Budbäraren

Två av alla de människor som jag mött och som satt djupa spår i mitt liv det är mina föräldrar. Ja, sätter spår och påverkar sina barn gör väl alla mammor och pappor men det som berört mig mest när det gäller mina föräldrar är deras osjälviskhet, engagemang för andra människor. Deras målvedhetenhet att från unga år utbilda och planera sina liv för att arbeta som volontärer och missionärer.
Som de flesta missionärer var deras plan att undervisa människorna  den kristna tron och värdering men ganska snabbt så insåg de att det var inte det de behövde utan deras mission blev att bygga skolor, trycka böcker, att laga näringsrik kost, sjukvård. Jag hade möjligheten att få följa mina föräldrar i Afrika under nästan 7 år under min barn- och tonårstid.
När  jag  satt  hos  min  far  vid  de  sista  timmarna  av  hans  liv  så  insåg  jag  att  vi  får  inte  glömma  dessa  människor  och  det  fanastiska  arbete  som  de  utförde.  Min  berättelse  om  mina  föräldrar  är  en  påminnelse  om  att  det  är  med  kärlek  till  din  medmänniska  som  vi  kan  få  en  bättre  värld.
Min  mor  sa  alltid;  "se  till  att  du lagar  en  portion  mat extra  för  om  du  får  besök  skall  det  finnas  plats  och  mat  för  den  som  kommer."

Jag är tacksam för det mina föräldrar lärde mig.

 

FÖRBEREDELSER 1948

”Äntligen! Äntligen står vi där allihop och väntar på att få fara iväg. Ivriga och förväntansfulla på att få påbörja vår största utmaning i livet. Tiden för avresan är satt till klockan 6 på morgonen men långt innan utsatt tid har ca hundra nära och kära samt många vänner samlats för att vinka av oss. Några har nog även kommit av ren nyfikenhet för att se vad vi egentligen är för några som skall göra en sådan vansinnes resa från lilla, kalla Tranås i Sverige och ända ner till mitten av det stora, varma Afrika. Närmare bestämt mitt på ekvatorn. Jag kan nog tänka mig att de som trodde att de kände oss fått den uppfattningen av att vi redan fått solsting. Det var ju ett äventyr att bara åka till Malmö, som var vårt första delmål.
De tre Fordbilarna är packade med allt som krävs för minst en och en halv månads resa. Det övriga bagaget har redan transporterats via båt och skall vara framme ungefär samtidigt som vi kommer fram.”

Dina annars så trötta och åldrande ögon, som inte längre har den skärpa som vi är vana vid, lyser upp och blir åter levande. Resan till Afrika är den stund som du har förberett dig på sedan din barndom. Allt har kretsat kring det faktumet att du skulle bli missionär. Många gånger har jag hört om hur din resa började. Resan som du förberett ända sen du var en liten grabb.

”Nu står vi där nio personer, fyra kvinnor och fem män, och ser förväntansfullt på de tre gråa bilarna, en Ford personbil och två skåpbilar, som skall ta oss på vår livs resa. Nu var det inga nya, moderna bilar vi hade, utan tre begagnade, dock mycket väl bibehållna fordon som vi hade till vårt förfogande. Personbilen var vackert lackerad med svenska flaggan på bägge dörrarna.
Vi som skulle göra denna resa var Stig och Anna Axelsson, Leonard och Ragnhild Sundqvist, Aron och Elin Svensson, Knut Sjöström, som skulle fotografera och dokumentera vår resa, samt vara chaufför. Dessutom var det jag och min hustru Henny. Jag ser på min unga hustru, som kostat mig tio kronor för att jag gifte mig med henne, de övriga sju som jag skall dela den långa färden med. Vännerna som kommit för att vinka av oss har dekorerat oss med blommor som om vi hade tagit examen. På sätt och vis var det väl en examen. Detta är vad vi allihop i den lilla resegruppen planerat och utbildat oss för. Utbildat oss till att bli missionärer i Afrika.

Året är 1948 den 16 mars och jag börjar ana att våren är i annalkande. Den årstid, tillsammans med sommaren, som jag tycker allra bäst om då ljuset återvänder och man känner att varmare tider är på väg. Man känner den speciella doften av fuktig jord strax innan vårens explosion av alla vårblommor och ljudet av dagsmejans droppande efter det att vintern i alla fall försöker att behålla natten i sina kalla klor.
För första gången känner jag en stor en stor oro. Visserligen har den här dagen, den långa resan och de kommande arbetsuppgifterna som jag noga förberett mig inför alltid funnits i mitt medvetande. Men nu har dagen kommit och det går inte att hoppa av. Jag inser att den resan vi nu skall påbörja inte med hundra procentig säkerhet kommer att få ett lyckligt slut.

Att färdas genom ett efterkrigseuropa kunde väl inte vara så farligt, men att resa genom norra Afrika ända ner till ekvatorns gräns. Skulle vi ha tillgång till vatten? Visst visste vi att Saharas öken var en nyckfull plats på vår jord, men hur nyckfull visste vi inte. Hur är människorna i den afrikanska världsdelen? Skall vi undkomma sjukdomar och om någon blir sjuk har vi tillräckligt med kunskap och resurser till att hjälpa varandra? Mina reskamrater som jag inte känner så väl, men som jag måste kampera med i ungefär en och en halv månad under allt annat än normala förhållanden. Hur kommer vi att kunna samarbeta i en krissituation? Min fru, som jag inte varit gift med så länge, skall vi klara av att leva under de pressade situationer som kan komma att uppstå och där det inte finns någon reträttväg?
Förberedelserna har gjorts utifrån andras erfarenheter. Kunskap av vad som kan möta oss under resan genom Saharas öken eller vad vi skall ta med för bagage för att underlätta den kunde vi inte skryta med att vi hade.

Några av mina reskamrater har gjort någon period i Afrika tidigare, men då farit dit på ett mer traditionellt sätt med båt. Men en sådan här resa har ingen av oss någon erfarenhet av och troligen inte så många före oss heller. Men jag gör som vanligt, lägger alla bekymmer i Herrens händer och tar tag i de praktiska problemen när de dyker upp.
När jag nu står där och ser ut över det svenska landskapet en sista gång och på de vänner som kommit för att vinka av oss så far min tankar iväg till det som jag måste lämna. Det som är tryggt och säkert. Jag undrar om jag någonsin mer kommer att få uppleva den svenska våren? Kommer jag någon gång mer att få se den första Tussilagon i dikesrenen eller de späda små blåsipporna i skogen? Med ens blir alla små ting ganska så viktiga. Ja till och med vintern som jag har svårt att förlika mig med känns med ens som om det vore någonting jag kommer att kunna sakna. Jag insuper därför dofter och budskapet om våren och lägger det i minnesbanken. Våren är ju början på det nya, spirande livets tid. En metafor på Hennys och mitt nya liv som börjar här och nu. Kommer jag att få återse mitt kära Göteborg där jag vuxit upp och gått i skolan?

Visserligen har väl inte min barndom varit guldkantad med en massa saker, men aldrig att jag lidit nöd och kärleken har rikligt flödat i vårt lilla hem. Först i Majorna sedan i Gammelstaden dit vi flyttade när jag var ett år. Pappa Viktor arbetade som vaktmästare, chaufför och allt–i-allo på ett företag som låg vid Göta Älv. Övriga familjemedlemmar var mamma Inez som var hemmafru och min storasyster Hjördis. Vi var nog en relativt vanlig familj på den tiden. Pappa jobbade och slet som vaktmästare och hustomte på företaget och dessutom så var han privatchaufför åt företagets chef. Åtskilliga var de resor i europa som han fick köra och det var spännande att höra far berätta om de olika länderna. Att resa utomlands var ju inte så vanligt och jag får nog erkänna att fantasin skenade iväg.
 Fast huset låg på en fabriksgård så var det ändå idylliskt vid vår lilla täppa och jag minns min fina trähäst som fick beta i trädgården på sommaren. Mitt emot vårt hus på andra sidan gatan fanns det ett kafé som kallades lillstugan. Dit sprang jag och handlade snus åt gubbarna på företaget. Kanske inte något som gillades av mina föräldrar eftersom de var djupt religösa. Men dett var ett tillfälle för mig att tjäna ihop en egen liten slant.

 Mina föräldrar, som i min tidiga barndom tillhörde Frälsningsarmén, tog med mig dit på gudstjänster och där fick jag som liten grabb nog kallelsen att som vuxen arbeta i vår Herres tjänst som missionär. Från början begrep jag nog inte riktigt vad det var för tankar jag fått men så småningom förstod jag vilka planer min Herre hade för mig. Jag skulle bli hans budbärare. Jag skulle få förmånen att vidarebefodra det kärleksbudskap som jag fått del av genom mina föräldrar och genom det jag upplevt genom vår Herres ord.

Eftersom jag, liksom övriga familjen var musikintresserad fick jag tidigt börja spela med i arméns hornmusikkår. Musik har ju alltid varit mitt och hela familjens liv. Pappa Viktor spelade även han basun i hornmusikkåren och Hjördis lärde sig spela gitarr och hade en underbar alltstämma.
När jag var 6 år så började jag spela ventilbasun. Jag var så liten att jag inte orkade lyfta upp instrumentet samtidigt som jag spelade utan fick lägga basunen på två stolsryggar. Jag kunde inte heller läsa så någon fick hjälpa mig att leta fram det musikstycke vi skulle spela för noterna var det inga problem att läsa. Det som grämde mig mest var väl att jag inte kunde vara med och marschera eftersom jag inte orkade bära mitt instrument.

I vår familj var söndagen en vilodag som man ägnade åt gudstjänst och vila men jag liksom alla barn runt tio års ålder tyckte att det påfundet var i tristaste laget. Jag ville vara med mina kompisar och leka. Jag älskade att sparka fotboll och var med i ett pojklag.
En söndag skulle mitt lag spela match och jag ville vara med men mor Inez sa ifrån; fotboll kan man spela under veckans övriga dagar men söndagen var otänkbart då skulle man vila och ägna sig åt bön. Den förklaringen lyssnade inte jag på utan skyllde på att jag skulle ut och leka med mina kompisar. Men istället så smet jag iväg på fotbollsmatchen. Ibland straffas syndaren på en gång. Jag fick en tackling och ramlade omkull och eftersom turen inte var på min sida den dagen så bröt jag armen. Mamma och pappa fick komma upp till sjukhuset och ta hand om sin lille olydige son.

Tidigt fick jag lära mig att livet inte är något man tar för givet och där jag själv undkom olyckor och katastrofer. Det var som om någon höll sin hand just över mig. När jag som 11-åring, tillsammans med en klasskamrat, skulle gå hem från skolan en kall vinterdag bestämde vi oss för att åka skridskor på älven. Jag skulle bara gå hem och hämta mina skridskor medan min kompis gick i förväg. När jag kom ner till älven så stod där en massa allvarliga människor. Några av dem höll på med något nere vid bryggan och ibland dem var min far. När jag kom fram till min pappa så fick jag veta att min kompis gått ner sig i den svaga isen och drunknat. Det var kanske i den stunden jag förstod att ta vara på tillfällena i livet och göra så mycket man kan så länge man har förmåga att uträtta något. Fast många tycker nog att jag försökt hinna med för mycket och somliga tror nog att jag anser att sekundvisaren på klockan är minutvisaren.

Tonårstiden passerade i en lugn takt eftersom jag var en lugn yngling, om jag får säga det själv. Skoltiden var inte alltför ansträngande och man kan väl lugnt påstå att jag bankade in mina kunskaper. Jag hade nämligen för vana att läsa mina läxor på hemvägen från skolan och detta resulterade i att jag ofta slog i huvudet i lyktstolpar och dylikt.
Året jag fyllde 13 år gick jag ut folkskolan och började på yrkesskola och meningen var att jag så småningom skulle utbilda mig till byggnadsingenjör. Jag påbörjade utbildningen som skulle vara i två år men efter ett år insåg jag att det nog inte riktigt låg i min natur att bygga hus, vilket sedan kom att visa sig vara helt fel. Jag sadlade om och påbörjade en typografutbildning. Det var något som intresserade mig. Det skrivna ordet hade alltid intresserat mig och jag anade nog att det skulle bli en del av mitt liv i framtiden. Jag fick tidigt lära mig av min mor att läsa är en källa till kunskap. Själv skrev hon ofta dikter och prosa och hon kunde glömma både tid och rum, mat och dryck för att sjunka ner i en bok eller själv skriva en dikt.
Diktskrivandet blev också en kanal för mig att tömma ut alla mina upplevelser. Förtroende från andra människor och min tystnadsplikt fick mig att kanalisera mina egna tankar i dikt. Faktiskt en relativt bra terapi.

Min typografutbildning blev inte riktigt vad jag tänkt mig. När jag skulle göra min praktik så utbröt det en strejk och en del av praktiktiden gick om intet. Min far undrade om det över huvud taget skulle bli något utav hans son, men han visste inom sig att detta var något som var planerat av någon som ville ha mina tjänster i anspråk. Någon som ville att jag skulle ha ett brett kunnande för att bli hans budbärare.

Även den svenska staten ansåg att de hade något att lära mig. Det var dags för mig att göra min värnplikt. Det verkade som om vår Herre hade ett finger med i spelet. Jag skulle utbilda mig till sjukvårdare. Något som jag med all säkerhet skulle ha nytta av längre fram. Det var inte bara att lära lite teori och öva praktisk sjukvård påvarandra  utan vi deltog aktivt i sjukvården på förläggningen. På regementet hade vi ett kavalleri. I stallet så fanns det en fanjunkare som var känd för sin brutalitet både mot hästar och rekryter. Han gormade och skrek och varför det mesta inte så mild på handen mot hästarna. En dag fick vi larm på sjukan att vår fanjunkare blivit skadad. Det var en av hästarna som fått nog och sparkad till honom och dessutom faktiskt bitit honom rejält i ena skinkan. Vi fick ta hand om honom så gott det gick innan det blev färd mot sjukhuset. Den mannen fick nog sig en minnesbeta och satte sig inte på några höga hästar i framtiden.

Efter rekryten bestämde jag mig för att åka ut som evangelist. Men innan jag blev evangelist var jag tvungen att utbilda mig på bibelskolan i Örebro. Där fick vi fördjupa oss i vad bibeln hade att säga och hur vi skulle kunna förmedla budskapet till dem som inte var insatta i det kristna ordet. Det var med spänning som jag, 1940 på hösten som tjugoåring, for till Örebro för att påbörja min utbildning. Vi var många som känt kallelsen att utbilda oss till Guds tjänare och jag tror att jag ganska omgående kände att jag kommit rätt. Jag förstod att Örebro skulle bli min bas under några år framöver.

Efter bibelskolan så fick man placeringar vid olika församlingar i Sverige. Några kom till församlingar där det fanns pastorer och där fick man hjälpa till med både det ena och andra inom församlingen.
Men först och främst så var det ungdomsarbetet som jag fick ägna mig åt. Andra evangelister kom till mindre församlingar och där fick man helt själv ta hand om hela församlingsarbetet, såsom predikningar, ungdomsarbetet, själavård och vara ett allmänt stöd för dem som vill ha hjälp och rådgivning i livet. Även fast man hade ett gott stöd hos församlingmedlemmarna så kände man sig ofta ganska ensam. Det var inte bara att predika utan också att hjälpa människor i olika nödsituationer såsom sjukdom eller att man mist någon kär och nära vän. Många gånger så möttes man av extensiella problem.
Dessutom så började hotbilden uti Europa att växa sig starkare. Det är inte det enklaste att hjälpa andra när man själv inte är så gammal och har någon större livserfarenhet. Men jag litade på min Herre och for iväg på min första placering som var Mariannelund. Jag påbörjade min församlingtjänst och jag må säga att jag nog kom in ganska snabbt  i församlingen.
Även här hade jag god hjälp av mitt musikintresse för mycket av stelheten och undran över den nya evangelisten släppte när jag tog fram mandolinen och vi började sjunga. Ja sång är en god gemensam nämnare i de flesta sammanhang. Dessutom så fanns det många yngre medlemmar i min egen ålder vilket gjorde det lättare att få accepatans bland de övriga.

Så småningom kom jag till Tärnaby. Där fick jag en kollega och tillsammans uppleva  en hel del. Livet som evangelist var att hålla gudstjänst i byarna runt omkring i den lappländska byggden. Jag som var stadsbarn hade lite svårt att först förlika mig med de långa avstånden och då menar jag inte kilometrar utan mil. På sommaren fick vi cykla och på vintern så var det skidorna som gällde. Men vi åkte runt och höll våra möten och många kom och lyssnade.
Livet i Tärnaby var hårt och 1940 var en mycket kall vinter. Vår vattenhink som stod i köket hade ibland en hinna av is på morgonen. En kväll, när vi lagt oss men inte somnat, så hörde vi ett brak och det visade sig vara en stock som gett sig i ena väggen i huset där vi bodde. På bara några minuter var det lika kallt inne som ute och kvicksilvret hade sjunkit långt under noll. Jag hade legat med filtar om kring mig och dessa frös fast i väggen på en liten stund så min kollega fick slita loss mig. Sen fick vi täta hålet så gott det gick med vad vi hade och elda så mycket som möjligt för att försöka hålla lite värme i huset fram till morgonen. Nästa dag fick vi försöka att laga huset. Om det var ungdomligt entusiasm eller oförstånd som gjorde att vi stog ut under dessa förhållanden vet jag inte men vi accepterade att så här var det och skulle vara och det var väl därför som vi klarade oss ganska bra.

 

Åter igen fick jag ta på mig kronans kläder. Den här gången för att göra en repmånad. Jag ryckte in med placering uppe i norra Värmland. Som en sann soldat så skulle jag tjäna mitt land men bara för att man är en trogen soldat så får man väl unna sig lite skoj. Jag bodde ihop med hundförarna och för att slippa allt för mycket besvär av befälen så dresserade hundförarna upp hundarna att attackera uniformerade personer som hade koppel. Detta innebar att inte ett enda befäl kom i närheten av vårt tält. Tänk er vad vi njöt när det var visitation i de andra tälten och ingen begrep, i alla fall inte till en början, varför hundarna bara gick på befälen.

Efter repmånaden ålte jag tillbaka till Tärnaby. Stämningen i byn var spänd och krigshotet låg tungt över Europa och grannländerna i norden var ockuperade av tyska soldater. Vid några tillfällen fick vi hjälpa norska flyktingar att få husrum och mat. Dessa stackars människor hade förflyttat sig nattetid och hållit sig gömda under dagarna. Många av dem hade varit på flyckt i flera dagar. Det var hemskt att se deras trött, rädda och hungriga ansikten och  undrade nog om de kunde lita på oss.
De svenska männen låg i full beredskap och också jmin inkallelseorder. När jag gjorde lumpen så utbildades jag till sjukvårdare och kock och nu behövde svenska försvaret mina tjänster. Jag var i Tärnaby när jag fick min inkallelseorder så jag fick lämna Norrland  fara hem till Göteborg.
När mitt tåg kommer till stationen i Göteborg får vi reda på att inga inkallade får lämna tåget utan vi skall omedelbart åka till Uddevalla och militärförläggningen där. Andra världskriget hade brutit ut.
Efter ett par dagars tågresa så är man ganska trött och uttråkad och man längtar bara att få komma hem till mor och äta god mat och sova i min säng. Men när tåget kommer in på stationen så ser jag att mor står på perrongen och vinka med båda armarna och i ena handen har hon ett matpaket. Jag fick se henne en kort stund innan vi återvänder till Uddevalla och då inser man att mor nog fortfarande är den stora tryggheten och aldrig har nog maten varit godare.

