Igår träffades teamet som tillsammans skall åka ner till Lesbos. För en av oss är det det första gången han åker för att arbeta som volontär. När vi berättar för Tobias om våra tidigare resor så inser vi alla att varje resa är en ny situation och vi kan aldrig förutse vad som skall hända. Det enda vi vet att vi kommer att träffa människor där många börjar att inse att deras framtid inte kommer att bli vad de drömt om och vad de hoppats på.

Återigen kommer vi att träffa människor som inte har några rättigheter.

Barn som inte omfattas av FN.s barnkonvention.

Människor som fråntagits möjlighet till utveckling.

Människor som aldrig vågar att slappna av på grund av att de inte kan känna sig trygga.

Människor som dagligen upplever våld, övergrepp och ökad drogmissbruk.

Männsikor som ibland tvingas bli kriminella för att få mat för dagen.

Mer som orar mig är tystnaden från våra ledare i Sverige och i Europa. Människor som vi gett mandat att göra vår kontinent till en plats med mänskliga rättigheter och trygghet. Att ge oss möjlighet att tillsammans utvecklas och bygga en framtid. Men medans våra ledare i Europa verkar ha drabbats av medmänsklig utmattnings syndrom är jag, som jag skrivit tidigare, så tacksam att få vara med och arbeta bland dessa människor som ger så mycket kärlek tillbaka och tacksamheten till alla er som stöttar oss med support och en massa kärlek. Jag ser med glädje och tacksamhet fram emot att fåän en gång få åka ner till mina vänner och tillsammans med detta fantastiska gäng.

Den 25 Januari

En kaffebricka!

Satt och tittade på TV-nyhetsmorgon. Programledarna påannoserar ett inslag om en kvinna som lyckats komma ur sitt drogmissbruk och hemlöshet.

När inslaget påbörjas fokuseras bilden på en späd, meddelålders kvinna och som utstrålar stolthet och tilltro på framtiden och det goda.

Hon har flera år av missbruk bakom sig. Hon har barn som fått lida för att mamma var missbrukare. Man ser sorgen och smärtani hennes ögon. Men sedan lyser hon upp när hon kommer till den punkt som gjorde att hon kunde vända sitt liv och komma ur allt.

Det var natten mellan 23 0ch 24 december. Hon låg i en källare och sov. När hon vaknade till kände hon doften av nybryggt kaffe och bredvid henne på golvet stod en frukostbricka som en okänd person ställt dit. Denna värme och uppmärksamhet blev en vändpunkt för kvinnan. Hon har nu varit drogfri i 16 år. Man förstår av hennes berättele att det inte varit en lätt väg. Men hon berättar att hon varje morgon fortfarande säger till sig själv: "Vad som än händer idag, tag inga droger". Hon lyser upp när hon berättar om  hur hon övervinner kampen, om sin familj, barn och barnbarn och glädjen av att få hjälpa andra i sitt arbete.

Man blir berörd och känner stor respekt för hennes kamp. Men tänk att det kan var så lite som får en människa att komma på fötter.

När kvinnan berättar om de insatser som görs för människor i utkanten av samhällsgemenskapen så inser man att det finns mycket att göra och att det krävs stora insatser men att också den lilla handlingen är värd guld.

Kvinnan säger men en skarp och klar stämma att för att hjälpa dem som har missbruksproblem så skall insatserna göras när de ber om hjälp inte när samhället tycker att de mår så bra att de orkar ta emot hjälp. Hon nämner också att alla människor som söker hjälp behöver olika och individuella insatser.

Man förstår när man hör denna kvinnan att det är just uppmärksamhet och att få bli sedd som gör skillnad. Kan kanske du och jag ge dem som har hamnat snett eller inte mår så bra psykiskt ett leende och bekräftelse på att vi ser dem. Sedan är inte en kopp kaffe och en god smörgås så illa heller. 

 

Ha en bra dag och ett HJÄRTE-varmt leende 

 

 

Den 3 januari 2019

2018- Var det ett år som bara rann iväg? Nej för mig var det ett år fyllt av glädje och sorg, nya möten och avsked, förståelse och oförståelse. Bytt arbete, fått nya arbetskolleger. Jag har också haft möjligheten att fått arbeta bland flyktingarna i Grekland. Jag fick även i år delta i seminarium under Almedalsveckan.

