Här vill jag berätta om människor jag mött som påverkat mig mycket och gjort att jag orkar arbeta vidare. Jag har fått tillåtelse att berätta om deras upplevelser men alla vill att jag skriver om dem så anonymt som möjligt,

Person 1

Jag kommer från Syrien. Jag bodde i en stad tillsammans med min familj, mamma, pappa och några syskon. Vi hade ett bra liv i Syrien.

Pappa hade ett företag som jag arbetade i på lediga stunder. Jag hade planer för mitt liv och hade precis kommit in på en högskoleutbildning när kriget och bomber krossade våra liv, hem och planer. Av allt som vi byggt upp fanns nästan inget kvar.

Min bror och jag flydde mot Irak och min övriga familj till en annan stad i Syrien som ännu inte förstörts av kriget. Vi vandrade till fots över ett minfält och varje steg vi tog var som om vi tog det sista steget i vårt liv. Vi kunde inte se var minorna låg utan varje gång vi satte ner foten drog vi en djup suck när inget hände. Vi gick över gränsen till Kurdistan och där blev min bror blev stoppad och hemskickad då han inte hade några Id-handlingar. Själv hamnade jag i en camp. Situationen där var inte mänsklig. knappt någon mat. Fick dela tält med människor jag aldrig träffat tidigare. Men jag hade tur och fick ett arbete.

Som flykting och minderårig blev jag utnyttjad. Jag fick arbeta i mer än 12 timmar per dag i affärslager och i fabriker. Efter ett tag kom min familj och vi kunde förenas. Tack vare att jag hade arbete så kunde vi hyra oss en liten lägenhet där hela familjen bodde. Men den ekonomiska situationen i landet försämrades och företagen hade inte råd att betala ut löner och jag unde inte arbeta längre. Jag bestämde mig då för att fly till Europa och få en chans till ett bättre liv.

Jag flög från Kurdistan till Turkiet och nu började en mer ån två månader lång flykt. Jag träffade smugglare som lovade mig att få åka med en jetboat till Lesbos. Gruppen som skulle åka med fick gå ner till havet mitt i natten. Vi letade alla i mörkret efter en jetboat men vi hittade ingen båt. Däremot fick vi gå ombord på en svart gummibåt avsedd för 5-10 personer. Vi var mer än trettio personer som skulle få plats i båten. I den svarta båten och klädda i de orange flytvästarna gick vi ombord. I mer än fyra timmar åkte vi över medelhavet. Jag förstod ganska snart att flytvästarna inte var fyllda med kork utan fyllda med papper. Ju längre ut vi kom på havet ju högra blev vågorna och en del vågor var nog mer än en meter höga. Jag tog av mig min flytväst för att kunna simma och flyta om vi kantrade.

När vi kom till Mytelini på Lesbos var vi trötta, genomblöta, frusna och hungriga. Vi försökte få ett rum på ett hotell men de tog inte emot flyktingar men efter flera timmar hittade vi ett rum som vi kunde hyra över natten och sova en stund.

Nästa dag gick vi till polisen och anmälde oss och fick sedan gå ombord på en båt som tog oss till Aten. Därifrån började vår vandring mot Thessaloniki och vidare mot Makedonien. För att kunna gå över de olika gränserna så fick vi ta hjälp av smugglare som mot mellan 5000-10000 kronor i mutor hjälpte oss vidare. Vi gick genom skogar och ofta genom mörka, vattenfyllda tunnlar för att undvika att bli upptäckta. En gång kom vi till en järnvägstunnel. När vi kommit en bit in i tunneln så hörde vi att ett tåg kom och som i en film fick vi kasta oss åt sidan. Vi vandrade mot Serbien och där blev jag fängslad i ca 2 veckor. Ett fängelse som var mer som en tortyrkammare med nästan ingen mat. Mitt brott var att jag var flykting. När jag väl släpptes från fängelset så gick vi mot Wien i Österrike. Vi gick i tre dagar utan att sova eller äta men till sist träffade jag en mer vänlig smugglare som hjälpte oss att komma på en buss. Vi blev tillsagda att se ut som om vi sov när vi passerade gränsen mot Österrike. Så fort jag satte mig på bussen somnade jag av utmattning.  så jag behövde inte låssas. Jag kom till Wien och för första gången på länge slapp jag att gömma mig. Jag hade som mål att komma till Sverige där jag har släktingar. Jag flög till Köpenhamn och vidare med tåg mot Malmö. Den första jag mötte när jag gick av tåget i Malmö var en man som jag träffade i Turkiet. Vilken känsla att se ett ansikte som man kände igen. Jag åkte vidare norr ut till mina släktingar och nu började mitt nya liv. Jag har fått uppehållstillstånd i Sverige, jag läser på SFI och jag har fått ett deltidsarbete så jag kan studera och utbilda mig och jag har en egen lägenhet.