Henny hade tänkt sig att utbilda sig till sjuksköterska och påbörjade sin utbildning i Södertälje. En hård skola där eleverna fick föra en hård kamp mot en hård husmor. Men undervisningen var bra och de blivande sjuksköterskorna fick lära sig allt om anatomi och fysiologi ifrån grunden. Disciplinen var militärisk och man skulle niga för doktorn och husmor och allting skulle vara skinande blankt. Till och med patienterna hölls i herrans tukt och förmaning. Man fick den uppfattningen att patienterna var till för doktorn och inte tvärt om.
När doktorn gick ronden så skulle patienterna ligga i sängarna som var så välbäddade att lakan och filt stoppades om madrassen så hårt att en femöring kunde studsa upp om man släppte ner den på filten. Men det var nog husmor som var den egentliga generalen och skulle man göra något vid sidan om sina sysslor fick man först fråga husmor om lov. Eleverna levde som en livegen på sjukhuset och något eget liv var bara inte att tänk på förrän man kom hem på lovet.
En dag blev Henny uppkallad till husmor. Ryktet hade sagt att eleven hade planer på att åka till Afrika som missionär. Stämde detta? Henny kunde ju inte neka och  hon fick då veta att hon inte kunde fortsätta sin utbildning. Nej, kriget uti Europa gjorde att man var tvungen att tänka på att utbilda sköterskor som arbetade i Sverige i händelse av krig. Några utlandsarbetande sjuksköterskor hade inte landet råd med. Så hon fick ta sitt pick och pack och lämna skolan. Hon tog tåget hem för att slicka sina sår och finna tröst. När hon gick av tåget glömde hon kvar sitt nya paraply. Det nya paraplyet hade kostat henne en del pengar och hon var fattig som en kyrkråtta. Hon gick till biljettluckan och undrade om hon kunde få hjälp med att återfå sitt fina paraply och det var inga problem. Man ville bara ha hennes namn och adress så skulle allt ordna sig. Hon uppgav sitt namn, Henny Wallenberg. Mannen i biljettluckan tittar på henne och säger; Då kan du lika gärna gå och köpa dig ett nytt paraply och inte ge oss en massa extra arbete. Det var ord som sårade en fattig före detta, nu ratad sjuksköterskeelev. Men det var bara att rycka upp sig och spotta i nävarna. Hon skulle ut till Afrika och arbeta. 

Min skoltid i Örebro hade ingen kontinuitet eftersom kriget gjorde att jag var inkallad en stor del. Men jag försökte läsa så mycket jag kunde själv och fick sen göra vissa tentor när jag kom tillbaka till skolan.
Den 7 juni 1945 var dags för examen och jag får till min lättnad se att jag var godkänd trots att jag varit borta halva skoltiden. Det gav mig en ny energi för nu skulle slutförberedelserna för tjänsten i Afrika börja. Även Henny klarade sin utbildning med höga betyg.

Förutom våra fortsatta missionärsplaner så skulle vi påbörja våra planer för ett liv tillsammans. Så den 19 augusti 1945 växlade vi förlovningsringar.
Att vara missionär innebär också att kunna andra språk. Under min utbildning i folkskolan så läste man inga andra språk, än vårt eget modersmål, så kunskapsnivån inom det området var lika med noll. För min och Hennys del var det franska som gällde. Det sista momentet i utbildningen var alltså att lära sig detta vackra språk. Vi hade inga större möjligheter att läsa franska här i Sverige utan vi fick resa ner till Paris och under ett års tid försöka studera in och behärska den franska grammatiken.
Vi var som tur var flera stycken som skulle ner till romantikens högsäte. Det underlättar ju lite att ha stöd av andra landsmän i ett främmande land.

Innan vi åkte iväg till Paris stod vårt bröllop i Kisa. Men på den tiden så hade inte frikyrkopastorer vigselrätt och därför hade vi två bröllop. Först ett hos landsfiskalen som vigde oss formellt. Därefter hade vi en vigsel i Elimkyrkan den 31 augusti 1946. Eftersom jag var ute och hade möten runt om i landet och inte hade så mycket tid för planeringen, fick Henny stå för förberedelserna ensam. Hon hade tillsammans med sin mor Sigrid ordnat ett vackert höstbröllop.
Hon var klädd i en enkel klänning med ett långt släp. Allt var vackert och stämningsfullt och våra bröllopsgäster såg till att vi fick ett minne för livet. Som intåg spelades Mendelssons bröllopsmarsch och solo sjöngs av en skolkamraten och blivande missionärskollegan, Margit Magnusson. Efter vigseln hade vi en underbar fest där många av våra vänner höll tal och några hade skrivit sånger om oss. Bland annat fick jag betala mina tio kronor för vadet som jag förlorade då jag tidigare under utbildningen slagit vad med mina kolleger att Henny aldrig skulle bli min hustru. Men det va ju något jag nu gjorde väldigt gärna.

Straxt efter bröllopet for vi till Paris. Vi kom ner till en krigshärjad huvudstad och fick bo spartanskt i små kalla, fuktiga rum och vintern var lång och kall, men vetskapen om att vi skulle till värmen höll oss uppe.
Det var mycket vi fick försaka när vi bodde i Paris. Men människan är ganska uppfinningsrik och har en förmåga att göra den mest torftiga miljön till en trevlig plats att kalla sitt hem. Med lite trevliga dukar, någon blomma så fick rummen en helt annan karaktär. En dag så tänkte vi att vi skulle unna oss något extra gott för att förgylla tillvaron.

Men tack vare att vi var ett helt gäng från Sverige så överstod vi strapatserna väl och rekreationen i Bolongeparken var behövliga. Några av oss var nygifta och romantiken fick väl en extra tjuts i den vackra parken. Men även här fick vi chansen att få hjälpa någon. Vi träffade en svensk konstnär, som inte haft det allt för lätt i Paris och hans situation var ganska så illa. Att vara en okänd, fattig, utländsk konstnär i en stad, med innevånare som hade nog med att klara sig själva, var nästan dömt att misslyckas. Fattiga, utländska konstnärer som sökte inspiration och troligen även lyckan fanns det gott om i Paris och någon hjälp av myndigheterna gick inte att få. Men jag hjälpte honom både praktiskt och med moraliskt stöd och han kom på fötter. Senare fick jag en tavla av honom och motivet var just från  Bolongeparken och som fick en av hedersplatserna hemma.
Men livet i Paris var inte bara ett slit och släp och monotoni. En dag ryktades det att vår svenske kung skulle vara på besök i den franska huvudstaden. Med en enorm stolhet så gick vi till triumfbågen där han skulle passera. Det var med nationell stolhet som vi såg vårt majestät passera.  

Väl hemma i Sverige igen så var det bara att vänta på klartecken att få åka till Afrika. Under tiden så var vi ju tvungna att ha en inkomst så jag fick en pastorstjänst i Lyckeby. Vi började planera för flytten dit och datum för välkomstgudtjänst och tillträdelsedatum var bestämd. Vi hade precis installerat oss i vårt nya hem då vi får en förfrågan om vi kunde tänka oss att tillsammans med några missionärskamrater åka bil ner till Afrika. Vi skulle också transportera ner tre bilar. Bilarna fick inte plats på lastfartyget utan vi skulle själva få transportera dem hela vägen ner.
Vi behövde inte lång betänketid, utan sa ja till erbjudandet så min pastorstjänst i Lyckeby blev ett välkomstmöte långt. Därefter fick vi börja planera med vad vi skulle packa med oss. Vad som skulle skickas med båt och vad vi skulle ha med oss i vår bil. Dessutom skulle vi läkarundersökas och få vaccinationer mot diverse olika sjukdomar.

Att planera en resa som inte många har gjort tidigare var bara det i sig ett äventyr. Det som skulle sändas med båt packade vi i stora lådor och där fick det mesta av vårt bagage läggas ner. Vi fick packa ner ett helt bohag iform av porslin, husgeråd, sänglinne etc. Möbler fanns det på plats i husen på missionststionen.
Men vad skulle vi packa för den långa resan genom öknen? I Sverige var det fortfarande vinterkylan som styrde klädvalet. I Europa gällde vårkläder och i Afrika sommarkläder. Varken packningsutrymmen eller plånbokens storlek var så värst imponerande så vi fick bara ha det allra nödvändigaste med oss. Men med lite efterforskning om vad som kunde tros gälla så plockade vi ner i våra resväskor.

Första etappen

Gå skördeman gå... Den gamla läsarsången tas upp och det är dags att börja den långa resan. Ja nu äntligen kan den börja. Vi tar ytterligare ett farväl av våra vänner som kommit för att vinka av oss. Kramarna blir extra långa och hårda då man inte vet om och när man träffas igen. Men till sist sätter vi oss i bilarna och kör ut ur Tranås med destination Malmö där vi skal övernatta och få de sista vaccinationerna innan vi lämnar landet.

Resan genom södra Sverige kan bara den vara ett äventyr. Vägarna var smala och krokiga och asfalten har inte fått sitt genombrott än. Här och var låg isen kvar och gjorde den hal och slirig. På vissa ställen hade vårsolen börjat tina upp snön och där var vägen lerig och hal. Men medan vi åker mot vårt första mål ser jag ut genom bilrutan. Den ännu kalla, mörka morgonen håller oss i sitt grepp. När vi lämnat Tranås och kört någon timme så kan man skönja morgonsolen som försöker ta över efter natten. Den nya dagen och den nyvakna vårvintern vinkar farväl med sina spirande knoppar på träden utmed vägen. En syn som jag präntar in för den kommer vi inte att få se på några år och jag känner att nu börjar mitt nya liv. Allt tidigare har bara varit förberedelser men nu börjar mitt liv som Herrens budbärare.

I Malmö skall vi få de sista vaccinationerna och på kvällen har vi vår sista gudstjänst på svensk mark. Många hade kommit för att höra Guds ord, men många kom nog också för att se de äventyrslystna missionärerna. Men det känns skönt att i en gemenskap med troende vänner få bära fram våra bekymmer inför vår Herre. Det är ju det som är de kristnas styrka att kunna mötas i bönen. Och det absolut tryggaste var att veta att överallt finns det människor som dagligen kommer att tänka på oss och innesluta oss i sina förböner. Tror man på bönens makt så är tryggheten fulländad. Vad som än kommer att hända oss så finns det någon som följer och hjälper oss. Från Malmö åkte vi med färjan över till Köpenhamn.

Det var fullbokat och på bildäck stod det fullt med bilar och vi nekades att köra ombord. Men med lite övertalning eller om det var utmattning av personalen som gjorde att vi kom med. Färjan var dock så fullt lastad med bilar så när jag kört på min bil så kom jag inte ur den utan fick snällt sitta kvar under överresan. Säkerhetstänkandet var väl inte så utvecklat på den tiden och då speciellt inte hos oss som var ivriga att få komma iväg.

Resan gick genom ett våruppvaknande Europa via Danmark, Tyskland, Holland, Belgien och ner genom Frankrike. Men det var inte bara uppvaknandet ur en lång kall vinter utan ur flera års umbäranden och förstörelse. Att se sönderbombade städer och byar kändes som en kuslig kontrast till vårt rena, hela Sverige. Vi hade levt med kriget under hela tiden, men ändå visste vi inte vilka fasamsfulla konsekvenser det hade gett våra medmänniskor inte alls långt ifrån oss. Nyhetsrapporteringen var inte lika intensiv som idag. Inga Tv-kameror hade filmat händelserna utan man fick fantisera ihop bilderna efter nyhetsuppläsningarna i radion. Än en gång så överträffade verkligheten fantasins värld. Och man hoppades innerligt att detta var det sista kriget i vår historia. Tullkontrollen var rigorös mellan de olika länderna, speciellt vid Tyska gränsen. Där blev vi även informerade att vi var tvungna att ha lämnat Tysk mark inom tjugofyra timmar. Vi startade våra bilar, bad en tyst bön att inget skulle hända med bilarna eller med oss och att alla missöden som kunde tänkas dyka upp på vägen skulle hålla sig undan. Vi klarade av att hålla tiden och pustade ut då vi kom till den Holländska gränsen. Flera gånger fick vi packa ut väskorna ur våra bilar och visa innehållet i dem. Tålamod var honnörsordet och ett leende på läpparna vårt avväpnande strategi. När vi talade om för tulltjänstemännen varför vi skulle passera landet och vart vi skulle så blev vi idiotförklarade flera gånger. Men det var bara att nicka och samtycka.

Väl framme i Paris så stannade vi ett par dagar, kanske lite av nostalgi. Vi gick runt och hälsade på hos våra stamcafén och pratade minnen med ”gamla bekanta”. Väl i denna vårens stad kunde vi också lägga våra tjocka varma vinterkläder. Visst kan nätterna i Afrika bli väldigt kalla men behovet av varma vinterkläder var nog nu ett avlutat kapitel för vår del under några år framöver.

Efter ett par dagar i Paris så var det dags att köra mot Marseille. Där stannade vi ytterligare i några dagar för att serva bilarna och i någon mån oss själva. Detta var det vårt sista uppehåll på europeisk mark. Vi viste ju inte heller när vi skulle uppleva motsvarigheten till den europeiska komforten nästa gång. Så det var bara att njuta några dagar och äta lite god mat för att få ha några gastronomiska minnen ute i öknen. Visserligen upplevde man att den afrikanska kontinenten närmade sig. Byggnationen var t.ex. till skillnad från Paris helt annorlunda med sina vitkalkade hus. Utmed bergssluttningen såg man husen stå tätt, tätt. Men när vi blickade ut över havet tog den vidunderliga utsikten nästan andan ur en. Det blåa medelhavet som låg där i soldiset och i förgrunden kunde man se palmerna vaja i den varma brisen. Vi upplevde en föraning om Afrikas värme och ökade ytterligare på vår nyfikenhet om den nya kontinenten som vi snart skulle beträda. Från Marseille tog vi båten över till Alger, en båtresa på 21 timmar. När bilarna lyfts ombord med en lyftkran så kände vi att nu börjar resan på riktigt. Från och med nu har vi ingen aning om vad som väntar oss. En ny kontinent, nya språk och långt ifrån alla som vi skulle möta talade franska eller engelska. Vi kom även att från och med nu vara mer beroende av varandra. Det gällde att gruppen höll ihop. även om vi alla var individualister vilket vi måste vara för att göra en sådan här resa, så insåg vi alla att ett felaktigt handlande eller beslut från någon av oss kan få ödesdigra konsekvenser. Nu var det kollektivet som gällde för att överleva.

Sahara

Alger, huvudstaden i Algeriet, visade sig vara en vacker stad med parker som var som tagna ur tusen och en natt. Färgerna och dofterna slog emot oss och våra sinnen blev i det närmaste bedövade av alla dofter och färger. De exotiska blommor man kunnat se hemma i Sverige var här stora buskar. Med detta var bara i de kvarter som beboddes av européer. I arabkvarteren var det slum. Det bodde många människor i små kyffen där smutsen och stanken, som blandade sig med dofter från kryddstarka matlagningarna ute eller i primitiva kök, var lika påtaglig som dofterna i parkerna men gav oss inte samma underbara upplevelser. Ljudnivån på gatorna var också mycket mer påtaglig här än ljudnivån i de mer rikare områdena. Misär var det enda som stämde in i miljön och de flesta gick i trasiga kläder och hygienen var inte något som verkade tillhöra vardagssyssla.

I Alger fick vi snabbt lära oss att den svenska effektiviteten inte vunnit terräng och tålamodet vi fick visa för tulltjänstemännen vid de olika gränserna i Europa var rena stressymtomen jämfört med det tålamod vi fick visa här i Alger. Här fick vi anpassa oss efter den sydländska takten. Efter sju timmars väntan, efter att ha kommit till hamn, var passkontrollen gjord och bilarna lossade. Nu kom problemet med att hitta hotellrum för några nätter. En arabpojke såg vårt dilemma och lovade att hjälpa oss. Några ur gruppen följde med honom och efter en stund återvände de och talade om att de hittat fem rum. Vi accepterade rummen och fick betala en rejäla summa som tack för hjälpen till den unge mannen. När vi installerat oss så visade det sig att det redan fanns ”gäster” där. Kackerlackorna och lössen och alla de mer osynliga rumskamraterna var lika måna som oss att ha en god nattsömn och i vissa falla också få sig ett gratis skrovmål.

Att omringas av hundratals människor som babblade i munnen på varandra utan att man förstod ett dugg var i det närmaste kaotiskt. Vart man vände sig så fanns det människor som ville sälja sina alster. Att handla utav araber kan vara en upplevelse då prutningen tillhör själva köpet. Men vi hade inte plats för mer bagage och inte vågade vi spendera några pengar på souvenirer. Men att gå där i folkmassan var lite att utmana ödet då det fanns många fingerfärdiga ficktjuvar. Men vi klarade oss från impulsköp och från att bli bestulna.

Innan vi lämnade Alger så var vi tvungna att ordna med några praktiska detaljer. För att få tillstånd att resa genom öknen var vi tvungna att skriva ett kontrakt med ett bolag. Detta kontrakt skulle garantera oss tillgång till bensin och eventuell hjälp genom hela Sahara. Men för att få detta dokument godkänt var vi tvungna att ha ett garantibrev som var undertecknat av en känd person eller betala en stor summa pengar för var och en utav oss. Att betala var uteslutet eftersom vår budget var stram så det enda som gällde var att få tag i en känd person som kunde skriva ett garantibrev. Svenska konsulatet blev vår räddning och den svenske konsuln skrev ett brev och undertecknade det.

Nu så var det bara bankaffärerna kvar. Att växla över till francs som gällde i Franska Ekvartorialafrika var inte lätt och även här malde de administrativa kvarnarna långsamt. Dessutom hade inte alla banker fått alla rättigheter tillbaka när det gällde kreditgivningen sedan krigsslutet. Men efter diverse turer mellan olika banker så fick vi dock till sist hjälp med att växla in till rätt valuta.

En dag försenade kunde vi påbörja den långa, långa resan genom Saharas öken. Innan vi kom till denna karga, tillsynes döda öken, skulle vi passera Atlasbergen. Detta vackra bergspass med sina snöklädda bergstoppar och djupa raviner och slingrande serpentinvägar, som tack och lov var ganska breda. Vi njöt av att titta på de sagolika vyerna med de gröna träden. Där fanns bland annat korkek som gav oss skugga. Blommorna som växte här och där var enorma och bjöd på en färgkaskad utan dess motstycke. Vi möttes av berber, som visade sig vara mycket trevliga och gästvänliga människor. Där fanns ett rikt fågelliv, faktiskt med fåglar som man även kan se i Sverige och nu var några av dessa ute på en lång, lång resa hem till vårt vackra land i norr. Det var nästan som man bad dem att hälsa hem.

Utmed bergssluttningarna klättrade bergsgetterna och alla väntade bara på att de skulle ramla ner. Men med en enorm elegans höll de sig kvar utmed bergssluttningen. Har man inte tidigare varit uppmärksam på vad naturens skönhet har att uppvisa, så blev den med en gång mycket stark här. Jag förstod vilka resurser vår Herre givit oss när han skapade vår underbara natur. Vilka tillgångar. När vi nått toppen, som låg på ungefär 1000 m höjd och blickade vi ut över Saharas enorma öken så började man att känna sig väldigt liten och tanken var hisnande när vi alla förstod att långt, långt därborta, nästan som bortom oändligheten fanns det land som skulle bli vår hemvist under några år. Det var inte långt ifrån att man började ångra sig. När man tittade söder över mot det okända så var det nära att man ville åka hem till Sverige igen. Men beslutsamheten om att komma ner till ekvatorn och vårt nya hem tog snart överhand och nyfikenheten gjorde oss mindre rädda. Nu skulle den svåra delen av resan börja. Från och med nu var vi hänvisade till oss själva, varandra och de eventuella konvojer av bilar som vi kunde tänkas möta. Vi visste att vi skulle träffa på karavaner med beduiner. Dessa människor som vi hört kunde göra både det ena och det andra med försvarslösa ökenfarare. Man hade berättat för oss om deras avsaknad av respekt och deras benägenhet att skada och ibland döda människor. Men vi hade även hört att de vant sig vid att ha främlingar i sin öken och lät dem vara. Men kunde vi lita på dem? Något som vi skulle få besvarat i sinom tid så varför oroa sig. Därute fanns också farliga djur; Skorpioner, ormar och insekter som kunde ge farliga sjukdomar. Att skydda sig mot dessa kryp kan vara mycket svårare än att undkomma stora farliga djur. De här små djuren kan ju angripa utan att man lade märke till dem förrän det var försent. Men varför oroa sig? Vi hade ju lagt våra liv i Herrens hand och då fick vi lita på att han skulle hjälpa oss. Och förresten så behövdes vi ju i Afrika. Ibland kan det faktiskt hjälpa att ha en lite naiv inställning.