Det som gav mig mest under Almedalsveckan var alla korta möten med människor då jag delade ut flyers inför seminariet. Jag insåg att många människor inte visste hur situationen är för flyktingarna i Grekland. Eftersom rapporteringen från massmedia är i det närmaste obefintlig.

Många förfärades över hur vi i Europa behandlar människor på flykt. Jag träffade även människor som uttryckte att de tycker att flyktingarna skall skickas ut på havet där de hör hemma.

Medans jag stod och delade ut flyers så kom en person från NRM och ville slita flyersen ur mina hand och undrade hur jag kunde arbeta med detta. Naturligtvis blev jag rädd. Jag blev väldigt lättad då två herrar från KRIS kom emot oss och  mannen från NRM gick sin väg.

Jag har också skrivit till politiker både på riksnivå och regionalt. Många gånger har jag inte fått någon respons alls eller så har jag bildligt blivit klappad på huvudet och fått reda på hur duktig jag är och att de är medvetna om situationen för flyktingarna. 

Men de människor som jag mött under året och som påverkat mig har också gjort att jag bara måste kämpa vidare.

Människor som motvilligt lämnat allt som är dem kärt för att undkomma förföljelse, krig.

Den lilla flickan på cirka 4-6 år som prostituerade sig för ett mål mat,

Barnen som under sin flykt kommit ifrån sina föräldrar.

Föräldrar som under flykt som kommit bort från sina barn.

Jag har mött barn som inte fått näringsriktig kost under en lång tid och som inte får tillgång till skolgång.

Jag har mött barn som sett sin mamma vålldtagits eller sett sin pappa misshandlas.

Jag har mött barn som sett sin kompis eller familjemedlem dödas i krig

Ungdomar som fått avbryta sina studier och drömmar om en framtid och arbete.

Personer som förföljts på grund av sin religion, etniska tillhörighet eller sin sexuella läggning.

Jag har mött människor som likt kreatur förts ihop i ett läger utan ett hopp om att komma vidare.

Jag har mött människor som skickats hem till sitt hemland men som förföljts och varit tvugnen att fly igen. 

 

Jag har mött människor som gett upp och som fastnat i drogmissbruk och kriminallitet och hamnat i djup depression och som inte längre orkar att kämpa.

 

Jag har också mött människor som fortfarande har sina drömmar kvar om ett tryggt liv för sig och sin familj. Att få utbildning och en framtid.

Jag har mött fantastiska människor som på olika sätt hjälper våra nyanlända vänner med att integreras i Sverige.

Jag har mött fantastiska människor som stöttat och som funnits där när man behöver en vän.

Jag har mött fantastiska människor som engagerat sig i vårt arbete och som donerat medel för att vi skall kunna fortsätta.

 

När jag ser tillbaka på år 2018 så känner jag att vi måste forsätta att arbeta och kämpa för dem som förlorat allt. De människor som måste fly för att vi inte kan acceptera varandra. Vi måste inse att olikheter berikar. 

Jag väntar med spänning på vad 2019 har att erbjuda. I mars kommer jag att tillsammans med Katarina, Teresia och Björn att åka till Lesbos.

Jag är eå tacksam för all den support vi får så vi kan fortsätta vårt arbete och det är tack vare era donationer som vi kan fortsätta.

Förtsätt gärna att stödja oss och Swusha till

123 577 31 22

 

Ha ett riktigt gott 2019

 

Den 25 december

Juldagen, en dag av lugn och stillhet. Firade i går en varm och kärleksfull julafton med de flesta av famlijen. En återhållsam julafton där inte julklapparna var det centrala utan gemenskapen. Det är fantastiskt att kunna diskutera djupa frågor med barnbarnen och inse vilken medvetenhet de har. Vilken glädje att få sitta på hallgolvet och diskutera med en sju-åring om hennes drömma och tankar. Det enda som saknades var väl närvaron av en tomte.

Sitter nu här och tänker tillbaka på jular jag upplevt.

Den första julen jag kommer ihåg så var jag fem år. Det var min första jul i Sverige och bara att se snön var fantastiskt och tomten hade jag inte heller någon större erfarenhet av. På julaftonskvällen var stora delar av släkten samlade i vårt hus och tomten kom med julklappar. Jag minns att jag tyckte det var konstigt då det var två jultomtar med tomtemasker och jag kände igen deras röster. Det var Ulla och Ann-Marie. När jag var några månader så bodde jag hos deras föräldrar då mina föräldrar packade inför resan då vi skulle åka tillbaka till Afrika. Sedan jag kom hem till Sverige så hade jag varit mycket hos dem och deras föräldrar då de hade blivit min andra familj och där jag också blev väldigt bortskämd. Nu stog de här med en välfylld julklappsäck med mycket av det jag önskat mig.