Vad har flykten gjort med mig som person? När jag var barn hade jag drömmar om ett liv tillsammans med min familj och goda vänner. Jag hade en framtid i ett fantastiskt land. Att fly till Sverige var en chans att överleva och få en framtid. Min familj bor kvar i Kurdistan under omänskliga förhållanden. Jag har förlorat flera av mina kompisar i kriget och under vår flykt. Jag är trött och sårad i själen och jag vågar inte att lita på någon.

Person 2

Jag kommer från Afghanistan. Jag hade hus, bilar, motorcykel m.m. Jag arbetade på att sjukhus som sjuksköterska dagtid och på ett läkemedelsföretag på kvällstid där jag var ansvarig för en avdelning. Min fru hade också ett mycket bra arbete. Men korruptionen och maffian gjorde att vi blev hotade och fick fly från vårt hem.

Vi lämnade allt bakom oss och startade vår flykt. Vi hade två små barn och deras säkerhet var vår drivkraft. Vi flydde genom öknen med olidlig hetta, över snöklädda berg genom djupa skogar och över havet i en liten gummibåt.

När vi flydde från Afghanistans så tog jag hjälp av en smugglare, Vi fick förflytta oss nattetid och gömma oss under dagarna. För att kunna få tag i tågbiljetter eller en bil så fick vi betala stora summor. Alla våra besparingar som vi arbetat ihop fick vi använda för att betala smugglare.

Under den tre månader långa flykten så undrade jag och min fru många gånger om vår flykt var mödan värd men när vi såg på våra två små barn så visste vi att deras framtid är det enda som betyder något. Vi kom till Sverige och kom till ett mindre samhälle i Sverige. Vi har träffat människor som hjälpt oss. Våra hopp om en framtid för min familj.

Person 3

Han är 11 år och bodde med sin familj i Afghanistan. Hans stora intresse var att få lära sig att läsa och skriva. Möjligheterna för den lille pojken att få gå i skolan var nästan obefintlig. Familjen skrapade ihop de få kronor de hade för att kunna skicka sin son till Europa och en framtid. Liksom alla föräldrar vill man ge sitt barn den bästa starten i livet. Hans framtid skulle bli ett fattigt liv som analfabet. 

Den lille pojken påbörjade sin resa mot Europa. Med sig hade han en något äldre kusin som skulle beskydda dem. Deras mål var att komma till Belgien där de har sina släktingar. Deras flyktväg från Afghanistan, var för som för många andra, en farlig resa. För att klara sig ekonomiskt så tog de de arbeten de kunde få. De arbetade som diskare, gatuförsäljare. Arbetstiden var oftast mer än 12 timmar. Den lilla lönen de fick gick till smugglare för att komma vidare. Men tyvärr blev han också utnyttjad sexuellt för en liten summa pengar.

Jag hittade den då 12-årige pojken i ett utdömt hus i Grekland. Där bodde han tillsammans med flera hundra flyktingar. Huset de bor i är utan fönster, el och vattnet innehåller E-coli-bakterier. Husets regler styrs av smugglare som tar betalt för att de skall kunna bo där.

En dag blir den lille pojkens kusin arresterad på grund av att han är flykting och den lille grabben lämnas ensam kvar i ett utdömt hus där djungelns lag gäller. Några månader efter vårt möte så gör polisen en razzia och stänger ner huset. Männen och pojkarna som bor där flyttas till olika flyktingläger i Grekland. Idag bor han ensam med ett par tusen flyktingar i ett läger utan möjlighet att få lära sig läsa, att få ett liv och en framtid.