Nu var det dags att köra ner för Atlasbergen och påbörja vårt stora äventyr. Det som låg bakom oss hade mer varit som en introduktion av den långa resan. Vi styrde utför bergen och successivt så tog den stora öknen överhand och de stora sandfälten öppnade sig som ett oändligt hav.

Att befinna sig uti denna stora, torra öken var hisnande. De stora sanddynerna, med ibland sina svaga konturer, gjorde att perspektivet försvann. Allt var bara oändligt. En ganska obehaglig känsla att inte kunna ta sikte på något utan att allt bara flöt ihop. Vi förstod alla att vi kunde tappa orienteringen då vi inte hade några referenser att ta sikte på. Men på något sätt så hade vi rätt riktning hela tiden Hettan slog emot oss och trots att vi var förberedda på att det skulle bli varmt så blev vi överraskade. Vi insåg ganska snabbt att vi var tvungna att dricka mycket samtidigt som vi fick ransonera vätskeintaget eftersom vattenförrådet var begränsat och vi visste inte hur länge det skulle dröjda innan nästa påfyllning av våra vattendunkar kunde ske. Dessutom hade sanden en förmåga att tränga in överallt. I vår packning, under våra kläder men värst var det att få sand i mun och ögon.

Att öknen inte är ett enda stort sandfält fick vi reda på under resans gång. Här blandades sanddynerna med höga och svårframkomliga bergspass, så svåra att vi inte kunde begripa hur vi skulle kunna ta oss fram med en bil. Ena stunden värmde solen oss med sin allra hetaste glöd och vi höll på att dö av törst. Nästa stund kunde regnet vräka ner, det kunde komma ungefär 100 mm på någon timme och göra öknen helt oframkomlig och fick oss att stanna där vi befann oss tills de eventuella vägarna var framkomliga. Men som tur var så var vi helt ovetande om denna problematik. Vi visste att färden skulle bli svår men inte hur svår och på vilket sätt. Men vi hade ju lagt våra liv i Guds händer så varför skulle vi tveka om att ge oss ut i detta för oss tomma intet. Vi hade ju uppgifter som väntade på oss alla. Med dessa framtidsplaner och fast beslutna att klara av den här resan påbörjade vi vår Sahararesa.

Ganska snart märkte vi att vi nog gjort några misstag. Vi herrar var klädda i finbyxor, vit skjorta och slips. Jag vet inte riktigt vad vi tänkte på när vi påbörjade vår resa i denna mundering men ganska snart så togs slipsen av och ärmarna kavlades upp. Den starka ökenhetta gjorde oss sin bekantskap ganska så med en gång och det var inte utan att vi kände en viss lättnad när den tropiska natten smög sig på. Visserligen var den inte kall men dock så kall så att vi till och med frös lite. Det var också en märklig känsla att där i öknen slå upp vårt första nattläger. Det var en underbart att sitta där vid kvällselden och njuta av maten och drycken. Vi visste också att där ute i det stora tysta så döljde sig mycket och jag tror att vi alla kände ögonen som tittade på oss. Men lägerelden gav oss sitt skydd och närheten till reskamraterna var lugnande. Vi satt där allihopa tysta. Alla tänkte nog på dem därhemma och på den ressträckan som vi avverkat och med spänning såg frammåt mot kommande resetapper. Nu satt vi här i den kolsvarta tropiknatten utlämnade åt vårt öde. Men jag tror inte någon var rädd utan alla tyckte att det var spännande. När maten var uppäten och vi kände att ögonlocken började bli behagligt tunga så överlämnade vi oss i Herrens händer och lade oss. Där under bar himmel var det märkligt att se på stjärnorna och höra alla nya ljud. Men snart tog tröttheten överhand och slöt oss i sömnens ljuva ro.

Vi hade blivit informerade om att det fanns gott om bensinstationer i början och eftersom vi hade gott om den varan till att börja med tänkte vi bunkra upp lite längre fram. Vad vi inte tänkte på var att bensinen kunde vara slut när vi kom längre ut i öknen. Där var ju avstånden längre mellan bensinstationerna.
När vi en eftermiddag närmade oss en bensinmack tyckte vi alla att det nog var bäst att fylla upp bensinförrådet. Men döm om vår förvåning; Det fanns ingen bensin när vi kom fram. Förtvivlan slog sina klor i oss. Skulle vi hamna i svårigheter med en gång? Men vi kunde ju inte ge upp med det samma. Efter ett tags dividerande med befolkningen så kom hövdingen fram. Han var tack och lov en förstående man och efter en stunds överläggande så visade det sig att han hade ställt undan några fat med bensin. Vi kom överens om ett, för honom bra pris, om bensin han hade undansatt. Vi fick köpa 50 liter och kunde nöjda fortsätta de 110 km till nästa bensinstation och hoppades innerligt att inte bensinen skulle vara slut där också.

Medan vi tankade bilarna så omringades vi av beduiner. Alla ville hjälpa till för att om möjligt kunna tjäna en liten slant. När vi lyckats köra från folkmassan som omringat oss så bar det iväg mot Djelfa. Men jag måste erkänna att jag kände mig lite hotad när alla trängde sig på våra bilar och man kan inte direkt påstå att dess människor talade med den tysta och vänliga stämman så situationen kändes lite hotfull. Så det var med stor lättnad vi kom iväg. Vårt första uppehåll var Djelfa. Kanske inte den vackraste platsen på jorden men där fanns vatten och ett hotell med sängar. Djelfa har stora saltgruvor vilket gör att till och med vattnet är salt. Hotellet var knappast klassat, men är man trött efter en lång resa så har man inte så stora pretentioner bara man får sova. Att det inte fanns några bekvämligheter såsom el och rinnande vatten orkade vi inte bry oss om. Kvällen i Djelfa var sval och natten blev till och med kall. Det var den sista kalla natten under vår resa.

Näst följande dag fyllde Elin år. Hon bjöds traditionsenligt på kaffe på sängen med sångarhyllning. Kaffebrickan bestod av ett afrikanskt bröd som var lite surt och segt och svenskt pålägg. En lyx som kan förgylla det skabbigaste hotellrum. När firandet var över påbörjade vi vår resa och styrde mot sydost. Vi startade så tidigt som möjligt för att hinna en bit på vägen innan det blev för hett.
Efter cirka 12 mil tog vägen slut. Ibland kunde vi köra med alla tre bilarna i bredd med rejäla avstånd, eftersom allt var en enda stor väg och ibland så var terrängen knappt körbar då fickvi köra mycket försiktigt och passagerna var så smala att vi fick köra en och en. Ena stunden fick vi försöka komma upp på en sandnyna för att i nästa stund köra utför den.
Att komma till en oas och få skugga av en palm, dricka friskt vatten och lägga ner sin kropp i en skapligt skön sovställning i ett någorlunda rent hotellrum var underbart. Men det som nog var det allra bästa var när vi mitt ute i öknen kom till en brunn. Andra dagen av vår resa i öknen kom vi till en brunn. Det fanns gott om träd som gav oss lite skugga, men lövverket var inte mycket att skryta med. Vi förstod att det berodde på att vattenådran låg väldigt djupt. Brunnen var djup och vi hade inget att ösa med. Medan vi stod där och var ganska rådvilla om hur vi skulle få upp denna dyrbara dryck kom det några arabpojkar med sina kameler. Med deras hjälp fick vi upp vattnet ur den 95 meter djupa brunnen.
Över brunnen fanns en träställning med en axel och på den satt ett ganska stort trähjul fastsatt. I hjulet löpte en lina, ca 110 meter långt. I den ena ändan fäste man en läderlägel som rymde ca 20 liter. Den andra änden surrades fast vid en av kamelernas bakdel. Man sänkte ner lägeln i brunnen och när den fyllts så fick kamelen gå iväg ca 95 meter för att dra upp det kalla, friska vattnet. Pojkarna fyllde sina skinnsäckar med vatten. En efter en lastades kamelerna med säckarna och traskade iväg mot tillsynes ingenstans. Men troligen låg deras läger bakom någon sanddyna.
Innan pojkarna lastade sina kameler med de vattenfyllda skinnsäckarna frågade jag om jag fick rida på en av kamelerna. Jag tyckte att det såg så väldiga elegant ut och ville försöka. Jag fick hjälp att sitta upp på ett av djuren och red iväg. Jag red som tur va inte långt, men känslan i min bakdel gjorde sig påmint ett tag framöver. Men jag hade glatt både pojkarna och mina vänner för minen i deras ansikten sa att kamelridning inte riktigt tillhörde något av mina starka sidor.

Efter ritten försökte vi med teckenspråk förklara vi för pojkarna att vi ville ha hjälp med att få upp vatten och vi undrade om dessa unga gentlemän kunde hjälpa oss med att dra upp vattnet och fylla våra kärl. Inga problem och snart vad en kamel åter fästad vid linan. Vattnet som vi fick upp var rent, klart och kallt. Men när vi såg hur skinnsäckarna såg ut innuti så undrarde vi nog alla hur pass rent vattnet var efter att ha legat i den. Men vattnet behövde vi så det var bara att hoppas på det bästa och tacka och ta emot. Och vi var alla glada att vi mött trevliga, hjälpsamma människor.

Dagen resmål var Ghardaia. En mycket vacker oas där vi gärna kunnat stanna mycket längre men plikten kallade. Hotellet var förstklassigt och nästan som taget ur tusen och en natt, med sina brunnar där man kunde få vatten och dadelpalmerna som gav lite skugga.
Man såg även beduinerna komma med sina karavaner av kameler, åsnor och får. Kamelerna var överlastade med bagage med till synes allt som de olika familjerna behövde. Det verkar vara ett evighetsarbete att som nomadfolk vandra ute i denna stora ödemark Men de verkade dock besitta ett enormt lugn och tog dagen som den kom. Bara det att varje kväll lasta av de stora djuren all dess packning för att nästa dag packa på igen. Men med den rutinerade precision de utförde av- och påpackning så gick det på ett litet kick.

Nästa dag efter att ha tankat både vatten och bensin, och visat upp våra pass och bilhandlingar för den militära tjänsteman som fanns på Ghardaia, så fortsatte resan. Det fanns fortfarande franska soldater kvar på en del av oaserna. Deras uppgift var bland annat att kontrollera att alla som reste i Sahara hade giltiga papper.
Nu började Saharas öken visa vem det var som bestämde. Flera gånger körde vi fast i sanddynerna och fick hjälpas åt att dra loss varandra. Vi var nog i dessa stunder ganska glada över att vara så många som med förenade krafter kunde ta i. Ja det är rent av livsviktigt att vara några stycken som kan hjälpas åt när det kör ihop sig. Under denna dagsetapp fastnade vi flera gånger men vi turades om att gräva oss loss medan några vilade. Det kvinnliga sällskapet, må erkännas, var inte sämre på att gräva än vi män. Som tur var tog alla sitt ansvar och hjälpte till. Det tar ju på krafterna att gräva bort sanden, lägga nät under hjulen och dra loss bilarna. Dessutom fick vi ju även ransonera vattnet eftersom vi ju aldrig kunde vara riktigt säkra på hur lång tid det skulle ta innan vi kom fram till nästa oas.

Under den här dagens etapp fick vi också känna av Saharas enorma vidder. Under dagens 32 mil långa resa till El Goléa, så såg vi ett enda hus som dessutom var övergivet. Men där stod en turistbuss, så vi körde dit för att hälsa och döm om vår förvåning när vi fick höra svenska. Först trodde vi nog att värmen slagit till. Men två av turisterna kom från Sverige. Det var underbart att få höra sitt eget modersmål där ute i öknen och som alltid när man träffar landsmän när man är utomlands så kände vi en viss gemenskap med dessa svenska turister. Vi kunde inte stanna så länge hos våra nyfunna vänner på grund av att vi var så försenade.

Sandfältens grepp om oss hade tagit mycket av vår dyrbara tid av dagens etapp och vi var ganska sena. I El Goléa var det dags att serva våra bilar. Vi fick hjälp av en fransk soldat med servicen av bilarna.
Hotellet var väl inte förstklassigt och ägdes  av det bolag, Société Algerienne Des Transports Tropicaux, som var samma bolag som vi skrev kontraktet med i Alger för att kunna få hjälp med bensin och vatten. Det kontraktet trädde i kraft här i El Goléa därför var det inte svårt att få tag i bensin, men som nu hade blivit ganska dyr.

Efter att ha övernattat i El Goléa så fortsatte vi tidigt på morgonen mot nästa oas som var Merebel. En liten oansenlig oas. Hotellet var ganska dyrt, men ägarna var ju tvungen att dra in pengar på de få övernattningsgäster som passerade.
Men eftersom vi var tvungna att hålla i börsen, så vi tog in på ett gammalt fort som sköttes av en arabfamilj. Vid fortet fanns en liten brunn där vi fick hämta friskt vatten. Standarden i de små lerrummen var inte hög och vi fick själva tillreda vår mat, men det var billigt att bo där och vi var tvungna att spara på pengarna eftersom bensinen blev dyrare och dyrare ju längre ut i öknen vi kom. Vi hade vid det här laget börjat vänja oss vid de små rumskamrater som sprang på väggarna och i våra sängkläder. Det var som en tyst överenskommelse mellan oss och de små krypen. Bit eller stick oss inte så skall vi låta er vara ifred.

När vi steg upp klockan 4 på morgonen för att göra oss i ordning för dagens äventyr tittade vi storögt på en av de manliga kollegerna. Han hade vaknat på natten och tyckt att det varit varmt. Tyst hade han smygit sig ut i mörkret och letat fram en sax i bagaget. Sedan hade han helt sonika klippt av ärmarna på pyjamasjackan och benen på pyjamasbyxorna. Vi förstod alla att han inte hade A i slöjdbetyget. Den ena ärmen var avklippt ända uppe vid axelsömmen medans den andra var avklippt vid armbågen. Byxbenen var även de minst sagt ojämna. Hans fru var nog den enda av oss som kunde hålla sig för skratt.
För att få en så behaglig resa som möjligt så fick vi skynda oss  för att komma så lång som möjligt innan solen blev alldeles för het. Temperaturen kunde stiga upp mot en 45 –50 grader celsius. En ganska så varm dagstemperatur får man väl erkänna. Och det blev inte bättre av att luften ibland stod stilla och bara dallrade och var man satte ner sina fötter i sanden så brändes det.

När vi hade kört en stund började Henny att känna sig lite krasslig. Hon blev hastigt sämre under dagen med svåra diarréer, så vi bestämde att låta personbilen köra i förväg med henne och de övriga damerna för att nå In Salah, som var vårt nästa mål, så fort som möjligt för att hon skulle kunna få komma till ett hotell och få det något bekvämare. Dessutom behövde hon ha tillgång till vatten. Vi var ju tvungna att ransonera våra vattentillgångar, så att alla fick lite vätska, och Henny behövde ju mycket vatten för att överhuvudtaget ha en chans att överleva. Det kändes obehagligt att skicka iväg henne och ytterligare några av de kvinnliga kollegerna uti öknen själva tillsammans med en av männen som körde bilen. Men här gällde det att finna snabba och effektiva lösningar. Vi kunde ju inte kommunicera med varandra utan bara hoppas på att allt skulle gå vägen. Turen var på deras och de kom fram och hann precis få tag på några rum innan en busslast med fransmän på väg till Frankrike ifrån Kamerun anlände.

Vi övriga kom fram några timmar senare till hotellet och det visade sig att Henny blitv sämre under dagen samtidigt som jag också började känna mig krasslig. Under normala förhållanden kan det vara svårt att hålla ballansen mellan vätskeintag och vad kroppen ger ifrån sig. Nu hade vi även den enorma hettan att kämpa emot. Att få magsjuka därute kan vara livsfarligt då man snabbt kan torka ut och även få stora rubbningar av kroppens olika salter. Sjukdomen tog hårt på våra krafter och jag kände att jag nog inte skulle orka så mycket mera och heller inte kunna fortsätta resan. När jag talade om för henne hur dålig jag var och att jag trodde att jag skulle få avbryta resan så tittade Henny på mig med trötta men bestämda ögon och sa att hon varken hade tid att dö eller bli försenad eftersom hon skulle ut och missionera och underförstått så tyckte hon nog att jag skulle sluta att larva mig. Det var nog tack vare hennes inställning och några dagars vila som vi kom igen ganska snabbt. Som tur var fanns det en läkare på plats som hjälpte oss med magmedicin och såg till att vi fick i oss både vätska och näring och efter ett par dagar så gav diarréerna med sig. Han sa dessutom att vi skulle undvika att dricka vattnet efter som det var så magnesiumrikt och inte heller alltför rent.
Att köpa rent vatten var dyrt om det överhuvudtaget fanns något. Men dricka var vi ju tvungna till. Så med medicinsk hjälp och hjälp från ovan så tillfrisknade vi ganska snabbt.
Men Saharas öken fortsatte att visa sig från sin inte alltför goda sida. Medan vi var sjuka så upptäckte våra kolleger att bladfjädrarna på bilarna var hårt slitna. Vad göra man när det inte finns några reservdelar? Jo man tar ett snöre och virar runt bladfjädrarna och på så sätt så kan de fungera ett tag till. Inte nog med detta, samtidigt bryter en sandstorm ut och vi blir tvungna att hålla oss inomhus. Man kan väl tycka att vi trots allt hade tur som befann oss i en oas med tak över huvudet och inte mitt ute bland sanddynerna. Men erfarenheten av sandstorm mitt ute i öknen skulle vi få så småningom.

Efter ett par dagar hade vi blivit så pass starka att vi kunde fortsätta resan, dessutom hade stormen lagt sig och bilarna var lagade. Våra kolleger tyckte dock att Henny och jag skulle få åka i personbilen som var något mer bekväm än de båda andra skåpbilarna.
Vi startade vår nästa dagsetapp och hade ca 30 mil framför oss. Det var den sträckan som vi tänkte vi skulle hinna med under dagen och alla var vi överens om när vi for ut och lämnade oasen, att ingen skulle komma att sakna In Salah. Oasen var knappast vacker och våra upplevelser under de senaste dagarna förskönade knappast denna plats på jorden. Men mer än halva dagen hade redan gått då vi startade så tanken blev den att vi hinner så långt vi hinner och vi körde ut ur oasen med vinden i nacken Det låter väl ganska så skönt att ha vinden i nacken och det är det i normala fall. Men Sahara är ett motsättningarnas område. Vinden bakifrån gör att bilarna blir ordentligt varma och med jämna mellanrum fick vi vända på dem så att vinden blåste in i bilarna kylde ner motorerna.
Mot horisonten började stora ovädersmoln tona upp sig och fram emot kvällen så började den ena vattenpussen efter den andra att dyka upp och snart så forsade vattnet över vägen så vi fick gå ur bilarna för att kontrollera om vi överhuvud taget kunde ta oss fram. Än en gång så överraskade Sahara oss. Det kändes nästan som en paradox att en torr öken kunde vara översvämmad med vatten och att detta kunde ske på bara en liten stund.
Vi kom fram till ett bergspass där man höll på att bygga en väg. Där fanns ett tiotal fransmän och ett åttiotal araber. Man informerade oss om att de sista fyra kilometrarna fram till hotellet i Arak var oframkomliga. Vi bestämde oss för att försöka nå fram med en bil till hotellet för att låta damerna i sällskapet få lite vila medan de andra skulle försöka att fortsätta så gott det gick med de hårt ansträngda bilarna. En utav arbetarna erbjöd sig att köra damerna till hotellet. Han kunde farorna på vägen på sina fem fingrar. Jag följde med som hjälp om vi skulle köra fast på vägen. När vi kört en liten stund kom fram till en flod som vi var tvungna att passera. Floden som var ca 15 meter bred  och  ca 20 cm djup och som gick över vägen.