När de hade gått så knackade det på  dörren och där stog det en tomte till men med ett jättesällt ansikte och med var sitt paket till min bror och mig. Då jag såg förvåningen i mina föräldrars aniktuttryck förstodd jag att det här var inte något som de visste om. Jag minns också den varma klappen jag fick när tomten gick. Jag vet inte än idag vem som var tomte men med tanke på vad som var i paketet, (målarbok, ritblock och färgpennor) så kan jag lista ut vem han var. Men jag väljer att tro att någonstans finns det någon som ibland kan uppfylla våra önskningar.

Jag minns också en annan jul sju år senare. Det var julnatt och min pappa och jag stod på vår veranda på missionstationen i Berberati i Centralafrikanska Republiken. Vi hade tillsammans med andra svenskar på stationen försökt att fira en så svensk jul vi bara kunde trots den tropiska värmen. Nu stod vi på verandan och min pappa och jag och pratade om jularna i Sverige med alla juldofter, snön, julsångerna men också om vikten att ta vara på det fina man har här och nu. Det vi inte visste då att vi exakt en vecka skulle vara med om en staskupp och att jag ett halvår senare skulle vara tvungen, att på grund av sjukdom, åka ensam hem till Sverige och det året få fira jul med min fantastiska släkt men med en enorm saknad av mina föräldrar och bror.

Det har gått många jular sedan dess. Jular jag minns med glädje och tacksamheten att alltid få ha mina nära och kära hos oss eller i närheten.

Som vanligt när jag förbereder julen och njuter av ljusen och dofterna så lyssnar jag till julmusik. Sångerna som uppmanar oss att sprida kärlek till dem vi möter, vara generösa mot varandra och dela med oss till dem som inget har. 

Till mina bästa stunder i julförberedandet är att få sjunga in julen med kören. De gamla kära julsångerna som är tradition och som ger mig lugn och trygghet och kärleksfulla minnen. Men i år så sjöng vi en nyskriven julbön som en av vår fantastiska körmedlemmar skrivit. Jag vill dela med mig av den och låt texten fånga dig, inte bara som vackra ord utan som den bön det är.

God fortsättning

 

 

Den 25 december

Julbön!

 

Låt oss i juletid , be en bön om hopp för barn i fjärran ländersom lider nöd,

också för mannen som på gatan fryser,

för den stackars kvinnan som saknar hopp

 

Låt oss i juletid, be om frid för barnet där i famnen som gråter trött,

också för pojken som så ensam leker,

för den nära vännen som misst sin kraft.

 

Kom låt oss nu tillsammans tända ljusen, far och mor, min syster, min bror och vän.

Må julens ljus nu vandra genom länder,

öppna våra hjärtan, ge världen ljus

Må julens frid över jorden gå

Amen

 

Text:

Marita Liljankoski

Den 6 December

Idag har det varit en av mina favoritdagar. Att få vara i hemma och pyssla inför julen. Doften av nybakade bullar, juldofter som som jag kan associera till en varm och trygg barndom. Julmusiken som gör mig lugn och som är minnen av traditioner. Jag plockar fram ärvda julfigurer som minner mig om julaftnar då tomten fanns på riktigt. Att kunna träna på min stämma till sångerna till julkonserten. Att få förbereda och längta till julen då förhoppningsvis hela familjen kan vara med. Vi har alltid något att planera för och att se fram emot. Ibland planerar man och längtar framåt så att man inte njuter av stunden utan bara strävar vidare mot nya mål

Nu sitter jag här med en kopp kaffe och smakar av julkakorna och är ganska nöjd med dagens arbete.

Jag har en sådan fantastisk tur att kunna njuta av allt detta. Att få ha allt det som gör mig trygg och att jag har möjlighet att kunna planera och att drömma. 

