i Syrien. Kriget i Syrien hade pågått i flera år och vi hade sett de hemska bilderna som visar situationen i ett land som är på väg att utplånas. Bilder på människor som i långa köer vandrar med det allra viktigaste som de kan bära med sig. Men lille Alan fick oss att börja agera. Volontärerna strömmade till de grekiska öarna. På alla håll bildades organisationer för att kunna hjälpa till. Volontärer vid Malmö centralstation som kämpade dygnet runt för att ge en hjälpande hand. Volontärer i hela Sverige som ställer upp för att hälsa flyktingarna välkomna och få dem att känna trygghet och påbörja integrationen. Jag är tacksam över att jag fått möjligheten att räcka ut en hjälpande hand till en medmänniska. Detta har jag kunnat göra tack vare att många stöttat mig. Arbetskamrater som ansträngt sig extra för att jag skulle kunna åka och en familj som funnits där när jag kommit hem och behövt prata om allt jag varit med om. Jag skriver detta för jag vill berätta om mina upplevelser. Glädjen att få vara med och göra gott. Det är fantastiskt att få bo i ett land där så många bryr sig om de som har det sämre och som skänker till insamlingar till olika katastrofer och missförhållanden i världen. Alla de människor som vill vara med att integrera våra nya vänner. Att få vara volontär är som att få en ny familj som kämpar för godheten. Jag har träffat människor med olika politiska åsikter och olika religioner och kulturer men vi kämpar för samma sak. Att hjälpa dem som har det svårt. Att arbeta som volontär i en situation som på Lesbos är att hela tiden ändra inriktning. Vi började planera olika insatser för att någon dag senare inse att det inte skulle fungera på grund av politiska förändringar. När vi kom till Lesbos såg vi slöseriet med alla kläder och filtar som kastades på ön. När flyktingarna kom i land och var blöta fick de torra kläder. Kläderna som de hade på sig var oftast väldigt fina och behövde bara tvättas men kastades. Det fanns ett par grekiska kvinnor som hade ett tvätteri men hann inte på långt när att tvätta allt. Vi tyckte att det var slöseri med att kasta så mycket fina kläder samtidigt som det transporterades kläder från bland annat Sverige genom hela Europa för att vi skulle kunna dela ut. Detta var inte heller bra för miljön. Kurdawan ordnade med ett lager och vi försökte få tag i stora tvättmaskiner så vi kunde ta hand om de kastade kläderna. Detta gäller även filtar. Röda korset delade ut sina gråa, varma filtar men regnade det så blev de bara ett våtvarmt omslag och de kastades. Lagret startades upp och alla organisationer kunde hämta det som de behövde och vi var även på väg att anställa en grekisk volontär. Som tur var hann vi inte köpa några tvättmaskiner innan militären tog över alla kvarvarande läger och våra insatser blev minimerade. Under tiden på Lesbos fanns det volontärer som satt dygnet runt och försökte via radiokontakt ta upp nödsignaler från båtarna ute på havet. Vi insåg att för att kunna rädda ännu fler från att förlisa ute på havet kunde vi sätta upp värmekameror uppe berget för att snabbare kunna identifiera båtarna nattetid men även den planen fick vi lägga ner. Men det känns inte som ett misslyckande att inte komma igång med dessa planer utan mer som en erfarenhet. Tyvärr är det väl så att sådana här humanitära katastrofer kommer att återkomma och då kan vi kanske sätta in olika insatser på tidigare stadier. Vi har träffat många olika organisationer som liksom vi vill göra gott och som vi har haft ett gott samarbete med och hjälpt och stöttat varandra. Människor som jag har delat både sorg och glädje med om än bara för en liten tid. Vi har byggt upp ett nätverk som jag tror kan förstärkas ännu mer om vi alla hjälps åt för att göra en humanitär insats var än den behövs. Jag är imponerad av alla människor som engagerat sig i vårt arbete med att samla in