Resan gick bra och väl framme i oasen så lämnade vi damerna och bilen där. När de hade installerat sig så gick jag min följeslagare till fots för att ta oss tillbaka till flodbädden för att hjälpa de övriga över. Men våra kamrater hade inte kommit dit så vi bestämde att vi skulle gå vidare till vägarbetarnas läger för att se om de kommit dit. Att gå till fots i öknen på natten med en enkel ficklampa kan göra den djärvaste människan alldeles skakis. Många fyrfota vänner är aktiva på natten. Där fanns till exempel ökenspringråttan, en liten snabb gynnare, och en av deras fiender, nämligen dvärgugglan. Men dessa små varelser är ju knappast giftiga. Värre vore det ju om vi träffade på hornormen, som man sagt oss att det fanns ganska gott om i Araktrakten. Hornormen är en rackare som gräver ner sig i sanden så bara huvudet sticker upp. När ett lämpligt byte passerar så slår han till. Giftet är så starkt att en människa kan dö inom en halvtimme. Men som tur var så höll sig dessa farliga reptiler på behörigt avstånd.
När vi nådde vägarbetarnas läger så hade inte våra kamrater kommit dit, så vi bestämde oss för att ta en stunds vila i väntan på de övriga. Vi fick låna ett tält som vi kunde vila i men stormen hade dock satt sina spår, för tälten var fyllda med blöt ökensand. Trötta och utmattade försökte vi ändå hålla oss vakna ifall våra kamrater skulle passera men trötta av utmattning efter den långa vandringen i så somnade vi på vår post. Våra kolleger hade passerat oss på natten utan att vi uppmärksammade dem.  De lyckades  ta sig över  floden som nu blivit ännu bredare och djupare  efter regnet och kunde fortsätta till hotellet. När de kom fram så blev oron stor över var vi var eftersom ingen hade sett oss. Min nyfunne vän och vägvisare och följde mig tillbaka och efter att ha vandrat tillsammans samma väg så kunde vi återförenas. Vi kunde ana den övriga gruppens oro när vi kom fram och de hade nog börjat tro att öknen skördat sina första offer i vår trupp.  Av glädje över att allt gått bra  så ställde vi till med en improviserad fest samtidigt så blev det en improviserad fyrtioårsfest för Anna Sjöström. Vi firade henne med en sång som någon av oss diktat ihop och överlämnade en ökenblomma. Vilket minne att fira sin fyrtioårsdag mitt i Sahara.
Arak ligger inklämt och gömt mellan höga bergstoppar i Hoggarbergen som förut varit en aktiv vulkan. Detta enorma bergspass tonade upp sig framför oss med sin gigantiska siluett och bakom oss låg den vita ökensanden. En överväldigande syn som gjorde att man för en sekund glömde den lynniga öknen och det farliga berget vi höll på att passera.
Att komma fram genom Hoggarberget här är mycket svårt eftersom det är väldigt trångt och förr användes passet till att fånga ovälkomna resenärer som passerade förbi. Berget är mycket högt och går inte att passera  utan man är tvungen att följa flodbädden antigen man färdades i bil eller rider på kamel.
Den förste vite som passerade var en katolsk präst och han föll offer för rövarna som fanns där. Flera grupper hade försvunnit bland bergen men som tur var hade vi fått god kontakt med några beduiner och de visade sig vara mycket vänligt sinnade och mest nyfikna. En förvandling som vi var mycket tacksamma för.
Vårt hotell i Arak låg alldeles intill den ena bergväggen och ovanför fanns några klippor som såg ut att ligga ganska löst. Jag må erkänna att man titta upp ganska ofta för att kontrollera att de inte rubbat sig något under natten.

Vårt hotell i Arak låg alldeles intill den ena bergväggen och ovanför fanns några klippor som såg ut att ligga ganska löst. Jag må erkänna att man titta upp ganska ofta för att kontrollera att de inte rubbat sig något under natten. Vi fick stanna där i fem dagar för att regnet ställt till stora problem så att vi kunde inte köra vidare.

En del av vardagsrutinerna i när vi var i en oas var att undersöka fjädrarna i bilarna för att kunna förebygga oönskade avbrott ute i sanddynorna. När jag den här morgonen servade bilen såg jag att en av bladfjädrarna var så förstört att enda utvägen var att byta den. Stig Axelsson erbjöd sig att föröka lifta till Tamanrasset för att försöka köpa en ny fjäder. Men inte kunde vi sitta overksammamedan vi väntade på honom. Dels så skulle han åka ca 43 mil, vilket kunde ta tid och dessutom hade vi aldrig några garantier när någon gav sig iväg på egen hand skulle komma tillbaka. Alla har vi våra knep för att lösa en situation. De andra i gruppen höll en liten Gudstjänst men jag följde med en av araberna för att titta på omgivningen. Jag hade liksom inte ro i kroppen att sitta still. Han visade stolt upp hela sin enorma plantering som han fick slita med. Detta gav ju en extra inkomst då förbipasserande provianterade färsk frukt och färska grönsaker. Jag blev dock förvånad över att han kunde åstadkomma ett så fint arbete med dess gamla jordbruksredsap. Det var enkla trädplogar som drogs av hans kameler.
Runt en plantering så hade han satt ett staket och döm om min förvåning när jag ser att en av staketpinnarna är en bladfjäder till en Citroêng. Visst var den rostig och passade inte perfekt men med lite slöjdarbete så satte vi fast den tillsammans med den gamla fjädern. Och se! Det fungerade. Nu var det bara att ge sig av till nästa oas som var Tamanrasset. Vi visste att vi inte hade bensin hela vägen till alla tre bilarna men varför sörja, vi visste ju att det skulle lösa sig på något sätt, så vi startade vår nästa etapp av resan. När vi hade ca tio mil kvar så mötte vi en buss. I den satt Stig som fått tag i nya bladfjädrar. Men dessa visade sig att alla utom en vara för breda och att fixa till dem så här i öknen var omöjligt. Så vi bestämde att låta bilarna gå till Tamanrasset med de gamla fjädrarna och försöka få hjälp att med en smärgelmaskin ordna fjädrarna till rätt storlek.
För att lösa problemet med bensinen och klara oss ända till Tamanrasset, så vi fyllde en bil med den återstående bensin som vi hade i alla bilarna och så skickade vi den till Tamanrasset för att skaffa mera. Med i bilen följde den kvinnliga delen av sällskapet så att de skulle kunna få tag i ett hotell och möjlighet att sova i riktiga sängar och få riktig lagad mat. När damerna var installerade så fick vi tag i bensin trots att timmen var sen. Under kvällen så körde vi tillbaka till de kollegerna som var kvar. De låg och sov i godan ro. Två på bilarnas tak och två på tältsängar mellan bilarna. När vi tankat färdigt så bestämde sig sjusovarna för att stanna kvar men några av oss åkte tillbaka till Tamarasset under natten.
De två föregående resorna då vi körde till Tamarasset och tillbaka igen hade ju gått friktionsfritt men den tredje gången mitt i natten så körde vi fast i en flodbädd. Därför fick vi stanna kvar tills nästa morgon då vi fick hjälp av tio araber från en närbelägen by för att ta oss loss. Med förenade krafter så lyfte männen upp bilens bakdel så vi kunde lägga stenar under hjulen och sedan köra iväg. Väl samlade tog vi alla någon dags välbehövlig vila för både oss och våra bilar. Naturen runt omkring var ganska vacker och det var underbart at få vila ögonen på annat än en massa sand.
I Tamanrasset i Hoggar så kunde man också odla både hirs och vete eftersom det regnade en hel del under vissa årstider.
När vi  satt och pratade och njöt av att få vila något så kom en kvinna fram till oss. Hon berättade att hon kom från Sverige och var här och hälsade på en vännina. Det kändes otroligt konstigt att möta en främmande person som talade vårt eget språk.

Nu var vi mitt i öknen och som det kändes på väg ut ur den. Det var faktiskt underbart att veta att nu är det bara hälften kvar. Men vad vi inte visste, som tur var, var att detta skulle bli den värsta sträckan som vi hade framför oss. Vi hade nu femtio mil till närmaste vattenbrunn och nittiofem mil till närmaste bensinmack. Så vi var nu tvungna att på något sätt fylla bilarna med både vatten och bensin till ett maximum. Ett företag som visade sig vara omöjligt.
Men ännu en gång så var det någon som löste våra problem. När vi stod och diskuterade hur vi skulle göra så kom två bilar med två engelsmän. De hade stora fyrhjulsdrivna bilar och klarade sig alldeles utmärkt i öknen med våra mått mätt i sina stora monsterbilar. Men ävan om man har bra transportmedel så är enda sättet att klara sig ute i denna ödemark att hjälpa varandra. Engelsmännen, som också skulle tanka, hade inte rätt valuta utan fick låna av oss. I gengäld så tog de bensinen åt oss som de skulle transportera genom de värsta passen och sanddynerna fram till oasen In Guezza.
Dessutom så var det någon förståndig persson där i Tamanrasset som tyckte att vi skulle ta med oss en afrikan som vägvisare. Han kunde ju öknen på sina fem fingrar och var van vid det hårda klimatet i öknen. Tacksamt tog vi emot erbjudandet för det var ju även två armar till som kunde hjälpa oss att gräva om vi skulle köra fast i sanden. Det var väl inte frågan om utan hur ofta vi skulle komma att göra det. Vi startade tidigt på morgonen den 22: a april, som också var min tjugoåttonde födelsedag. Mina vänner hade dessförinnan uppvaktadt mig med kaffe på sängen och en egenhändigt hopdiktad sång. En av stroferna ljöd ”… fjädrar går sönder, bensinen tar slut. Ack! Om vi ändå från öknen kom ut...” och ingen av oss viste nog inte hur rätt dom hade, men som tur var så var vi helt ovetande om detta.

Detta skulle bli en av de värsta dagarna under vår resa. Klockan tre på morgonen startade vi vår resa för att försöka komma fram till nästa vattenhål, som låg femtio mil bort, innan dagen var slut. Men vi hann i stort sett bara starta så körde vi fast, men som tur var så kom vi loss ganska så kvickt. Efter några mil kom vi fram till ett bergspass som vi skulle ta oss förbi. Utmed den obefintliga vägen låg stora stenar och mellan dem så hade sanden lagt sig i drivor. Att ta sig förbi de stora stenarna utan att välta bilarna och dessutom undvika att köra fast i sanden var ett företag som jag inte begriper att vi klarade av. Det var inte vi som styrde över öknen utan den styrde över oss. Med stolhet och stort självförtroemde kändes det som vi besegrat öknen för en stund när vi passerat berget. Men vi hade en lång bit kvar till nästa oas och vårt vattenförråd började ta slut och solen stod högt på himlen och vi hade inte kommit långt på dagens etapp.
Våra vänner engelsmännen hade med sina starka fyrhjulsdrivna bilar med lätthet kört ifrån oss. När vi väl kört över bergspasset så låg ett oändligt sandfällt framför oss som på sina ställen var omöjligt att ta sig igenom och titt som tätt körde vi fast en, två eller alla tre bilarna på en gång. Det var bara att lägga sig ner och gräva så att vi kunde lägga under ett stålnät, som vi turligt nog fått låna av fortkaptenen i Tamanrasset och som visade sig vara i det närmaste en livlina för oss, och sönderskurna, gamla bensinfat så kunde vi komma loss för att köra en liten bit för att på nytt få göra samma manöver.
Att gräva och försöka ta sig fram medan solen gassar tar på krafterna och med vetskap om att vattenförrådet höll på att ta slut gjorde situationen i det närmaste ohållbar. I den stunden så undrade nog en del av oss vad vi höll på med. Att ösa torr sand som flög in över allt , mest i ögon och mun och samtidigt svettas så att sanden blev alldeles klibbig och satte sig fast överallt var en erfarenhet jag gärna kunde vara utan. Med mun torr som sandpapper, och ögon fulla av sand längtade man bara efter att få dricka sig otörstig och få tvätta ur ögonen. Men samarbete och ett gott kamratskap höll oss och modet uppe.

När kvällen kom och det var dags att slå läger hade vi bara åkt i ca trettio mil. Som tur var så visade sig vägvisaren, som vi fick med oss, vara en stor tillgång som hjälpte oss med både det ena och det andra. Stark som en oxe och van vid hettan så orkade han mycket mer än vad någon av oss skulle orka med. När vi slagit upp vårt nattläger kom några förbipasserande beduiner och berättade att enelsmännen, som startat ungefär samtidigt med oss hade slagit läger ett par kilometer längre fram. Vår afrikanske vän gick då dit och hämtade vatten åt oss. När vi ätit oss mätta och druckit oss otörstiga var det dags att började slå upp tältsängarna mellan bilarna.
Att sova under bar i himmel i öknen är rogivande. Nattluften är sval och inga myggor som surrar och irriterar. Nej för dom är ökenklimatet alldeles för torrt. När man ligger där under en bar himmel och blickar upp mot stjärnorna så letar man efter de stjärnor man känner igen. Men nu hittade vi inte längre karlavagnen utan det var södra korset som lyste oss vägen. Där i den stora vida öknen så känner man sin litenhet och blickar man upp mot den stjärnbeströdda himlen så förstår man ännu mer att man bara är en liten, liten del i ett stort universum. Och tanken svindlar att just jag får vara en av dem som har fått en alldeles speciell uppgift. 

Även denna morgon startade vi mycket tidigt för att slippa åka alltför långt under en gassande sol. Mot eftermiddagen så närmade vi oss ytterligare ett berg. Vi visste inte om vi skulle köra runt det eller om det fanns en passage igenom. Spåren vi såg i sanden gick åt alla möjliga håll. Vi närmade oss berget och tog ett beslut att ta en stunds vila i skuggan av det och även få lite lä så att vi skulle kunna tända vårt spritkök. Men än en gång så bestämde Sahara hur vi skulle göra. Visst fick vi skugga av berget men vindarna blåste åt alla håll så det gick inte att tända spritköket så vår spritkökschef tog då med köket en bit bort där det blåste något mindre för att tända upp det. Hans hustru följde med för att hjälpa till och när de väl hittade lite lä så var det mitt i den gassande solen som bjöd på allt vad värme den hade och på en liten kort stund så hade hon fått för mycket sol och en brinnande huvudvärk.
Men de fick fyr på köket och vi kunde koka vatten på vårt spritkök. Vattnet som vi fått av engelsmännen dagen innan, i fat som tidigare innehållit bensin och fotogen, var odrickbart om vi inte kokade det först och det smakade ändå något fruktansvärt. Men smaken gick att förvilla med lite tillsats av te. Jag måste väl erkänna att vi drack vårt te under tvång. Tvånget att överleva.

Medan vi satt där och drack så berättade vår svarte följeslagare, som vi fått med från Tamanrasset, att just här så hade ett tidigare ressällskap kommit. Deras bil hade gått sönder och de hade skickat någon för att skaffa hjälp. Det tog flera dagar innan undsättningen kom fram och då var det redan försent för deras vatten var slut. Vi ryste alla till av denna berättelse eftersom vårt vattenförråd höll på att sina. Vi började inse att vi tagit med oss alldeles för lite av denna livsuppbehållande elexir. Men dels var bilarna för små för att ta med mer och dels så hade vi vår övriga packning som vi behövde. Dessutom så hade resan tagit mycket längre tid än vi beräknat mellan oaserna.
Fortkaptenen på Tamanrasset hade varnat oss från att avvika från de spår som fanns. Det var nästan detsamma som att gå mot en säker död. Han berättade att han och hans fru varit ute och åkt och kommit bort från vägen. Bilen krånglade och de höll på att förgås av törst. Med denna varning i bakhuvudet så följde vi de gamla bilspåren mycket noga. Men eftersom det varit många expeditioner som åkt kors och tvärs så var det inte lätt att veta vilket spår man skulle följa. Men vi den trånga passagen så strålade spåren samman och vi förstod att detta måste vara den enda rätta vägen att passera.
När vi passerat berget var det åter sand, bara sand framför oss. Vi körde fast hela tiden och de båda skåpbilarna kokade flera gånger.
På eftermiddagen blev jag efter i min bil och de två övriga bilarna fortsatte utan att se att vi halkade efter. Men efter en stund kom vår afrikanske vägvisare med stålnätet. Han var den ende som orkade gå i hettan. Tack gode Gud för att vi hade honom. Han påverkades inte på samma sätt av den stekheta solen och det var tack vare honom som vi kunde komma loss i sanddynerna. När vi kom loss kom vi så småningom ifatt de övriga, som även de kört fast och hade kokande bilar. Vi hjälptes åt att komma loss men bara efter några meter så upprepades allt. Nu återstod det bara att skicka iväg den bilen som var i bästa skicket och som vägde minst till oasen som låg ca fyrtio kilometer bort.
Vi stuvade i sex personer i bilen som for iväg. Jag var kvar och Henny vågade inte lämna mig ensam ute i öknen en gång till utan stannade kvar hos mig och en kollega. De övriga kom fram till In Guezzam och kunde dricka sig otörstiga. Det sägs att de var så törstiga att de blev sämre i sina magar än de var tidigare av allt vattnet de drack på en gång. Ja någon t.o.m. drack så hon fick uppkastningar. Men chauffören som skulle vända ut till oss igen valde det genealiska metoden att drick kaffe först, välsignade dryck, så det tog udden av den värsta törsten så han klarade sig och mådde riktigt bra. Kankse inte så bra i en vanlig situation men under extrema förhållande i öknen.
Vi som var kvar lade oss ner och försökte vila för att förbruka så lite energi som möjligt. Henny somnade ganska snart och tur var väl det för innan hon somnade hotade hon med att dricka de droppar som återstod i kylaren på bilen. Vi väntade inte tillbaka våra kolleger förrän fram emot midnatt. Men ni kan tänka er vilken lättnad vi kände när de välbekanta ljusen från en Fords billyktor visade sig flera timmar tidigare än beräknat i den mörka tropiknatten. Med sig hade han vatten i överflöd både till oss och bilarna.
Vi lagade en delikat måltid, som smakade underbart, och sen gick vi till vila för natten. Hur vi skulle få loss bilarna ur sanddynerna reflekterade vi bara inte över. Återigen så stämde bibelns ord ”Var dag har nog av sin egen plåga” så varför bekymra sig nu. Nej sömn var allt vi behövde. Innan jag somnade så kände jag mig nöjd. Otörstig, mätt efter en god måltid, , inga myggor att slås med och den svala natten. Flugorna som vi dock förklarade krig med varje dag hade vi vapenstillestånd med nattetid. Några skorpioner hade vi inte träffat på tidigare under resan och jag hoppades att även de skulle hålla sig undan både i natt och i fortsättningen. Den farliga hornormen hade också lyst med sin frånvaro till allas glädje utom en av oss i gänget. Han ville nämligen fotografera en sådan. Själv kände jag att det fotot kunde vi nog vara utan.

När vi vaknade på morgonen var det fortfarande ganska svalt och skönt och genom bilrutan så såg vi en kamelkaravan. Det är en enorm syn att se dessa väldiga djur. De kanske inte vinner tävlingen i världens vackraste djur men de har med sitt lilla, men dock högburna huvud, och sin vaggande gång en viss elegans. Att sedan deras långa, smala ben och stora fötter drar ner poängen en del tror jag inte att de bryr sig om. De är anpassade för den här miljön och är nog ganska glada att de ser ut som de gör. En karavan kunde bestå upp till en femtio till sextio kameler. Det måste vara ett fruktansvärt hårt arbete att vara kamelförare. Att varje kväll lossa på packningen från och nästa morgon packa på igen.
Vi hade inga problem med dessa människor som nog var lika nyfikna på oss som vi på dem. De hade även fullt med får som de drev. Dessa stackars magra får sålde de till oasernas ”restauranger”. Det var det enda kött vi kunde få. Det var så segt att det inte gick att skära i den med den skarpaste franska matkniv. Men vi behövde det lilla proteinet vi kunde få så det var bara att försöka ta så små bitar som möjligt och svälja bitarna hela för tugga var ju i det närmaste otänkbart.


Väl framme i In Guezzam så träffade vi våra medresenärer. Den unge fransmannen som förestod det gamla hotellet gjorde allt för att vi skulle få det bekvämt. Maten fick vi stå för själva. Vi hade fortfarande lite godsaker med oss från Sverige i form av konservburkar och det delade vi med oss. Vi träffade två ökenchaufförer som vi mött tidigare ute i öknen. Vi hade signalerat åt dem för att höra om de hade något vatten som de kunde undvara, men de hade bara kört förbi oss. De hade trott att vi var engelsmän och av någon anledning så ville de inte hjälpa dem. Nu bar de oss så mycket om ursäkt och som kompensation så lovade de att ta en del av vår packning så det lättade lasten i våra skåpbilar. Än en gång så hade vi fått oväntad hjälp. Det var nästan som i sången ”men som vår dag är kraft skall vi få” för inte en dag, hur svårt det än såg ut, så misströstade vi för vi kände att vi hade styrkan ifrån vår Herre.