Jag läser om alla aktiviteter och evenemang för de medmänniskor som int har samma tur som de flesta av oss. Att ha ett varm hem och kunna njuta av livet. Som kanske blivit av med många av sina minnen då deras liv inte blev som de önskat sig och planerade
I advents- och jultid är det lätt att engagera sig och hjälpa dem som har det sämre. Jag hoppas att vi  inte glömmer dessa människor när helgerna är över. Antingen det är en hemlös i din hemstad eller i ett flyktingläger någostans i världen så sträck ut en hjälpande hand. Ibland kan det vara det lilla som ger en människa glädje.

 

För några år sedan arbetade jag natten till julafton. Jag fick ta hand om en äldre dam som brutit sim höft och opererades. Nu var hon hos mig på uppvakningsavdelningen. När klockan passerade midnatt och det blev julafton så önskade jag min patient God Jul och sa att den enda julklappen jag kunde ge henne var en klapp på kinden. Då tittar patienten på mig och tar min hand och lägger tillbaka den mot sin kind och säger " Jag har inte fått en klapp på kinden på flera år. Tack syster" Hon somnade gott och när hon vaknade på morgonen så sa hon "Tack för julklappen" En liten gest från mig gav den gamla damen lugn och jag hoppas att hon fick minnen av någon som en gång gav henne en klapp på kinden.
Något litet från dig kan betyda mycket för någon annan.

 

Ha det gott

 

Den 8 november

  Livet, en sekund av livet

 

Var igår på en fantastisk konsert i Asmundtoprs kyrka. En köruppsättning av flera körer som tillsammans sjöng körverk av av Kerstin Thornell (text) och Daniel Hjort (musik).

Konserten består av samtal som Kerstin gjort med människor i olika sitiationer i livet. den yngsta var 9 år och äldste nästan 90 år. Konserten heter " Detta är platsen. Detta är livet" ett körverk om att vara människa. En fullsatt kyrka med mer än 400 besökare och det var knäpptyst av tagna åhörare. 

Det fanns två sånger som grep mig mycket och som beskriver hur det är att vara nyanländ i Sverige. Som beskriver att varje människa är en unik individ och inte bara är en del av en massa människor i ett kollektiv.
Hörde en person tala om kollektiv bestraffning på arbetet efter en situation som uppstått. Personen var upprörd över att ledningen på arbetetsplatesen inte tog den person som begått felet åt sidan och redde ut problemet med hen. Jag tänkte att kollektiviteten av andra grupper uppstår då vi blir rädda. Vi vill vara fristående individer som syns och gömma oss i kollektivet när vi inte vill synas.

Ofta blir våra nyanlända vänner en del av kollektivet. Det är vi och dom. Men om vi ser varje individ var och en för sig själv kommer vi att finna underbara människor.  Människor som blivit tvingade att fly från något som de inte ville lämna. Sitt liv, sin identitet.

Det 9 och 10 november är det 80 år sedan kristallnatten. Natten som var en av startskotten för en av mänsklighetens katastrofer. Resultatet av rädsla, maktbegär. Återigen vem har rätt att ta makten och dömma andra bara för att de inte ser ut som oss, pratar som oss, har kläder som oss?

Vi lever en sekund av evigheten. Låt oss leva tillsammans i fred och kärlek den tid vi har tillsammans.

 

Jag har fått tillstånd av Kerstin Thornell att publicera texter.  Läs dem nedan.

Tack Kerstin

 

 

Ett slag för Glädjen (text Kerstin Thornell)

Det finns dom, människor som

Inte har tid, inte har ro

att hälsa litegrann

och hejet det försvann

och blev aldrig sagt

 

Det finns dom, människor som

Inte vill se,  inte vill tro 

att det det spelar nå´n roll

För ensam har kontroll

men från båda håll

får leendet makt

 

Jag slår ett slag för glädjen

för dett är just vad världen

behöver av oss vi slutar slåss

och börjar leva tillsammans

 

Jag drar en lans för lusten

och hoppas att också just

den skall vägleda mig

Bara säg hej

så lär vi känna varandra

Kom igen, bli en vän

som väljer att le

så skall du se

världen den skrattar med.

 

Det finns dom  människor som

inte har kraft, inte har mod 

att visa vem dom är

Som tyngder som dom bär så djupt inuti

 

Det finns dom, människor som

inte har språk, inte har ord

att säga hur dom mår

Men ändå: jag förstår

och hjälper om jag får

för nu är det vi

 

Texten grundat på ett samtal med en 21 årig man som bott i Sverige i 2,5 år. Som studerar och arbetar. har en egen lägenhet men som tycker att det är svårt att få kontakt och komma in i det svenska samhället.