Person 4

Jag kommer från Afghanistan och är 28 år. I Afghanistan hade jag inget. Jag hade ingen möjlighet att gå i skolan men jag kände en person som kunde läsa och skriva och han lärde mig grunderna. De kunskaper jag fick gav mig längtan att lära mig mer. Jag såg som min enda chans att kunna komma vidare i livet var att fly till . Utan pengar, utan något alls förutom min vilja att lära mig något började jag min resa. Jag kom till Tyskland via Grekland. I Tyskland levde jag i tre år innan jag fick avslag på min asylansökan. Under mina år i Tyskland lärde jag mig läsa och skriva, jag lärde mig engelska och tyska. Jag fick använda datorer och mitt intresse för teknik växte. Efter tre år blev jag skickad tillbaka till Afghanistan och till ett liv utan framtid. Jag påbörjade samma resa igen och nu sitter jag fast här i Grekland. Jag kan inte åka hem till Afghanistan för där har jag inget. Här i Grekland har jag åtminstone hoppet att komma vidare och uppfylla mina drömmar.

Person 5

Jag är på väg till ett läger som flyttats in i en fabriksbyggnad. I campen flyktingarna bodde i fylldes tälten med snö under ett oväder. Grekiska myndigheten flyttade dem till den nedlagda fabriken där de hade byggt små rum på ca 12 kvadratmeter som familjerna fick bo i. Man hade också tillgång till att laga mat.

Nu skulle vi besöka lägret och när jag kommer in i fabriken så är den första person jag träffar en ung kvinna. Hon rusar fram mot mig och säger: Hej! Känner du igen mig. Jag heter Eva och du hjälpte min sjuka baby när vi var i Idomeni. Detta var ungefär 7 månader tidigare.

Jag frågade henne hur hon hade det och hon svarade; jag har det bra. Ett litet rum med en dörr vi kan stänga, det är torrt och gansska varmt och vi kan laga mat. På min fråga om hon behövde något så var svaret att hon hade allt hon behövde det enda hon saknade var en vattenkokare.

Tänk att man kan vara så nöjd när man gått igenom så mycket.

Person 6

 En liten ung kvinna med de allra vackraste ögon man kan tänka sig. Hon är vår tolk på ett boende vi besöker. På en mycket bra engelska översatte hon och hjälpte sina grannar i huset som bara talade farsi. I en liten paus så sa hon till mig; du är min mamma och kramade mig. När sista patienter var klar så så satte hon sig ner i en stol och mina tre kolleger och jag trodde att hon ville ha medicinsk hjälp. Då kom hennes berättelse: Hon kommer från Afghanistan. Där blev hon som sextonåring våldtagen av sin svåger. Hon blev samtidigt bortgift och när hennes man kom på henne med att hon var gravid så skickade han tillbaka henne till sin familj. Där blev hon utslängd hemifrån utan något, inte ens med några kläder. Hon flydde från familjen och hon förlorade sitt barn. Hon kom till Aten där hon bott på gatan i 4 år. Hon har blivit våldtagen vid flera tillfällen. Och nu har hon en dotter på 1 år och är gravid igen. Hon bor i detta råttbo på en filt att sova på. Hon hade en telefon som hon kunde surfa med och på så vis lära sig engelska. Den blev stulen så nu försöker hon att uppehålla språket genom att tolka. Vi sitter alla på golvet och hon berättar och hon gråter men det finns inga tårar kvar. Det enda jag önskar mig är ett eget litet rum med ett lås där jag kan skydda min dotter så ingen kan våldföra sig på henne. Hon har haft tankar att tillsammans med sin dotter hoppa från en bro eller liknande men hon vill inte göra så mot sitt barn. Sedan vänder hon sig mot mig och säger med sin dotter, som kommit in i rummet, på armen. Är du min mamma så har min dotter en mormor.. Hon viskar i mitt öra; finns det en Gud be till honom för oss. Den här unga starka kvinnan är värd all respekt. Det finns ingen människa i världen som kan påstå att dessa människor inte är värda något. Låt inte detta bara bli en sorglig berättelse som berör er för en stund. Dessa starka kvinnor måste få någon som kämpar för och med dem.