När vi fastnade i sanden med någon bil eller drabbades av sandstorm så försökte vi se till att alltid ha en bil i färdriktningen. En ganska oslagbar kompass. Bilen jag kört dagen innan stod alldeles åt fel håll och efter det att vi fått loss den så fick vi vända på den för att hinna ifatt den andra bilen som elegant körde förbi oss. De vågade inta stanna förrän de fått mer fast mark under däcken. Vi var ju så pass många i vår bil att vi klarade oss själva.
Vårt nästa resmål var Agades som låg ca fyrahundrafemtio kilometer bort. Den första delen av vägen bar uppåt mot en mycket stenig platå och det var svårt att hitta den rätta vägen. Men skam den som ger sig och snart var vi på väg nerför platån. Väl nere så kom vi till ett stort sandfält omkring tjugo mil långt. Vi han inte långt förrän vi körde fast men våra vänner, engelsmännen, som vi hade slagit följe med hjälpte oss loss.
Nu visade det sig att de inte hade bensin så de klarade sig till nästa mack som låg i slutet av det stora sandfältet. Men eftersom vi hade gått om den varan för tillfället så delade vi med oss.
Fram mot eftermiddagen så började det kännas egendomligt i luften. Vi visste alla vad som väntade oss men ingen vågade uttala ordet; sandstorm. Vi hoppades att kunna hinna fram till Agades innan stormen han ifatt oss men än en gång så bestämde Sahara över vårt öde och snart var vi mitt i stormen och efter bara en liten stund så var vi helt vilse och alla spår var bortblåsta. Det var bara att ställa bilarna så att de blåste in så lite sand som möjligt och försöka att ställa en bil i rätt riktning och därefter försöka att skydda ögon och mun så att vi inte fick in för mycket sand i dem. Men som tur var så var inte detta en av de större sandstormarna utan den tog slut ganska så snart. Vi hade även blivit ganska duktiga på att gräva fram oss själva och bilarna. Snart var vi på väg utan att varken människor eller materiel tagit någon skada. Vi var tacksamma att bilarna var byggda så att det inta trängde in så mycket sand i motorerna.

Efter cirka trettio mil så ansåg vi att det var dags att slå läger för natten. Att vi haft en hård dag var nästan liksom glömt. För när vi skulle göra upp vårt lägerbål och lagade vår mat så hittade vi med lätthet kvistar och ris att elda med. Detta kunde bara betyda att vi snart hade lämnat Sahara bakom oss och att öknen successivt skulle gå över i savann. Snart kunde vi erkänna att trots att Sahara med olika medel försökt att överlista oss så hade vi vunnit över hennes list. Den kvällen vid lägerelden var mer uppslupen än den varit på länge.
Även fast vi hade en lång bit kvar av vår resa så kändes det som vi i alla fall vunnit en stor etappseger. Där vid elden sjöng vi de vackra kända läsarsångerna och de kända melodierna gjorde nog att vi även längtade hem en smula. Med att vi besegrat självase Sahara gav oss modet att vilja vinna nästa etapp, den till vår slutstation. Vi gick till nattens vila ganska nöjda och trots att natten bjöd på en regnskur med lite översvämning så gjorde inte det så mycket.
Nästa morgon så packade vi snabbt  ihop våra prylar och satte oss i bilarna och på eftermiddagen den tjugosjunde april, så kom vi fram till Agades, den sista oasen i öknen.

Innan vi körde in i Agades så stannade vi till och åt frukost. Här i öknens utkant så började vi att få lite mer civiliserade stil. Förut så hade inte utseendet haft så stor betydelse, utan överlevnaden hade varit vårt mål. Nu när det värsta var över så liksom man tittade på varandra med andra ögon. Och som vi såg ut. Solbrända med spruckna läppar, smutsiga, och vi män i sällskapet, väldigt skäggiga. Det första vi tänkte göra när vi kom in i Agades, var att ta in på hotell och snygga till oss. Tänk att få tvätta av sig allt svett och dam. Hygienen hade varit satt på undatag och ingen av oss doftade blomma precis. Det var inget vi reflekterat över tidigare men nu kom vår lilla högfärd fram. Smaken av bensin-fotogen-vatten kändes i våra munnar och vi undrade om vi någon gång skulle bli av med den smaken. Men trots alla strapatser så var vi alla här friska och välbehållna. Vi kunde inte annat än att tacka vår Herre för hans hjälp.

I Agades fanns det rätt många franska militärer och av dem fick vi hjälp att laga våra bilar. Åter igen så hade bladfjädrarna slitits ut. Men det var ganska skönt att slippa att laga bilarna själv utan vi kunde njuta av att de utförde arbetet åt oss. Det verkade som just bladfjädrarna var vår akilleshäl.

I Agades kom vi över något som vi hade saknat länge men längtat efter, nämligen ett underbart gott vatten. Det var som om livsandarna vaknade i oss och inga problem kunde längre vara svåra problem. Att hotellet var fullbelagt så vi fick bo i ett passagehus gjorde inte alls någonting. Jämfört med de övernattningar som vi haft tidigare så var detta helt otroligt. Det gjorde ju inget heller att priset blev avsevärt lägre att bo i passagehuset än på det stora hotellet. Under resan ute i öknen tyckte vi att solen iblan var lite för generös med sin värme. Men vi upptäckte ganska snart att här var den otroligt brännande och skulle, enligt vad vi fick veta, tydligen bli värre ända tills vi passerat Nigeria. Men det var inget vi direkt bekymrade oss för eftersom vi förstod att tillgången på vatten och andra förnödenheter nu skulle bli enklare att få tag i.

Under våra dagar I Agades så fick vi även vara med om en muslimsk årsfest. Vi fick se en parad med hövdingar i färgglada kläder som red på sina hästar och folk dansade och sjöng och slog på sina trummor längst kortegevägen. Det var väl här som vi första gången fick uppleva den afrikanska musik - och sångarglädje, Det var fantastiskt för mig som levt med musik hela mitt liv att här uppleva något alldeles unikt. Vilken glädje, vilken tonsäkerhet och vilken taktkänsla.
Där fanns också ett kompani med meharister, som var ståtliga krigare, som red på sina dromedarer. Dessuom fick vi smaka på det afrikanska köket. Var musiken en upplevelse för öronen så var maten något alldeles extra för smaklökarn. Det var kryddstarkt och otroligt gott. Det bör kanske tilläggas att det kanske var väl att vi inte visste riktigt vad vi stoppade i oss. Men det var nio nöjda och mätta svenska resenärer som den kvällen gick för att få några timmars nattro.

Efter ett par dagars rekreation så påbörjade vi vår resa till nästa vattenhål. Nu var det inte så långt mellan brunnarna och bensinmackarna så vi behövde inte överlasta våra bilar. Närmaste brunn låg nu ca femton mil bort. Ett par dagar innan vi lämnade Agades så hade det regnat ganska kraftigt och vi blev varnade för en svår passage cirkaa sju mil längre fram.
När vi kom till den omtalade platsen så körde vi försiktigt men den första bilen som kom fram satt snart fast i leran men vi ficksnart loss den och började leta efter ett annat alternativ för att koma fram. Efter att ha letat ett tag så hittade vi en plats där vi kunde komma förbi. Men nu hade mörkret hade börjat falla så vi, chaufförer, satte oss i bilarna medans de övriga i gänget tog alla ficklampor som vi kunde frambringa och lyste med dem. På så sätt så vägledde de oss mellan vattenpussar och törnbuskar. Jag må säga att det var en fantastisk upplevelse att enbart med dessa små ljuskäglor bli vägledd i den mörka tropiknatten och osökt kom sången ....Låt de mindre ljusen lysa klart utöver vredgad sjö......... Den enda skada vi led var att vi fick några törntaggar i däcken så vi fick punktering. Men att byta däck var ju en bagatell i det hela.

I Magaria som var vår nästa anhalt, så slog vi läger på hotellgården. Vädret var vackert och det var alldeles för varmt att sova inomhus. Innan vi kom fram till Magaria, så hade vi kört på en ganska stor fågel som blivit bländad av billjuset. Nu satt vi här framför vår lägereld och skulle tillaga en underbar anrättning som skulle avnjutas nästföljande dag. Vi kände nog allihop att detta var något vi längtat efter, att äntligen få avbryta fårdieten med fågelkött och det var nästan som en dröm.
När fågeln var färdigstekt så ställde vi undan den i väntan på att få avnjuta den nästa dag, och därefter så gick vi till nattens vila. Några som dock inte vilade var några hungriga vildhundar. När vi somnat så passade de på att få sig ett rejält skrovmål så  nästföljande morgon när vi vaknade så hade vi bara lite buljong kvar. Gissa om vi såg ut som fågelholkar när vi på morgonen skulle smaka den kullinariska frukosten. Men när ilskan lagt sig så var vi alla överens om att en god buljong inte heller är fy skam.

Vi startade vår nästa etapp mot Zinder ganska tidigt med hopp om att komma fram dit ganska tidigt för vi visste att det nu skulle bli enormt varmt under dagen. Vägarna var inte i det bästa skick, men efter ett tag kom vi ut på bättre planerade vägar. Trots att vi fortfarande hade en del besvärligheter under resan så uppvägdes det av allt det vi nu fick se. Den allt mer gröna savannen tog över och de väldiga akasiaträden bredde ut sina grenar och gav oss skugga att svalka oss under. Det rikare djurlivet började visa sig. De eleganta girafferna som liksom gled fram mellan de höga träden för att få i sig lite föda. Enorma strutsarna som sprang men vi såg ingen som gömde huvudet i sanden. Lata lejonen som låg i skuggan av akasiaträden och njöt av maten de lyckats fånga och vi var lyckliga att vi satt inne i täckta bilar och att lejonen verkade att vara mätta.
Några som dock inte var speciellt rädda av sig var gamarna. De flög så nära oss så vi med lätthet kunde fotografera dem. Att få se de stora väldiga elefanterna var nästa overkligt. Dessa stora varelser som kunde springa med en enorm lätthet. Jag förstår att man varnat oss för att vara ivägen för dem när de drog fram.
Noshörning visade sig  också vara väldigt magnifika. Dess stora bjässar som lunkade sakta fram genom savannen med sina leriga ryggar vittnade om att de tagit ett morgonbad i en lerpöl. Leran är till för att skydda dem från små djur som annars vill leva på deras ryggar. Vilken syn det var att få se antiloperna som lugnt och stilla betade på marken för att i nästa ögonblick springa iväg för att undgå ett lejon eller en leopard som var ute för att införskaffa dagens middag eller att få skåda de afrikanska vildhundarna som låg i bakhåll och smög på antiloperna för att i nästa sekund anfalla. Om turen stod dem bi så var dagens middag räddad. Det gamla ordspråket ...den enes död, den andres bröd blev med ens verkligt här ute.

Väl framme i Zinder skulle vi ta in på hotell. Alla längtade efter en härlig dusch och att få sova i ren riktig säng. Men när vi kom fram så fanns det inga hotellrum. Men varför hänga läpp. Vi hade ju våra egna resurser. Återigen bäddade vi upp våra tältsängar utanför en hotellgård och spritköket togs fram. Återigen satt vi under himmelens stjärnkupol med god mat, härlig gemenskap och sköna sängar, ganska sköna i alla fall. Vad mer kan man begära? Jo en god nattsömn, vilket jag tror att alla fick. Men uppvaknandet var något annorlunda. Vi väcktes nämligen av att gamarna gick ogenerat runt omkring oss och stoppade i sig allt som de tyckte var ätbart men dom ratade i alla fall oss, vad det nu kunde bero på och det var väl tur det.
När morgonbestyren var gjorda var det åter dags att serva våra bilar och telegrafera hem till Sverige och meddela att öknen var passerad. Vi fick även stifta bekantskap med mindre ärliga personer och blev bestulna på en del av vårt bagage men ingen av oss hade kommit till skada och det var ju huvudsaken. Vi stannade en dag för att vila upp oss för vi kände alla att Sahara tagit den mesta kraften ifrån oss. Som tur var så var alla vi mött där ute i öknen vänliga men öknen hade varit ogästvänlig och hård. Den ångest man kände när vattnet börjar ta slut och man hade långt kvar till närmaste brunn går inte att beskriva.
Även bilarna behövde ha sin beskärda del av vattnet för att fungera. Våra bilar utsattes för hårt slitage där i öknen. Hårt lastade och med den genomheta sanden under bilen, fyrtiofem grader inne trots full ventilation slet enormt på dem. Att komma till ett stort, nästan oändligt sandfält kunde kännas kusligt. Man fick försöka att hitta ett spår, hålla full fart tills man kände att underlaget var något fastare innan man stannade och hoppades att alla tagit sig igenom. När man dessutom bara såg sand, sand och mera sand som långt bort mötte himelen vi horisonten så var det lätt att tappa bort orienteringen.
Att mötas av en hägring kunde vara både vackert och kusligt. Tänk att mitt ute i en av världens torraste platser helt plötsligt se ett hav med palmstränder och man ville bara köra närmare för att få svalka. När man sedan kört en liten bit så försvinner allt och kvar finns bara några små grästuvor. Man kunde även se vackra städer vi en härlig strand som en sekund senare försvann i tomma intet. Besvikelsen blev alltid lika stor när man kom fram även fast vi visste om att det bara var en synvilla som spelade oss ett spratt. Det verkade som om Sahara hade gjort allt för att försvåra situationen för oss. Men av någon märklig anledning hade vi stått över alla strapatserna. Men med Guds hjälp hade vi tagit oss genom detta torra, varma ogästvänliga ödeland. Vad som väntade oss nu visste vi inte. Men vi gjorde som vi alltid gjorde; la våra liv i Herrens händer och bad om hans ledning.

Den sista etappen

När vi lämnade Zinder, som ligger i västra Afrika kände vi att nu började en ny etapp på vår resa. Den sista etappen.
Vi hade lämnat Algeriet och var på väg mot Nigeria som tillhörde England. Vägarna var bättre och nu var det inte fråga om terrängkörning utan riktiga vägar med afrikanska mått mätt. Vi var inte ensamma på vägen utan mötte en och annan bil och man började nästan känna sig lite hemma eftersom det nu var vänstertrafik.
Under några veckors tid hade varje dags förflyttning inneburit en kamp mot värme, törst, regn eller sandstorm. Nu efter några mil så njöt man av riktiga vägar, vacker natur och kontakt med andra trafikanter. Resan genom Sahara började nästan te sig som en dröm. När vi närmade oss Keno som var målet för dagens etapp så blev naturen bara vackrare och vackrare. Ännu under morgontimmarna så var det svalt och skönt men under middagstimmarna så blev värmen i det närmaste outhärdlig.
Det blev ett par dagars uppbehåll i Keno för att ordna med våra papper och växla in pengar innan vi fortsatte mot vårt slutmål i Nigeria som var Maidougari.
Vi som hade njutit av de fina vägarna några dagar tidigare blev nu djupt nedstämda. Vägen under dagens etapp var svårt sönderkörd och vi blev rekommenderade att köra en annan väg och följa järnvägen fram till en by som heter Ngouro. De 20 milen vi skulle färdas var nog en av de svåraste under hela resan och vi var på väg att vända om flera gånger. Vi fick försöka att komma fram mellan stor sprickor som fanns i vägen och på andra ställen så hade vägen mer eller mindre försvunnit och vi fick köra ner i en krater för att sedan försöka ta oss upp på andra sidan. Men trägen vinner för efter många timmar och ännu flera svårigheter så kom vi fram till Ngouro och därifrån och till Maidougari var det bara att köra på och njuta.
Vi kom fram ganska tidigt på eftermiddagen och beslöt att fortsätta resan ett par timmar till efter det vi tankat våra bilar. Men allt var stängt så det var bara att som vanligt slå upp ett nattläger. Trots att det blivit en vana så är det något speciellt med att sitta under en bar himmel vid lägerelden och laga sin mat och att sedan sova i Guds fria natur. Vi hade vant oss och var inte längre rädda för de små varelser som sprang runt oss och även delade säng med oss.
Nästföljande dagefter några mil så kom vi till den engelska delen av Kamerun. Där stod det på en skyllt att vägen bara var framkomlig under torrtiden, men nu så hade det ju regnat flera gånger så  vi övervägde att ta den långa vägen över Fort Lamy eller ta risken och ta den kortare vägen. Vi valde det sista alternativet och så småningom kom vi kom till en flod, som under torrtiden torkades ur. Men turen var med oss. Floden hade inte börjat fyllas med vatten utan vi kunde köra över flodbotten helt ”torrhjulade”

. När vi kom till Mora vid den franska delen av Kamerun så blev vi stoppade vid gränsen för att passera ännu en tullstation. Men innan vi fick alla våra papper så var vi tvungna att läkarundersökas och bli besprutade med något slags pulver som skulle ta bort eventuell smitta av fästingfeber.
Här i Mora så träffade vi några norska missionärer. Det kändes lite märkligt att vara i Mora, höra norska men vara omringade av svarta människor. Men trots den trevliga miljön så var vi tvungna att resa vidare och nästa by var Maroua. Vårt mål låg ca 65 km bort. Inte alltför långt avstånd kan man tänka. Men ännu en gång så var det vägarna som spelade en avgörande roll och sinkade oss.
Vi hade nu kommit till början av regnskogen och vägen här var mer eller mindre raserad. När vi kom till en bro så fanns den inte alls utan endbart några fragment av den var kvar. Den hade regnat bort och nu hade man gjort en hängbro med lövruskor som man kunde gå över. Men att åka med bil var helt omöjligt. Övning ger färdighet som det heter och nu var det bara att ta fram sina gamla erfarenheter. Vi hittade en överfart jämte den trasiga bron och det var bara att köra ner i flodbäddens djup för att komma upp på den andra sidan.
Den tropiska natten hade nu sänkt sig över oss och Centralafrikas nattdjungel omslöt oss med sin mystik. Vi viste att där inne i den täta vegetationen smög rovdjuren omkring i väntan på sitt byte. Vi väntade alla med spänning på att eventuellt få se en leopard samtidigt som vi nog var ganska nöjda om den höll sig på behörigt avstånd. Inte minskade spänningen heller när en av fjädrarna gick sönder på en av skåpbilarna med kraftig smäll. Det var en ganska spänd mekaniker som gick ur bilen i den mörka natten,  helt oskyddade för dessa bestar men vi hoppades att våra billyktor skulle hålla dem på avstånd vilket de tack och lov också gjorde.
Sent på kvällen kom vi fram till Maroua och efter en god nattsömn var det åter dags för den vanliga rutinen, nämligen att fylla på bensin – och vattenförrådet. Även om vi inte behövde bunkra upp så stora mängder längre så var ju en reserv alltid bra att ha. Men det var inte bara att åka till macken och handla utan först skulle vi ha ett intyg att vi var berättigade att köpa bensin. När vi kom till affären fanns det ingen som kunde sälja bensin. eftersom den svarte expediten hade inte de rättigheterna och den vite affärsinnehavaren var i en annan by på begravning. Men borgmästaren i byn hjälpte oss att få så mycket bränsle så att det räckte till de dryga 20 milen till nästa by som var Garoua.

Väl framme i Garoua stannade vi till bara för att fylla bensintankarna. Stämningen var mycket tryckt  och det visade sig att det var här som begravningen ägde rum. Det var en vit man som när han skulle laga sin radio så slog blixten ner i honom och han dog omedelbart.
Utanför Garoua kom vi till floden Bénoué som under regnperioden var segelbar. Denna flod förenar sig med Niger och som sedan rinner ut i Guineabukten mellan Douala och Lagos. Överfarten som vi passerade var ca 200 meter men som tur var så hade regnperioden bara börjat så vattenståndet var inte så högt. När vi kört över till andra sidan av floden så  stannade vi till för att äta vår kvällsmat och ta oss ett bad. Det var ingen risk att i detta låga vattennivån att bli angripna av krokodiler. Däremot kunde vi inte längre sova under bar himmel. För risken var stor att bli angripen av leoparder och dessutom så hängde regnmolnen tunga över oss så därför stannade vi i en liten by där vi fick husrum. Vårt hotellrum var en afrikansk lerhydda med grästak och en eldsatad i mitten av rummet. Vi lade ut våra sovunderlag och kröp ner för att få några timmars välbehävlig vila. Visst hade vi vant oss vid många nattliga ljud men det var ändå med spänning som man hörde hur det prasslade i grästaket och man bad en bön att det var vänligt sinnade varelser. Efter en liten stund tog dock sömnen överhand och vi sjönk ner i sömnens ljuva omedvetenhet.