kläder, skor, leksaker och sjukvårdsmaterial. Av dem som skänkt pengar och då minns jag speciell en dag strax innan vi åkte till Idomeni. Jag såg på Swish att det kommit in 10 kronor. Jag fick ett meddelande från en mamma att hennes lilla sexåriga dotter ville skänka en del av sin veckopeng till barnen på flykt. Jag är tacksam mot skolklassen där varje barn hade skänkt en leksak och den äldre damen som bad om ursäkt för att hon inte hade råd att ge mer än 100 kronor. Fritidsgården i Lund som haft julbasar och skänkt en del av inkomsten till oss. Och alla andra som på ett eller annat sätt hjälpt oss att hjälpa. Jag har mött människor under några få minuter men de har påverkat mig för all framtid. Den lille katatoniska grabben i Kroatien som gav mig ett leende när han fick en nalle. Lille Ashmed som blygt sa «I love you» eller den gamle mannen som tog mig i sin famn och kysste mig på kinden och sa: «Your God is my God and my God is your God.» Den gamle mannen delade min uppfattning. Det finns bara en Gud och vad han kallas ute i världen har ingen betydelse men jag kallar honom kärleken. Det är dags att vi börjar se framåt. Att se att olikheter för oss framåt och att olikheter berikar. Det känns tungt att det finns så mycket att göra men att det finns så lite man kan göra. Det paradoxala var när vi var i Erbil och körde förbi alla påbörjade husbyggen som kurderna inte har råd att bygga färdigt samtidigt som det bor nästan en miljon människor i dåliga tält som inte skyddar varken för värme eller kyla. Tänk om världen kunde samlas och bygga färdigt dessa hus så att människor skulle kunna få ett värdigt boende. Mitt mål när jag åkte till Kroatien var att få se ett barn le. Jag fick se många barn le och skratta. Det jag inte såg så mycket av var barn som grät. De såg på mig med stora, rädda eller tomma ögon. Barn som inte längre kan eller har något att gråta över. De har förlorat allt. De har sett saker ingen människa ska behöva se. Barn som sett sina föräldrar, syskon, släktingar och kompisar dö i kriget, eller försvinna i havets djup på resan över havet från Turkiet till någon av de grekiska öarna. Vem skall trösta dessa små? Hotet mot oss alla är rädslan för det nya och okända. Att det är vi och dom. Det finns bara ett vi och vi är alla världsmedborgare med samma drömmar. Drömmen om ett gott och bra liv. Vi kan stötta de ensamkommande ungdomarna och leda dem rätt i livet och fråga om deras drömmar och framtidsplaner. Barn och tonåringar som upplevt våld och död som en normal vardagshändelse behöver någon som ger dem kärlek, trygghet men även en insikt i att alla människor har samma värde oavsett tro, etnicitet och politiska åsikter. Även om vi har olika åsikter måste vi ändå respektera varandra. Vi är skyldiga att hjälpa dessa barn och ungdomar för de är en del av vår framtid och tillsammans med alla andra ungdomar ska de forma vår värld. Vi måste bli en förebild för dessa tonåringar. Ge dem uppmärksamhet men också en fast hand som leder dem. Jag har många gånger fått frågan varför jag inte tar hand om våra egna först. Jag ställer mig frågan: Vilka är våra egna? Vi är skyldiga att hjälpa alla och att ge den svage en hjälpande hand. Antingen det är den hemlöse, den funktionshindrade, den ensamma flyktingen eller vem det än må vara. Ska vår värld få en framtid måste alla se framåt. Som Chiles president, Michelle Bachelet, lär ha sagt: «Vi kan aldrig komma överens om det förflutna men vi kan komma överens om vår framtid. Vi måste låta kärleken vara vår gemensamma tro och ledstjärna. Vi måste våga lita på varandra. Vill jag att någon skall lita på mig måsta jag lita på andra.» Om vi börjar prata med varandra kommer vi alla att inse att vi trots olika bakgrund har ett och samma mål. Att få leva i fred och frihet. Då kan vi få se många barn skratta.

Jag vill tacka Katarina Som hjälpt mig att skriva min berättelse