 

Bergen i Latakia

Livet fanns i väskan, där i min hand

Och resan den var ställd mot ett annat land

Människor och landskap av annan sort

Känner mig som hemma men längtar bort

 

Bergen i Latakia är som inga andra berg

När solen sjunkit neråt och lämnat kvar sin färg

Fast striden slitit sönder och ruinerna är grå

är minnet av Latakia det vackraste ändå

 

Jag har fått långt mera än jag begär

Du frågar och jag säger att jag trivs här

Ändå kommer bilderna upp igen

Påminner mig om livet för längesen

 

Bergen i Latakia är som inga andra berg

När solen sjunkit neråt och lämnat kvar sin färg

Fast striden slitit sönder och ruinerna är grå

är minnet av Latakia det vackraste ändå.

 

Grubdat på ett samtal med en man 26 år gammal och som hittat sin plats i Sverige men har minnen och längtan hem igen.

 

 

4 November

Hör om den nya flyktingvågen mot USA på nyheterna och kommentaren från en av våra mäktigaste personer i världen gör mig bedrövad. Människosynnen mot dem som flyr gör mig upprörd.

Jo visst finns det människor med mindre bra avsikter och som är kriminella men dessa människor finns i alla samhällsklaser och i alla länder.

 

Det är fortfarande de svaga som flyr från krig, fattigdom, förföljelse och fördomar. Människor som kommer i kläm för att inte våra politiker vågar ta den svåra diskussionen.

Vi vill ju alla vara moderna människor som strävar mot att få det bättre ekonomiskt. Kunna köpa oss bättre liv med materiell ökad standard. Vi forskar för att bekämpa sjukdomar, söker oss ut i rymden för att möjligen hitta nya möjligheter för att förbättra vår tillvaro här på jorden.  Men när det kommer till att så enkelt som att prata med varandra, lägga gammalt groll och fördomar bakom oss och diskutera om en bättre famtid ja det klarar vi inte av.

 

Vi måste våga diskussioner och jag är tacksam att det finns många som står upp för människors lika värde. Vi måste fortsätta 

Vår historia kan vi inte påverka men vår framtid kan vi bygga tillsammans

Den 31 oktober

Fick  ett mail igår där det var bifogat en berättelse om en stark person i min familj som levde under den tiden då mer än en miljon svenskar utvandrade till Amerika. Några av de som nådde Amerika kom att få ett bra liv och lyckades medans andra inte klarade av livet där utan hamnade i bl.a. missbruk, utanförskap och fattigdom
Min starka släkting  blev dock lämnad kvar i Sverige då hon skulle komma efter då hennes man ordnat ett hem och en framtid för familjen. Detta blev ju inte av utan hon fick uppfostra  barnen själv hemma i Sverige i det lilla torpet. Ett hårt liv i Sverige med stor fattigdom,  människors förakt och trångsynthet för ensamstående mödrar och stänga normer.

Jag får ofta frågan varför det kommer så många ensamma män till Europa och kvinnor och barn lämnas kvar i krig och fattigdom.
Ja svaren på detta är väl att anledningarna skiftar och alla vill göra det som man anser vara bäst för sin familj. 
Liksom våra förfäder ville fly vårt vackra land för en osäker framtid på grund av fattigdom,  missväxt, förföljelse av dem som ville bryta sig ur statskyrkan. Den enda skillnaden var att vi inte hade flydde något krig.

Då som nu är det den lilla människan som drabbas av att några få människor anser att vi alla inte har samma värdighet. 
Jag tror att de flesta av oss inser fördelarna med mångfald och att vi alla behöver varandra. Att alla har samma människovärde

Den unga flickan på bilden nedan som får representera alla de osynliga människor som kämpar för att få ett nytt liv, värme och en framtid. Det är inte den lilla människan som flyr vi skall stoppa utan de som styr. De här människorna har egentligen ingen längtan att fly. De vill bara ha ett hem, en fast och säker tillvaro.

Den 20 oktober

Jag befinner mig på lägret på Lesbos i september i år. En flicka på ca 10 år kommer fram och  pratar med mig. Hon har bott i lägret Moria i några månader tillsammans med familjen. Vad hennes familj består av vet jag inte, om det är mamma och pappa eller endast en förälder eller någon annan familjemedlem. Det jag vet är att hennes liv består ev en kamp att överleva. Hon kämpar inte bara för att överleva i lägret utan också att, som alla andra,  klara sig från övergrepp och våld. Hon gick i skolan i Afghanistan men nu har hon inga möjligheter att studera vidare. Hon har också drömmar om en framtid, ett meningsfullt liv.