Nästa morgon, den 8 maj kom vi till Ngaounderbergen. Det var förunderligt att se det väldiga berget resa sig ca 1200 m över havet. Vi började vår resa upp för de slingrande serpentinvägarna och bilarna fick kämpa för att komma upp för det branta berget. Utsikten var överväldigande och när vi kom till toppen och titta ut över den djupa ravinen så tog de fantastiska vyerna nästan andan ur en. Såg man ännu längre bort så visste man att långt där borta låg Sahara. Öknen som vi mot de flesta oddsen dock hade besegrat och oändligt långt norr över låg vårt kära Sverige. Lika osäkra som vi var när vi stod på Atlasbergen och blickade ut över Saharas väldiga sandfält, lika självsäkra kände vi oss nu när vi åter stod högt över henne men även med en oändlig tacksammhet att vi alla klarat oss helskinnade genom denna svåra strapats.

Nästa dags etappmål var att komma till byn Ngaoundere för att tillbringa en dag med några norska vänner. Vi startade tidigt på lördagsmorgonen för att komma fram till kvällen men åter igen så gjorde ett fjäderbrott att vi blev försenade.
Under tiden som vi män reparerade bilen så lagade fruarna mat. När vi skulle intaga vår måltid var det bara att krypa in i bilarna för ett stort skyfall vräkte ner över oss och inte gick resan fortare av att vägen blev som en enda stor bäck och helt oframkomlig. Vi fick snällt sitta i bilarna till det värsta var över innan vi kunde fortsätta. Men nu hade regnperioden börjat på allvar och efter ytterligare en stund kom vi in i ett nytt skyfall. Vi tänkte be om husrum i en by men innevånarna där var i full färd med att betvinga ovädret med dans och sång så vi fortsatte en bit till innan vi slog läger  och under den mörka natthimlen fick vi turas om att hålla vakt för farliga inkräktare. Osäkerheten gjorde sig snart påmind, vad väntade oss på andra sidan berget? Det var där, bortom bergen, som våra hem för en tid låg. Där var vårt mål. Målet för den resan som vi startat för en dryg månad tidigare och som vi förberett oss för i flera år. Men varför bekymra sig. Var dag har nog av sin egen plåga. Nej det var bara att köra till våra norska kolleger som vi hoppades skulle ha en god måltid i beredskap år oss. Mycket riktigt, fick vi en delikat middag. Vi njöt i fulla drag av den goda maten, den underbara miljön runt omkring oss och våra nyfunna vänner. Luften på den här höga höjden var inte heller så illa.

Nästa dag, efter bensinpåfyllning, så bar det iväg mot Baboua. Där träffade de, av oss, som varit i Afrika tidigare, gamla bekanta afrikaner. För att de skulle få umgås och tala gamla minnen så tillbringade vi en natt även här.

 

Den 11maj kom vi till Bouar, den första av våra svenska missionsstationer. Bouar ligger i ett kuperat område med en underbar natur. Det var en hisnande känsla att se ut över den grönskande skogen med sina djupgröna färger.

På missionstationen pryddes husen utav blommande boganvilja. Under resans gång hade vi införskaffat flaggor från de länder som vi passerat och dessa satte vi nu på våra bilar när vi körde upp mot stationen. Våra vänner blev glatt överraskade. Alla visste att vi skulle komma men inte när. Som vanligt nådde ryktet fram före dem som ryktet gäller. Så var det även för oss.
Ryktet sade att vi var ganska så illa medfarna och att bilarna var i dåligt skick. Men det kunde ju våra vänner nu med egna ögon ganska snart se att så inte var fallet. Visserligen hade vid väl inget överfett på våra kroppar och bilarna var väl lite mer än inkörda vid det här laget men vi var alla vid god vigör, om än trötta. Men framförallt var vi lyckliga och glada att vi klarat denna svåra resa och att vi snart skulle vara framme. Men vi hade kommit fram till vårat missionärsområden. Visserligen hade vi några mil kvar att resa men det var ju på ”hemmaplan” som vi var på nu.
Vi stannade över natten i Bouar för att umgås och berätta om våra äventyr. Man hade dukat upp med diverse svenska läckerheter och det var många afrikaner som nyfiket kom och häsade på oss. Det var ju knappt att vi själva riktigt fattat vad vi gått igenom ännu mindre så förstod nog afrikanerna vi hade gjort. Men jag må säga att vi kände oss varmt välkommna och hemkänslan började att så sakta infinna sig.

Nästa dag så for vi bara 2 mil till Douaka som är vår andra missionsstation. Där blev vi mottagna på samma hjärtliga och varma sätt som i Bouar. Ryktet om oss hade kommit 10 minuter före oss så de var i full färd med att hissa den svenska flaggan när vi körde upp mot stationhuset. Än en gång pratade vi alla i munnen på varandra för att berätta om våra upplevelser. Ännu var alla minnen färska och fantastiska att vi inte behövde krydda våra berättelser en enda gång. Inte var det väl så lätt heller med alla vittnen som var närvarande. För annars är ju vi pastorer ganska så kända för att överdriva en hel del.

Efter en kvälls fantastisk gemenskap med våra vänner och en god nattsömn var det Hennys och min sista dagsetapp innan vi kom till Carnot. När vi satte oss i bilen för att åka mot Carnot och vårt nya hem så var nog både Henny och jag lite spända och nervösa. Hur skulle vi bli emottagna av afrikanerna. Skulle vi bli accepterade och skulle vi kunna tala med dem och göra oss förstådda? Men åter igen lade vi bekymmren i Herrens händer och njöt av att vår långa resa snart var över. Den afrikanska naturen visade sig vara mycket föränderlig. Från det grönskande Bouar så gick vägen ner mot Carnot genom savannen. Den röda sanden lyste genom det torra grässtrån som växte och överallt fanns det höga termitbon. Jag ställde mig bredvid ett sådant bo och jag må erkänna att jag kände mig liten. Detta enorma monument av byggkonst var gjort av små myror och boet var högre än jag. När vi närmade oss Carnot blev naturen åter mer grönskande och den djupa regnskogen tog vid. Det kändes som att vara innesluten i ett grönt, varmt och fuktigt täcke.

Carnot

Så var vi äntligen framme. Efter år av förberedelser och en och en halv månad av en strapatsrik ökenresa hade vi äntligen nått vårt mål. Tanken var hisnande. Carnot skulle bli mitt och Hennys hem under de närmaste två åren. och mottagandet vi fick var helt enormt nästan som ett stadsbesök. Även om vita människor var ganska vanliga så var det spännande med nya bekantskaper. Några av våra reskamrater hade ju varit här förut och det var kära återföreningar som utspelade sig mellan våra kolleger och de afrikanska vännerna. Henny och jag var ju helt okända för alla. Jag kan tänka att man nog tagit referenser på oss och hört sig för om vad vi var för individer men att möta oss så här var något helt annat och så skulle jag ju bli stationsföreståndare med ansvar över alla dessa människor. I allas ögon var jag nog med mina 28 år en liten pojkspoling, så man undrade med all säkerhet hur det skulle arta sig på Carnot framöver. Skall jag vara riktigt ärlig så undrade jag själv över hur jag skulle klara av det hela.

De afrikanska barnen hade svenska flaggor i händerna och sjöng välkomstsånger och på ett mycket disciplinerat sätt visade de oss sina färdigheter i att marschera. Man hade en försångare som ledde truppen och så stämde alla de övriga in genom att svara. Musiken var underbar. På ett naturligt och improviserat vis sjöng de i stämmor och det märktes att rytmen är en del av deras liv.
Våra svenska kolleger hade på alla sätt försökt att göra det så festligt som möjligt för oss med lite svenskinspirerad mat. Det må sägas att det var ljuvligt att sätta sig till bords på ”hemma” och äta och samtidigt veta att vi inte behövde resa nästa dag. Man märkte att våra kollegor tyckte det var roligt att vi kom och vi kände oss varmt välkomna. Men för deras del innebar vår ankomst att de inom kort också skulle få avlösning för att åka hem till Sverige för att vila. Men först skulle de få några veckors semester vilket innebar att man åkte till de andra missionsstationerna för att hälsa på.

Det var nu dags för Henny och mig att packa ur våra väskor ur bilarna som varit vårt hem och vår trygghet under en och en halv månad. Det var också dags att ta farväl av våra reskamrater som skulle åka vidare till sina respektive stationer. Separationsångesten tog tag i oss. Resan hade svetsat oss samman. Vi hade varit beroende av varandra för att överleva. Vi hade delat allt och kommit varandra mycket nära och nu skulle dessa våra vänner resa vidare. Även om avstånden geografiskt sett mellan oss inte var långt, så var inte farbarheten och framkomligheten den bästa. Man kunde inte bara för skoj skull åka iväg på en snabbvisit.
Henny och jag installerade oss i vårt nya hem som var ett tegelhussom var vitmålat med en veranda runt omkring. Teglet gjorde att huset inte blev så varmt och i stället för fönsterrutor så hade vi nät som gav ventilation men också höll objudna nattgäster på avstånd. Visserligen kom de små krypen in ändå men det gav dem väl lite större besvär med att ta sig in. Runt om huset klängde  boganvilja som blommade med en enorm prakt.
Vid ekvarton blir det mörkret runt klockan sex på kvällen och då blir det mörkt inom någon halvtimme. Vi satte oss på verandan och tittade mot den snabba solnedgången. Utsikten från vår veranda över missionstationen var överväldigande och de enorma palmerna stog liksom på vakt och ingav trygghet. Där finns också de stora men ändock skira akasiaträden fulla av bon som de alldeles gula vävarfåglarna hade byggt.  Medans vi satt på vår veranda och omslöts av den tropiska natten med alla ders ljud och såg ut över stationen så kände vi att vi kommit hem. Vi lade våra liv i Herrens händer och bad om ytterligare hjälp och vägledning och tackade för att han fört oss hela vägen hit. Det kändes ganska märkligt att krypa ner för att sova i det nya hemmet. Myggnätet inneslöt oss i en viss känsla av att vara skyddade. Fast vi var helt slut så var det svårt att komma till ro. Vi låg och lyssnade på alla nya ljud. De olika nattdjuren lät höra sina skrik och långt bort hördes musik och sång och utanför vårt hus gick några afrikaner förbi. Ingen av dem talade franska. Nej huvudspråket var Gbaya, ett språk som vi var tvungna att lära oss för att över huvud taget kunna arbeta här. Dessutom fanns det flera olika språk och alla stammar har sitt egna språk och det är inte som i Sverige att det är små dialektala skillnader. Nej här är det helt olika språk som gäller.

Efter att ha sovit i några timmar vaknade vi bokstavligen med tuppen I Afrika finns det lika lite gryning som det finns skymning. Det tar ungefär en halv timme från det att det är kolsvart till att det är ljust på samma sätt som när det blir mörkt på kvällen. När vi fått i oss en alldeles underbar frukost som vår kock tillrett så var det dags att introduceras i våra nya arbetsuppgifter. En egen kock låter väl otroligt lyxigt. Men det är en nödvändig hjälp för oss. Dels är det ruskigt varmt att stå och laga mat i den enorma hettan men  värmen klarar afrikanerna av utan vidare och dels så skulle Henny arbeta bland kvinnorna och det var inget åtta-till-fem-arbete. Utan från och med nu så hade vi 24-timmars jour och skulle stå till afrikanernas förfogande. 

Efter frukosten så var det dags för oss att bli visade runt missionsstationen som bestod av en  kyrka byggd av tegel och med ett kyrktorn dessutom fanns några boningshus för missionärena , en dispensär, skolor och förrådsbyggnader. På stationen bodde några afrikaner som arbetade med att underhålla och sköta om byggnader och omgivningarna runt om stationen. När vi gick runt på stationsområdet så hade vi ett helt koppel av nyfikna vänner som ville hälsa på oss. Det visade sig att många talade franska, men inte den franska som vi lärt oss utan här var det franska med egna nyanseringar. Men vi försökte att göra oss förstådda och som tur var har vår Herre skapat oss med två armar och två ben och ett gummiansikte och dessutom så är ju kroppsspråket internationellt.
För att komma in i gemenskapen med det samma började vi med att försöka lära oss Gbaya första dagen. Ganska snart insåg vi att det var ett språk med inte så många ord men där ett ord kan nyanseras och placeras i olika sammanhang för att betyda olika saker. Afrikanerna talar ofta i bildspråk, vilket i början ibland kunde leda till lite problem. Men blev språksvårigheterna alltför stora så var det bara att ta till lite franska, lite armar och ben eller helt enkelt att bara skratta och börja om från början med vad man ville ha sagt. När en afrikan inte förstår vad någon annan menar så lyfter han bara på axlarna och den gesten fick vi se ganska ofta men förvånandsvärt snabbt så blev det längre och längre mellan axellyften. Både Henny och jag har lätt för att lära oss nya språk och det var väl något som underlättar i en situation som denna.

På söndagen var det gudstjänst i kyrkan. Kyrkklockorna dånade över byn och dess omnejd. Eftersom det inte fanns  så många mötesplatser förutom kyrkan och marknaden så strömmade man till kyrkan. Folk gick flera kilometer för att få deltaga i gudstjänsten. Det var inte enbart för att se de nya missionärerna utan så gjorde man alltid. Förmiddagsgudstjänsten på söndagen vill ingen missa. Att få höra Guds ord och sjunga sångerna och att efter mötet få träffa folk var veckans höjdpunkt.

Henny och jag stod och tittade på folkmassan som strömmade in i kyrkan. Vi hade nog aldrig sett så mycket mötesbesökare en vanlig söndag. Att sedan få höra våra välkända sånger översatta till Gbaya var något alldeles speciellt. Att lyssna till den afrikanska sången var som att lyssna till en väl inövad körsång. De sjöng i stämmor, det var takt och det var framförallt inlevelse och glädje och dans. Jag skulle också få säga några ord under Gudstjänsten och jag skulle bli tolkad av en missionärskollega. Inför mitt lilla inlägg i gudstjänsten hade fått mig tillsagt att ju enklare predikan var ju bättre var den. Jag berättade kort om vår fantastiska resa ner till Carnot ifrån Sverige men jag vet inte om någon begrep var Sverige låg men alla verkade vara intresserade. Mot slutet av predikan så tog jag och talade ett par meningar på Gbaya vilket blev populärt och gav mig nog en hel del poäng.

Efter introduktionstiden på 2 veckor så var det dags för ”de gamla” missionärerna att åka på några veckors semester. Återigen började det pirra i maggropen för i och med att de lämnade Carnot var vi ensamma vita på stationen. Möjligheten att få hjälp av kolleger var att skicka bud med någon och det kunde ta några dagar. Nu skulle jag ha ansvar för alla afrikaner som bodde på missionsstationen och arbetade där. Se till att de hade mat, då företrädelsevis maniok som är deras basföda. Dels skulle jag vara pastor för många tusen människor och dessutom vara administratör. Min viktigaste uppgift var kanske att se till att det fanns mat på stationen. Utan mat kan man nog inte begära att någon skall kunna utföra ett arbete  men det som oroade mig mest var nog att vi inte  hunnit lära oss språket men andra före oss hade ju klarat de så det var bara att skaffa sig tålamod för att göra sig förstådd.

Innan våra missionärskamrater reste berättade för mig att den bästa manioken fanns att köpa i en by en bit utanför Carnot och att det var speciellt en kvinna som hade den bästa manioken.
Manioken är en från början giftig rot som man blötlägger i floden en tid för att därefter skala och grovhacka den och lägga den på tork. Därefter är den ätlig. Den grovhackade manioken stöter man sedan till ett fint pulver som man blandar med kokande vatten till en gröt. Smaken är helt obefintlig liksom näringsinnehållet men är otroligt mättande. Maniokgröten som kallas zigga äter man tillsammans med kött och sås och denna anrättnin smakar  alldeles underbart. En liknande smakupplevelse i Sverige är att göra mannagrynsgröt på vatten.
Min uppgift var alltså att införskaffa den grovhackade manioken. Jag åkte iväg, med en afrikansk vän, till den byn som man sagt mig att jag skulle handla. Jag hade frågat hur jag skulle känna igen kvinnan som jag skulle handla av. ”Det gör du” var svaret. När vi kom till byn så verkade det som om ryktet gått före mig för det bara strömmade folk emot oss. Efter en stunds diskussion, klämmande och kännande på mig så var det dags för affärer. Då steg en kvinna fram och man kan gott säga att hon var speciell. Ingen av afrikanerna i byn var välklädd och de flesta hade ett höftskynke och i bästa fall att skynke som dolde hela kroppen. I början hade jag väl svårt för den lätta klädsen men snart så vande jag mig. Men det var inte kvinnans klädsel jag reagerade på utan hennes långa bröst. De räckte nedanför knäna. och jag får väl erkänna att jag nog i första anblicken blev lite generad. Men sedan var det bara att gå bort till ställningen med stråmattor där manioken låg. Hon tog ner mattorna från ställningen för att hälla över dem i korgar som var gjorda av elefantgräs. När hon skulle böja sig för att hälla upp manioken så la hon bara upp brösten över axlarna. Denna kvinnan kom att bli en god vän och hon kom att visa sig vara en mycket skicklig kvinna med sinne för affärer.

Hemma på stationen hade vi börjat få få ordning på vårt hem och få lite rutiner i vårt liv. Hur man nu kan ha rutiner på en missionsstation i Afrika. Jag hade börjat undervisa de afrikanska pastorseleverna om ledarskap och pedagogik. Meningen var att de efter utbildningen skulle ge sig ut i byarna för att föra Guds ord vidare och i samband med detta kanske öka människornas längtan att få lära mer för att i slutändan kunna ändra på sina, ofta, ganska så miserabla förhållanden. Dessutom så skulle jag starta upp ett tryckeri. Alla maskiner och all utrustning fanns i lådor som nu skulle  monteras och iordningställas. Detta skulle ta sin lilla tid. Förvissa var jag typograf men jag hade aldrig monterat ihop dessa stora maskinerna och att sedan hitta afrikaner som kunde hjälpa mig i tryckeriets ädla konst var inte heller så lätt. De skulle ju inte bara vara läskunniga utan de skulle ju kunna sätta de olika typerna bakvänt så själva trycket blev rättvänt. Analfabetismen var flera gånger större än läskunnandet. Men liksom tidigare löste sig allt. Jag fick snart hjälp av några duktiga afrikaner som kunde sätta och trycka och jag hade bara att korrekturläsa. Hur man nu kan korrekturläsa ett språk som man inte kan. Men försöker man inte så vet man ju inte vad man kan och inte kan.
Snart tryckte vi för fullt och det första stora projektet var att trycka det nya testamentet på Gbaya. Att översätta bibeln till afrikanska var i sig själv ett arbete som jag är tacksam att andra utfört. Det finns nämligen ord som inte går att översätta till Gbaya. Hur skall man kunna säga att något är vitt som snö när ingen ens vet vad snö är. I Svenska bibeln så läser vi att vi skall upplyfta våra hjärtan till Gud och så vidare. Men enligt Gbayan så sitter själen i levern. För det är i magen man får ont när man gjort något som inte är så bra och inte i hjärtat. Så på Gbaya säger man att man vänder levern och tror på Gud. Och det är inte så alldeles naturligt för en ny missionär att förstå och hänga med på. Men bibeln blev tryckt och tack vare den så ökade läskunnandet en del. Bibeln ingick även som skolmateriel och fanns med i bibelklasserna.
Vi insåg ganska snart att törsten efter kunskap var oändlig och det sporrade oss till att lära våra afrikanska vänner läsandets glädje och som leder möjligheter till kunskap om mycket annat.
Hennys huvuduppgift var att undervisa i skolan. Hon tog sig även an de afrikanska kvinnorna och försökte lära dem enkel kostlära. Nu var det inte det franska köket som stod som mål utan att få i sig vad naturen hade att erbjuda. Manioken som är basföda är enbart rikt på stärkelse. Har man inte haft tur under jakten och fångat något byte så blev middagen helt utan näringstillskott. Hon försökte att introducera vikten av att ge barnen frukt och de grönsaker som fanns där ute i överflöd. Majsgröt är ju mer näringsriktigt än maniok.
Dessutom försökte hon undervisa i hygien. Här liksom i övriga Afrika är hygienen gravt eftersatt. Kanske inte så konstigt när man får gå flera kilometer för att få tag i några liter vatten. Vattnet bär man i olika kärl på huv ude och barnen är inte så gamla när de får börja hjälpa till med att transportera hem vatten till hushållet. Men att lära ut nyheter vet vi alla kan vara svårt. Att lära ut enkel basal hygien är inte lättt för vattnet man bar hem var inte alltid så rent och vattnet man bar hem fick ransoneras till mer nödvändiga saker som att dricka. Hygienen fick stå tillbaka. 
Själva fick vi koka och filtrera vattnet för att kunna dricka det. En procedur som är både tidskrävande och lite bökig. Vi fick också tänka på att började afrikanerna att koka och filtrera vattnen så skulle deras tarmflora förändras och de skulle inte kunna dricka något annat vatten. Alltså skull de inte kunna umgås med andra afrikaner som inte renade sitt vatten. Alla vet ju att gemenskap betyder att förtära något tillsammans. Så är det även i Afrika.

Spetälska, som är en smittsamt sjukdom som är luftburet och förekommer ofta i tropikerna. Spetälska, eller Lepra som det också kallas, har också funnits i vårt land men tack vare ett gediget behandlingsprogramprogram så har vi kunnat utrota den.  Den franska myndigheten hade ett projekt att ge alla med spetälska en bromsmedicin men en stor svårigheten var bara att nå ut till alla och övertyga dem om att det fanns hjälp att få. Det var inte bara att övertyga om medicinens bromsande effekt och möjligheten till ett någorlunda drägligt liv om man tog den. Nej åter igen skulle man övertyga om att sjukdomen inte var en ond ande och att inget farligt skulle hända om man gick med i projektet. Dessutom är det svårt att nå ut med behandlingsprogrammet ut i byarna.
En dag när jag skulle ut för att jaga och skaffa mat till personalen på stationen så träffade vi plötsligt så såg vi en mycket vacker, ung kvinna som satt alldeles ensam mitt ute i den djupa skogen. Jag gick fram till henne och ganska snart så upptäckte jag att hennes ben var svårt angripna av spetälska. Hon var blyg och svarade inte på våra frågor. Jag bar hem henne till missionsstationen för att se om hon kunde få hjälp.
Jag lade henne i en hydda och talade om för henne att vi skulle försöka att hjälpa henne och att jag skulle återkomma nästföljande dag.
Nästa morgon när jag gick till hyddan för att se till den unga kvinnan så var hon försvunnen. Vi förstod att hon återigen har gett sig ut i skogen för att söka upp sitt öde. Återigen gav oss iväg uti skogen men den här gången letade vi efter den unga kvinnan och till sist hittade vi resterna av hennes kropp. Hon hade fallit offer för en leopard.
Vad som var rätt och fel i våra respektive handlande får vi väl aldrig reda på men nu så slapp hon i alla fall att lida mer.

Djurlivet i Afrika var fascinerande. Det var väl ytterst sällan som vi stötte på några farliga djur. Men några som var irriterande var kackerlackorna. De liksom bara fanns över allt och förstörde faktiskt en hel del. Skolipandern är också ett litet kryp som finns över allt och kommer fram på kvällen. De är små och tunna fulla med en massa ben. Längst bak så har de som en liten klo som de kan nypas med. Helt ofarliga sades det, men det var inga djur jag uppskattade.
Skorpionen är ju också en otrevlig gynnare eftersom den är så förfärligt giftig men som tur var så höll den sig för det mesta på avstånd från oss.
Tusenfotingarna är harmlösa larver på någon decimeter, som finns överallt. De var bara så otäcka när man trampade på dem. Knastret från deras hårda ”skal” lät lite smått obehagligt och innheållet som vällde ut var inte heller det någon angenäm syn.
Bland de värsta gynnarna man kunde träffa på så var det termiter. Dessa monster till myror som kunde bygga bon av lera som var ett par meter höga. När dessa började vandra så förstörde de allt som fanns i deras väg.
En dag när jag kom till vårt utedass så upptäckte jag att termiterna hade hunnit före mig. Det var liksom bara en hög kvar. Så det var bara att bygga ett nytt. Det gick bra att bygga denna tron men när konstruktionen var färdig på så när som sitsen så gick jag till Henny för att be om ett mått. Hennes ögon sade mig att jag nog fick uppskatta sittringens storlek. Nu må man i ärlighetens namn vara ärlig och säga att hennes aktersalong inte var av den större dimensionen.

Ganska snart förstod vi att vi fick omvärdera en del av de uppgifter vi hade fått. En förbättring för afrikanerna fick ske på deras vilkor och inte på vårt eurpeiska sätt. Lika svårt som der är för afrikanen att förändra sitt beteende lika svårt var det för oss att inse att vår civilsation inte alltid fungerade i Afrika. Men med gemenamma ansträgningar så kom vi på hur vi skulle gå tillväga. Det var att försöka sätta sig in i afrikanens situation och utifrån det försöka föbättra den. Varsamt fick man leda dem till bättre förutsättningar för ett bättre liv.

Att resa ut i byarna var också en av mina uppgifter. Vår huvuduppgift var att hålla gudstjänster men ofta fick vi hjälpa till med lite hälsovård och försöka förmå föräldrarna i byarna att skicka barnen till skolan. Men gamla traditioner, rädsla för onda andar, avgudaprästernas makt över befolkningen och kampen om den dagliga överlevnaden gjorde att det var ett arbete på mycket lång sikt. Dessutom är de, liksom vi, rädda inför alla nya förändringar. Men vi kände att det var en viktig uppgift. Vi såg att det fanns hunger efter kunskap och många unga människor var villiga att förändra sin situation. Vi kände oss alltid välkomna ute i byarna. Dels var vi väl ett ovanligt inslag i den gråa tristessen och dels var det nog spännande att lyssna på vad vi hade att berätta.
Allra mest spännande var det nog när vi berättade om det kalla landet Sverige där man fick ha hur mycket kläder som helst på sig under vissa tider på året för att inte frysa ihjäl. De enda som väl inte tyckte om oss var medicinmännen som kände att deras kraft över byborna ibland ifrågasattes.
Vi kände oss alltid trygga i de svartas sällskap men gamla traditioner, fördomar och rädsla för det nya vet vi alla kan ge stora motsättningar. Ibland kände vi oss nog ifrågasatta men aldrig hotade och alla vi mötte var respekterade det unga paret från landet långt bort.
En gång när Henny och jag var på en byresa fick jag meddelande om att manioken var slut till skoleleverna och jag var tvungen att åka hem. Jag lastade bilen med vad jag behövde och innan jag for iväg sa jag till mina vänner att se till min fru så att ingenting hände henne. Jag skulle vara borta några dagar och när jag tog farväl och for iväg var jag helt förvissad om att Henny var i goda händer.
Jag införskaffade manioken och reste sedan tillbaka till byn där Henny var. Nog hade de skött om henne alltid och de som jag hade bett att hjälpa Henny hade satt henne i en hydda och vaktat henne med sina liv. Hon fick inte ens gå ut för att uträtta sina behov allt av rädsla för att det skulle hända henne något. Trofasta vänner eller hur?

Under tiden som våra kolleger var borta så väcktes jag en natt av att det brann i skolhuset. Bristen på vatten gjorde att hela skolan brann ner till grunden och eftersom taket bestod av gräsmattor som var gjorda från elefantgräset så var det väldigt eldfängt. Elefantgräs är ett mycket högt gräs, längre än en vuxen man och som är kraftigt och starkt.
Nu fick jag användning av mina studier hemifrån Sverige. Det var bara att sätta igång och riva ner det som återstod av skolan och se om det fanns något materiel som kunde återanvändas. Därefter så fick jag rita nya ritningar och skaffa fram byggmateriel. Allt fick göras för hand. Att resa takstolar var ett kapitel för sig. Men afrikanerna är tjänstvilliga. Visserligen var det kanske dom som myntade ordet: Gud skapade ingen brådska.  För dem var arbete  till mer än hälften en social umgängelseform och pauserna var ofta och ganska långa. Men jag lärde mig att acceptera deras sätt att arbeta. Men en tyst överenskommelse var att när jag sa; irrja, så var det dags att ta i lite extra.
Efter en tid så stod våran nya skola färdig och dags att inviga. En triumf för mig själv. Jag hade klarat av en svår situation och ganska galant om jag får säga det själv.

En morgon några månader efter vi kommit it till Carnot så vaknade jag av att en grupp människor stod och grät utanför vår dörr. Det var ingen vanlig gråt utan riktig sorgegråt typiskt för afrikanerna. När jag öppnade dörren stod en grupp människor i djup sor och berättade att hövdingen i deras by hade dött och nu så stod man utan ledare.
Man hade i stamrådet beslutat att fråga om jag skulle kunna bli deras rådgivare eftersom det i nuläget inte fanns någon efterträdare. Jag insåg vilket stort ansvar detta förtroende bar med sig men jag visste också att om 2 år så skulle jag och Henny åka hem till Sverige igen. Vem skulle då hjälpa dessa arma människor?
Men efter en lång övertalningsperiod så gav jag med mig. Att ge råd till människor i olika situationer är inte lätt och att dessutom hjälpa några som har en helt annan kultur än jag själv är inte heller det lättaste. Men jag tänkte att någon mening är det väl med detta också och jag har ju själv människor som jag kan fråga om råd. Många av mina pastorselever var enormt duktiga själavårdare och de kunde säkert hjälpa mig. Därför var det med stolhet som jag tog på mig denna ansvarsfulla uppgift. Jag visste ju att pastorseleverna skulle kunna ta över när jag for hem till Sverige igen och under tiden fram tills dess så kunde vi samarbeta. Att ta sig an en sådan här uppgift gav mig också möjligheten att komma ännu närmare mina afrikanska vänner och förså deras kultur.

En dag så kom några afrikanska jägare till mig på missionsstationen. De var upprörda och talade i munnen på varandra. Så mycket förstod jag att de ville att jag skulle följa med dem och ta med mig min skåpbil och efter en stunds dividerande så kröp det fram att de hade dödat en gorilla. Den hade väl troligen av någon anledning kommit ifrån sin familj och om den var sjuk eller ej vet jag inte. Men den hade sökt sig till mer bebodda trakter.
Gorillan hade anfallit en man, lyft honom i håret och bitit av honom hans hälsena. Hans jaktkollega hade då lyckats att skjuta gorillan med en pil och lyckats oskadliggöra honom och nu ville de ha hjälp med att transportera den enorma bjässen till byn.
Jag hämtade min bil och så for vi iväg. Jag hade aldrig sett en gorilla förut och jag visste bara att den var stor men inte att den var så stor. Vi fick vinscha upp honom och väl uppe i bilen fick vi sätta honom upp och då slog han huvudet i taket. Färden gick sedan mycket sakta ner till byn eftersom jag var rädd att fjädrarna inte skulle hålla och bilen var så nedlastade att den minsta ojämnhet i vägen skrapade i bilen och ojämnheter fanns det gott om. Trots att gorillan var död kände jag en enorm respekt för denne enorma varelse. Väl nere i byn var det ett gediget arbete att lasta av den. Men glädjen var stor i byn för man hade fått mat för en lång tid framöver. Jag var tvungen att ge mig av meddetsamma men hövdingen i byn lovade dyrt och heligt att jag skulle få en smakbit när jag kom tillbaka. Men när jag återvände några dagar senare så fanns det inte något kvar av denna enorma bjässe.

På höstkanten 1949 så förstod vi att vi skulle få tillökning i familjen. En tilldragelse som vi såg fram emot men som också gjorde oss lite rädda. Att bli förälder för första gången är något alldeles speciellt men nu så var vi ganska ensamma om denna lycka. Att vara gravid och föda barn är ju något naturligt så på något sätt skulle nog allt lösa sig. Många har ju genomgått detta tidigare.
Så var det då äntligen dags för den stora händelsen. Det var en extremt varm och kvalmig dag. Vi hade kontaktat en fransk läkare som var hos oss och dessutom hade vi en svensk barnmoska som var av den gamla, lugna stammen. Ruth Örtengren hade förlöst många afrikaner och klarat av flera komplicerade fall själv så både Henny och jag var trygga. Som den blivande pappan tyckte jag att tiden gick långsamt och det tyckte nog Henny också. Förlossningsbordet var vårt köksbord och det var fantastiskt att jag som blivande pappa fick vara med och assistera. Så den 22 maj föddes vår son. När allt var över utbröt ett oväder. och blixtar lyste upp himlen och åskan dånade. Då sa vår franske läkare att vår Herre gav salut.
Nästa dag var jag tvungen att åka till Berberati för att registrera att vi hade fått en son. Registreringen var tvunget att ske inom 24 timmar. Avståndet till Berberati var i mil räknat inte så långt bort men på grund av vägarnas kondition så visste man inte hur lång tid resan kunde ta
Jag for dit och gick till den franska byrån. När jag berättade om mitt ärende ville de veta vad gossen skulle heta men det hade jag inte en aning om. Men vi hade diskuterat Lennart. Så det fick det bli Lennart och för säkerhets skull så fick han namn efter morfar Axel och farfar Viktor också.
Den franske byråassistenten tyckte dock inte att Lennart var något namn utan han tyckte att han skulle heta Leonard. Men jag bokstaverade namnet och till sist så gav han med sig och som tur var så hade Henny inte mycket att klaga på när jag kom hem. Hon ägnade nu sin tid till att pyssla om Lennart men ganska snart så fick han en barnflicka som skötte om honom mellan amningarna. Vi befann oss ju på missionsstationen så det var ju inte svårt att nå oss.

När Lennart var några veckor så fick vi meddelande om att ytterligare ett missionärspar skulle få tillökning. De kom till Carnot för att få läkarhjälp. Men tyvärr så gick inte förlossningen lika bra för den kvinnan och hon dog i barnsäng men den lille pojken överlevde. Mitt i all sorgen fick vi ta hand om den lille gossen och Henny fick ställa upp som amma till honom och hon tog hand om honom ända tills alla papper var klara så att pojken kunde få komma till Sverige och till sina släktingar.
En del av afrikanerna tittade med skepsis på den lille moderlösa gossen och andra var rädda för honom. För enligt deras tro bar han på en ond ande eftersom modern dog under förlossningen. De undrade säker hur det skulle gå för Henny och lille Lennart när dom hade honom hos sig. Många av afrikanenrna tyckte också att Lennart var en stark kille som orkat konkurera med en baby som bar på en ond ande så man beslöt att kalla honom för lejonet.

Lennart mådde gott i den afrikanska miljön. Han hade en underbar barnflicka som såg till honom och på sationen fanns det gott om barn så han var aldrig utan lekkamrater och var alltid syselsatt.
Men ibland så var en stund med pappa ändå välkommet och Lennart tyckte redan som liten om att köra bil så därför blev det naturligt att dessa stunder förlades i bilen.

När det gått tre år så var det dags för oss att tänka på hemfärden. Vi packade det vi skulle ha med oss och resten lämnade vi kvar till nästa period. Jag var också tvungen att slutföra en del av mina arbeten och förbereda för min efterträdare.

Hem till Sverige

Nu var det åter dags att ge sig ut på en lång färd. Jag och min lilla familj skulle åka hem till vårt kära gamla Sverige och lika stark som längtan var att få åka därifrån för tre år sedan, lika stark var längtan att få komma hem igen. De tre åren här i Afrika hade givit oss så mycket nya goda vänner, både svarta och vita. Vi hade upplevt en otroligt massa av glädje, sorg, spänning, utmaningar, problemlösningar och stora andliga möten i gemenskap med våra vänner.
Nu kände vi att det var dags att åka hem och vila upp oss då klimatet här tär en hel del på kroppen, men även att få smälta alla intryck av de enorma upplevelser vi haft under den här tiden och dessutom ville vi ju gärna visa upp Lennart för tjocka släkten. Han hade ju hunnit bli ett år nu. Många hade samlats för att vinka av oss. Man kände att på något sätt igen händelsen som utspelade sig för två år sedan. Känslan av spänning att få komma hem var stor men smärtan att få lämna våra nya vänner var nog lika stor. Vi skulle nu vara hemma i drygt ett år och mycket skulle kunna hända under den tiden. Men vi sa inte adjö till våra vänner utan vi ses igen. Det kändes liksom mer löftesrikt med hoppet om ett återseende.

Resan hem skulle väl inte bli lika strapatsfylld som vår utresa. Vi skulle åka med en fraktbåt som även tog passagerare. Vi tog avsked av alla våra vänner i Carnot och jag måste erkänna att det grep i hjärteroten när vi tog farväl. Vi visste ju inte om vi skulle komma tillbaka till Carnot eller om vi skulle komma till en annan station på vår nästa period.
Vår båtresa började i Douala i Kamerun och vi skulle gå in i de flesta hamnar under vår resa till Marseille.
 Från Marseille tog vi tåg till Paris och där stannade vi i några dagar. Kanske för att bli lite mer civiliserade och för att gå i våra gamla kvarter och bara njuta. Paris kändes ändå lite grann som hemma. Vi förvånades över att man under dessa tre år lyckats restaurera den sönderbombande staden. Det var också en härlig känsla att krypa ner i hotellsängen utan att först kolla om någon liten sängkamrat hunnit före. Tänk vilken lyx att få duscha i en riktig dusch. Vi förstod nog mera nu vad vi saknat alla bekvämligheter.
Nu var det den sista biten hem. Vi for med tåg genom ett vackert och restaurerat Europa. Ju närmare Skandinavien vi kom ju vackrare tyckte vi att det blev. Bara det att gå på färjan i Helsingör och se Helsingborg på andra sidan Öresund.  Vi var som uppspelta barn när vi med tåget for genom det svenska landskapet och när vi kom in på perrongen i Göteborg var jag äntligen hemma. Att åter igen få möta mor och far, min syster och alla som kommit för att möta oss var gripande och äntligen fick farmor och farfar träffa Lennart och se sitt första barnbarn. Faster Hjördis var inte heller ledsen att hålla sin lille brorson i famnen. Vi stannade några dagar i Göteborg och blev ompysslade av mor och far. 

Sedan var det dags att åka till Kisa där mormor och morfar väntade på att få träffa sitt barnbarn och Henny och mig också tror jag. Där fanns mostrar och morbröder som ville höra allt vad vi varit med om. I Kisa hade man ordnat med ett välkomstmöte i Elimkapellet. Det var genom församlingsmedlemmarnas gåvor i form av kollekt i Kisa och Göteborg som Henny och jag fick vår lön i Afrika. Vi hade dem att tacka för mycket. De hade ju troget varje månad gett ett bidrag till oss. Och oftast var det inte utav sitt överflöd de gav utan många gånger fick de kanske själva försaka något för vår skull och för arbetet i Afrika.

Min lilla familj och jag flyttade in i ett litet hus med ett rum och kök som svärmor och svärfar hade ordnat åt oss. Det var ingen lyx men vi hade det bra. Dasset låg på ett berg ovanför huset och när det var vinter och halt så var det i det närmaste stört omöjligt att ta sig ner. Så Henny åkte på en trasmatta utför berget. Lennart däremot tyckte att vintern var underbar och trivdes verkligen att vara ute och leka i snön.

Nu började vår svenska vardag. För att försörja oss så reste jag runt i de olika församlingarna och höll gudstjänster. Det kändes lite svårt att vara borta från familjen så mycket. Men vi var ju tvungna att få pengar till mat och hyra. Det kändes tungt att lämna min familj för att ibland åka iväg flera veckor för att predika i olika församlingar. Kunskapen om den afrikanska kontinenten var inte så stor och att lyssna till någon som varit där och som gjört en sådan lång resa var nästan exotiskt.