Efter en liten stund frågar hon om jag kan bli hennes vän. Hon inser att vi aldrig kommer att träffas igen då hon inte har någon möjlighet till att nå mig på sociala media. När jag säger att jag gärna vill bli hennes vän ler hon. När vi skils säger hon "glöm mig inte".

 

Nej vi får inte glömma den här lilla tjejen eller de barn som kämpar. De liksom du och jag är en tillgång som skall föra vår framtid framåt

 

Vill du bli min vän?

FN:S Barnkonvention innehåller 54 artiklar. Det är svårt att se att någon av dessa följs när det gäller barnen i Grekland. Följs inte detta har vi svikit en generation med barn.

Jag vill låna Plans uttryck ”Vi måste kämpa för var enda unge”

De 54 artiklarna har tagits fram utav representanter från de länder som nu mer eller mindre motarbetar barnens rättigheter.

 

 

Artikel 1 Ett barn – det är varje människa under 18 år.

 

Artikel 2 Alla barn har samma rättigheter och lika värde. Ingen får diskrimineras.

 

Artikel 3 Barnets bästa ska alltid komma i första rummet.

 

Artikel 4 Konventionsstaterna ska sträva efter att till det yttersta av sina tillgängliga resurser söka förverkliga barnets sociala, ekonomiska och kulturella rättigheter. När resurserna inte räcker till bör man söka lösningar genom internationellt samarbete.

 

Artikel 5 Föräldrarna har det yttersta ansvaret för barnet och ska utifrån utvecklingen av barnets egen förmåga säkerställa att det får kännedom om och hjälp i att utöva sina rättigheter.

 

Artikel 6 Varje barn har rätt att överleva och att utvecklas.

 

Vi måste påverka våra politiker att göra upp en plan. När jag kontaktat politiker och ministrar och frågar om vad de tänker göra har svarit över lag varit ;  EU har bidragit med stora summor pengar, Sverige har observatörer på plats som kontinuerligt rapporterar till våra folkvalda. Men efter tre år har inte situationen förbättrats. Hjälp oss att trycka på våra representanter i EU. Diskutera, protestera, gör barnens röster hörda.

 

 

Vill du läsa alla 54 artiklarna i FN barnkonvention går det att söka på nätet

 

 

 

 

Den 12 oktober

Läser i tidningen Gränslöst en artikel om kvinnor i Greklands flyktingläger.

Amnesty International har sedan mars 2017 intervjuat över 100 kvinnor. Detta har genererat i rapporten "I want to decied my own future: Uprooted women in Greece speak out."

I artikeln kan man läsa att kvinnor som flytt från farliga platser har hittat mod, gemenskap och en anmärkningsvärd motståndskraft i varandra. Men när nu situationen nått en kritisk punkt på öarna kräver de av de grekiska myndigheterna att de måste upphöra med att hålla kvar människor på öarna. Mottagningsförhållanderna på fastlandet måste bli bättre och de europeiska regeringarna måste se till att kvinnor på flykt måste få stöd och skydd som de har rätt till säger  Kumi Naidoo generalsekreteraren för Amnesty international.

Mina tankar går till #Metoo-rörelsen och den genomslag det fått i Sverige. Dessa kvinnor i flyktinglägren kämpar inte bara för att överleva och komma vidare utan även för sina liv. Övergrepp och våld sker kontinuerligt och kvinnorna har ingen stans de kan få skydd. Detta gäller tyvärr inte bara kvinnor utan även barn.

Kära följare  dessa kvinnor måste få den trygghet de förtjänar. Ä vi beredd att stå upp för dessa starka kvinnor som vill komma vidare i livet? 

jag har varit i kontakt med politiker både på riksnivå och ute i landet. Det svar jag fått är att de får information och beundrar organisationernas arbete och önskar oss lycka till eller så har de inte svarat alls. Vi måste få våra politiker att få EU att ta sitt ansvar för kvinnor och barn och ge dem den framtid de förtjänar.

Den kraft som Metoo-rörelsen visade för ett år sedan hoppas jag inte tystnar utan nu vänder sig mot de som behöver oss mer än någonsin.