Efter ett litet tag så förstod vi att vår familj skulle utökas och i september 1952 föddes vår dotter. Här i Sverige fick inte papporna vara med vid förlossningen Men en söndag så förstod vi att den lilla skulle komma Så jag följde Henny till BB och där fick jag lämna henne. Det kändes lite märkligt att vi blivande pappor inte fick vara med när våra barn föddes.

Så själv denna söndag så skulle jag predika i Elimkyrkan på kvällen så innan jag gick in till mötet så ringde jag till BB och just precis då hade vår dotter fötts.
Min svägerska som också var på gudstjänsten frågade hur det gått och jag svarade att vi fått en flicka. Det var nog en av mina svåraste predikningar för jag såg hur man satt och viskade i bänkarna; han har fått en flicka så det blev en av mina kortaste predikningar.

 Nu var det åter dags att tänka på nästa period i Afrika och nu  så hade vi ju två små barn så planering och packning tog lite längre tid.
Även den här gången fick Henny klara det mesta själv eftersom jag var tvungen att vara ute på mötesserier. Hon fick dock hjälp av släkten och under en månads tid fick Marianne bo hos goda vänner så att Henny kunde packa  i lugn och ro.  

Andra perioden

I juni 1953 var det åter dags att ta farväl av nära och kära och alla vänner för att åter göra en period i Afrika. Men den här gången så skulle vi åka ner  på ett lugnare sätt.
Vi åkte först  tåg till Paris och flyg därifrån till Bangui i Franska Ekvatorialafrika.
Vi steg på tåget på Linköpings perrong. Många hade kommit dit för att vinka av oss men inte fullt så många som förra gånen eftersom vi fick börja vår tågfärd nästan mitt i natten. Avskedet var dock återigen lika känsligt. Vi visste ju inte om vi skulle mötas igen. Den här gången så skulle vi vara ute i fyra år. Många tyckte nog att vi var lite knepiga som drog ut två små barn på detta okända äventyr. Men vi visste ju att vi hade en beskyddare som vakade över oss. Vi vinkade till de våra medan tåget lämnade perrongen och nu väntade oss nya äventyr och utmaningar men att de skulle komma inom ett dygn hade vi inte förväntat oss.

När vi kom till gränsen mellan Belgien och Frankrike stannade tåget. Fransmännen hade gått ut i en av sina otaliga strejker och här satt vi nu med två små barn utan någon speciell matsäck och visste inte när vi skulle komma vidare.
För att fördriva tiden så gick vi omkring och språkade med våra medresenärer och då nämnde någon av dem  att det fanns en buss som vi kunde åka med så jag gick och hörde mig för hos tulltjänstemännen och mycket riktigt det skulle gå en buss mot Paris.
Att åka buss i flera timmar med två små barn är inget att rekommendera men våra medresenärer hade lite proviant med sig så de små fick vatten och bröd och höll sig lite så där lagom lugna. Utmattade och trötta kom vi fram till Paris. Som tur var hade vi några dagar på oss att vila upp oss så det blev återigen en nostalgitripp. Något mindre utsvävande kanske beroende på våra två små barn. Från Paris flög vi med en mellanlandning till Bangui. Berberati hade nu också fått ett flygfält så det var komforttransport nästan hela vägen.

Efter alla välkomstceremonier i Berberati så var det dags att åka till Bania som skulle bli vår nya missionsstation. Bania ligger ca 6 mil sydväst om Berberati  Befolkningen här tillhör Bantufolket men är här liksom i Carnot talar man gbaya. På stationen fanns en familj som skulle hjälpa oss att dela på arbetsbördan och en sjuksköterska som förestod dispensären.

Bania var en av de första missionsstationer som Örebromissionen upprättade i Afrika. Den gamla stationen hade legat en bit bort nere i en dal vid Sanghafloden, men hade fått flyttats för att det fanns alldeles för mycket myggor där.
Bland de första missionärerna som kom till Bania och startade upp missionsarbetet var Karl Pettersson från Kisa, även kallad Kongo-Pelle. Han var en mycket nära vän och en stor inspirationskälla för oss innan vi åkte ut första gången till Carnot. De första missionärernas arbete  hade varit mycket mer krävande då man i första hand skulle  att  få afrikanernas tillit. Oubangui-Chari som det hette på den tiden gick under franskt styre. Historien berättar att den blodiga tyranni som man styrde denna del av världen med gjorde att förtroendet för den vite missionären var svår att grunda. Men där vid Sanghafloden hade de börja helt från början med en brinnande entusiasm och deras goda förarbete hade nu gett frukt med utbildning och sjukvård för afrikanerna. Ett arbete som vi kände att vi var tvungna att förvalta på det allra bästa sätt man kan tänka sig.

Bania ligger i regnskogen och har en väldigt hög luftfuktighet. Ibland när man skall ta på sig ett par skor som stått oanvända i några dagar är de alldeles mögliga. Luften var också ibland svår att andas pga av den höga luftfuktigheten och den tropiska värmen men vi vande oss även vid detta då vi inte hade så mycket annat att välja på.

Den nya stationen på Bania bestod av tre missionärsbyggnader, en kyrka, en dispensär, skola och arbetarbostäder. Återigen skulle jag bli stationsföreståndare med ansvar över ett stort område och många människor.
Hennys huvuduppgift var även denna gång att undervisa i skolan. Analfabetismen är och var det största hotet mot utveckling. Liksom på Carnot möttes vi med entusiasm av våra afrikanska och vita nya vänner. Och efter introduktionen och inspektionen av vad som skulle göras så började vardagen.
Kyrktaket hade några dagar tidigare förstörts av ett blixtnedslag men som tur var hade ingen funnits i kyrkan och skadats. Men taket var förstört och tvunget att repareras med det snaraste och dessutom så skulle tryckeriet åter igen plockas upp och skol- och elevhus byggas. Ja listan över mitt arbete var oändligt. Jag begrep inte hur de här fyra åren skulle räcka till. Så det var bara att spotta i nävarna och börja.

Kyrkan var prioritet ett. Vi fick börja med att tillverka nya takstolar och lägga ett nytt tak. Alla var hjälpsamma så det gick ganska fort. Alla var måna om att få kyrkan restaurerat då den var en samlingsplats för många. Men för att verket skulle bli fullbordat så skulle vi sätta upp korset.
Kyrkspetsen var högt upp och korset var stort och vid en förfrågan om det fanns någon som ville klättra upp och fästa korset så fanns det ingen som ville gå upp. För att komma upp till tornet fick man klättra på gaveln som var byggt i olika etage. Säkerhetstänkandet var väl inte så stort hos någon av oss och att använda en säkerhetssele var otänkbart av den enkla anledningen att vi inte hade någon. Men eftersom jag var föreståndare på stationen fick jag väl offra mig.
Jag påbörjade en mycket darrig klättring uppför kyrktornet och ju högre upp jag kom ju räddare blev jag och ju tyngre kändes korset. I nödens stund prövas ju tron.
Alla övriga stod på marken och tittade upp och då ropade någon; Blicka uppåt så ramlar du inte ner. Jag tog det som en hälsning från vår Herre; utsätter du dig för detta, så skall jag hjälpa dig om du blickar upp mot mig. Jag kunde fästa korset på tornet och oskadd komma ner igen helt intakt om än på skakiga ben.

Projektet inom tryckeribranschen var att trycka sångböcker till kyrkan. Många hade gått i skolan och kunde läsa. Det behövdes mer stimuli för att utveckla deras kunskap. Så det var bara att packa upp tryckpressarna och alla delarna som packats ner i Carnot och transpoterats till Bania och börja tillverka sångböcker.
Jag kommer ihåg hur alla sedan fick sitta och vika omslagspärmen. Det var flera tusen omslag som skulle vikas. Alla vek pärmar, till ock med barnen hjälpte till, så till sist gjorde man det i sömnen. Som tur var hade jag goda medarbetare så jag behövde bara korrekturläsa texterna så tryckeriet var ganska så självgående.

Min största utmaning var att bygga ett elevhem till skolbarnen. Skolan hade mellan 300-400 barn och många av dem bodde långt ifrån och behövde någonstanns att bo för att få en riktig skolgång.
För att göra det på ett riktigt sätt så behövdes tegel och virke. Att gå ut i skogen och skaffa virke var ju inte så svårt även om det var tungt och tog tid. Men att tillverka tegel. Det var något jag aldrig gjort.
Jag studerade hur afrikanerna gjorde och så läste jag lite litteratur och sen var det bara att ge sig i kast med projektet.
Först skulle det byggas ugnar till bränningen av tegelstenarna och därefter så skulle vi skaffa fram lera till att göra tegelstenarna. Dessutom så gick det åt en del vatten. Som vanligt så var det inte bara de praktiska sakerna som var ett hinder utan även tiden var emot oss. Det var många barn som skulle komma till skolan och de flesta skulle bo på elevhemmet så det var bara att spotta i nävarna och dra upp skjortärmarna och köra igång.
Vi jobbade och slet. Först var vi tvungna att bygga ugnarna. Det gjorde vi av gammalt Tyskt tegel som vi funnit i närheten av stationen. Hur det kommit dit vet jag inte men nu så kom det väl till pass.
Afrikanerna hjälpte villigt till. Att anställa en afrikan var inte så svårt, alla visste de att lönen var minimal men vi kunde erbjuda mat till dem och det lilla de tjänade var bättre än ingenting.
Arbetet fortskred och snart var det dags att bränna de första tegelstenarna. Jag hade lärt mig att det var ett avgörande ögonblick då stenarna var färdiga. De fick varken brännas för länge eller för lite. Allt övrigt stationsarbete, fick under dygnen som vi skulle bränna teglet, avstanna eller så fick andra ta vid. Det var med spänning som jag var där vid ugnarna och efter hand  bränningen framskred förstod jag att bränningen skulle vara klar på natten. Henny bad vår kock att laga till mat så vi skulle orka arbeta hela natten och medan vi väntade där i den afrikanska nattvärmen och värmen ifrån ugnarna så underhöll afrikanerna mig med sånger och historier. Dessutom så grillade vi råttor i de heta ugnarna, så väntan blev faktiskt riktigt angenäm.
Så till sist var stunden inne och tegelstenarna var färdiga. Om det var nybörjartur, skicklighet eller mer troligen hjälp från ovan så blev allt perfekt. Nu återstod bara ytterligare några flera tusentals stenar att tillverka.
Det går inte med ord att beskriva den enorma känslan  när första huset stod färdigt. Vi hade fällt allt virket i skogen och torkat det. Afrikanerna hade ett eget sätt att såga till bräderna till huset. Man grävde en grop sedan hoppade en man ner i gropen medan den andre stod kvar uppe på marken. Sedan drog man bågsågen fram och tillbaka.
Vi hade tillsammans murat upp väggarna med vårt egenhändigt gjorda tegel. Takmattorna som var gjorda av elefantgräs hade dock afrikanerna själva tillverkat. Barnen som skulle bo på elevhemmet behövde också sovmattor. Dom tillverkades som tur var av afrikanerna i speciella vävramar.
Invigningsfesten kändes som en seger för oss alla och det var underbart att se när skolbarnen flyttade in i sina nya elevhem. Men det var inte bara byggnads- och tryckeriverksamhet som var mitt ansvarsområde. Jag hade ju även ansvar för att alla på stationen hade mat. Detta gällde arbetarna och alla skoleleverna så det blev några hundra munnar att mätta varje dag så med jämna mellanrum så fick jag ge mig ut på byresor för att införskaffa mat och då brukade jag även passa på att hålla lite gudstjänster i byarna och se hur det gick för våra pastorer.
Resorna brukade vara mellan en vecka till fjorton dagar och det var något av höjdpunkterna att få åka ut i byarna, men samtidigt så var det lite oroligt att lämna min familj på Bania. 
När jag skulle ut på lite mindre turer så fick Lennart och Henny ibland följa med medan Marianne i början fick vara kvar hos missionärerna på stationen och så hade hon ju sin barnflicka. När hon blev lite äldre så fick hon naturligtvis också följa med och afrikanerna ute i byarna tyckte det var exotiskt att se två vita barn och som dessutom talade perfekt gbaya.

Vår Marianne var lite unik för hon uppehöll sig illegalt i landet. När vi åkte  till Afrika så fick hon ett turistvisum på 3 månader men när det var dags att förnya detta så var det stopp. Skulle hon ha ett nytt visum så fick hon allt åka hem till Sverige igen och söka ett nytt. Det gick inte att bevilja henne något om hon redan befann sig i landet.
Men jag hade under årens lopp lärt mig att tampas med olika myndigheter, så jag ställde frågan: hur en ettårig liten flicka skulle kunna utgöra en fara för den lilla franska kolonin? Den frågan kunde inte någon svara på så Marianne fick lov att stanna hos oss utan några uppehållshandlingar.

När Marianne var drygt året så blev hon sjuk med hög feber. Ganska snart så förstod vi att hon drabbats av malaria. Vi åt ju mediciner varje dag men att ge en liten ettåring medecin är en utmaning som vi stod inför varje dag. Utan tillgång till riktig sjukvård kunde vi bara vänta, ge henne vätska och försöka hålla febern nere. En fransk läkare passerade vår station och det enda han kunde göra var att be oss förbereda oss på att vår dotter inte skulle klara sig.
Men  tidigt  en  morgon  när  vi  vaknade  hade  febern  lagt  sig  och  hon  frågade  efter  något  att  dricka. 
Många  av  våra  afrikanska  vänner  hade  vakat  utanför  och  när  jag  gick  ut  på  verandan  och  berättade  han  sjukdomen  vänt  så  uppstod  en  underbar  körsång  bland  våra  vänner.

 Livet på stationen var inte bara arbete utan ibland tog vi oss tid att stanna upp och försöka andas lite. Och det finns nog inget som går upp mot en tropisk natt, mörk, varm och full av spännande ljud. Vi kunde sitta på verandan, Henny och jag, när barnen somnat. Vi satt alldles tysta och lyssnade på gräshoppor som spelade, cikador som lät långt bort och nere från byn hörde man afrikanerna dansa och sjunga. Ja då var det som om Afrika visade sig från sin bästa sida.
Var det sedan fullmåne så var det något alldeles extra. Den mörka tropiknatten blev ljus och man kunde skönja färgerna i det starka ljuset. Men lika faschinerande var det när regntiden kom. Då avstannade det mesta utearbetena och livet tog lite lugnare former. De stormar och oväder som uppträder i början och i slutet av regnperioden är helt annorlunda mot ovädren som vi är vana vid i Sverige. Hyddorna faller ihop, folk förolyckas och stora träd blåser omkull och blockerar vägarna. Det är inga småträd somm faller utan kan vara närmare ett par meter i diameter. Vi hade inga motorsågar att såga sönder träden med utan skulle man fram på vägen så fick man försöka att elda bort trädet vilekt kunde ta ett par dagar. Så det var bara att ta det lugnt Det starka vindarna var så starka så palmerna böjde sina stammar så palmbladen slog i marken. När det sedan blev torrperiod kunde värmen nästan ta kål på oss alla. Temperaturskillnaden under torrperioden kunde vara enorm. Dagtid så kunde värmen nå upp mella 45 grader medan det under natten kunde gå ner till 15 grader. Men visst saknade man våra skandinaviska årsväxlingar.

Att vara missionsstationsföreståndare innebar även att se till de flestas väl och ve. En av mina arbetare ville gärna  ha en cykel. Han var som alla andra mycket fattig och hade definitivt inte råd att köpa någon. Jag hittade delar till en cykel som jag införskaffade billigt och satte ihop till honom. Han fick sin cykel och betalningen skulle ske när han hade råd. Döm om min förvåning när han en dag efter ganska så kort tid kommer med betalningen för cykeln. Jag undrar naturligtvis hur han kunnat samla ihop pengarna så snabbt. Jo sa han; Jag skruvade isär den och sålde delarna så här är betalningen. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta.

I Afrika så köper man sina fruar. Männen får betala för sin blivande hustru med ett antal kreatur och en del i kontanter. På stationen fanns en ung man som gick i giftastankar. När han bad om hjälp så erbjöd jag honom att lägga undan en summa varje månad från hans lön.
Sagt och gjort och när summan var uppnådd överlämnade jag pengarna till den blivande brudgummen. Jag sa också att han kunde vara lite ledig i samband med giftermålet, en ledighet som han gärna tog.
Efter någon vecka kom han tillbaka glad och nöjd. "Hur är det att vara gift?" undrade jag nyfiket. Jo, sa mannen, Jag gifte mig inte. Varför, undrade jag naturligtvis. Nej, jag köpte en grammofon istället för den kan man ha roligt med jämt. Den åsikten får stå för den mannen själv.

Att missionera i ett land där tron på onda andar är djupt rotat var ibland som att gå på slak lina. Dessa människors tro på andar som var straffets och rädslans tro var ju diametralt emot det kärleksbudskap vi kom med. Allt som hände var alltid någon ond andes fel och det var medicinmannens uppgift att ta reda på vem den skyldige var. Tillvägagångssätten var olika och hade definitivt inte passat i vårt svenska rättssystem. Hade till exempel åskan slagit ner i något hus och så illa att någon dog samlade medicinmannen byfolket i en stor ring, tog en höna och nackade huvudet av hönan. I dödskampen så sprallade hönan någon sekund och åt det hållet som den vände sig åt, där fanns den skyldige.
Straffpåföljderna var olika. Man kunde sticka ut ögonen med glödande stickor, slå av benen eller utföra några andra bisarra handlingar och den anklagade hade inte en chans att försvara sig.
Att få bort denna grundmurade skräck kunde te sig ganska så omöjligt. Men ibland så träder vår Herre in och hjälper oss lite mera handfast på traven.
En dag på stationen kom det en medicinman. Han sökte någon som hade kastat en ond ande på någon i en av byarna och nu var han här för att skippa rättvisa. Jag gick fram till honom och sa att inom missionens område så var det vår vite Gud som hade makten och att vi här inte trodde på avgudar. Jag bad mannen att omedelbart lämna stationsområdet men han fortsatte att leta. Afrikanerna var livrädda och deras gamla respekt för de onda makterna tog överhand.
Efter en stund sa jag till medicinmannen att han var tvungen att lämna området annars skulle jag hjälpa honom därifrån. Han gjorde inte en ansatts till att lämna stationområdet och som tur var så var inte mannen så stor utan jag kunde med lätthet slänga honom över axeln och bära ut honom och lägga ner honom på marken. Mannen hamnade i ett dike där det fanns lite vatten.
För att markera att jag inte var orolig gick jag tillbaka till mina sysslor som jag hållit på med. Afrikanerna på stationen visste inte hur de skulle bete sig. Alla vaktade mig för att se om den onde anden skulle få mig på knä. Inget hände och allt var lugnt i ett par dagar.
En kväll när Henny och jag satt och lyssnade på radioutsändningar från Sverig hörde vi hur det smällde ute på vår veranda. Barnen hade precis somnat så jag gick ut för att se var det var innan dom väcktes. Jag tog min ficklampa och gick ut. Jag hörde att någon gick runt vårt hus och slog med något och hade några besvärjande ljud för sig. Eftersom verandan gick runt hela huset så gensköt jag personen, satte ficklampan i ögonen och i ögonvrån såg jag något komma vinande. Det var en piska gjort av elefantgräs med knutar på. Ett ganska så effektivt vapen att göra någon illa med. Rent reflexmässigt höjde jag handen och fick tag på piskan och tog den från medicinmannen som stod där.
Ånyo bad jag honom att lämna oss och stationen i fred. Den här gångne dröjde han sig inte kvar utan stack ganska så snabbt iväg. Återigen blev afrikanerna rädda och vaktade mig, men de upptäckte snart att de onda andarna inte bet på mig eller kunde skada mig och jag fick ett naturligt tillfälle att berätta om vår kärleksfulle Herre som tar han om oss istället för att bestraffa. Ett tillfälle kanske bättre än någon gudstjänst.

Att någon skall dö är lika självklart som en födelse. När någon avlider i Afrika så är man tvungen att begrava den avlidne samma dag på grund ev den stekande hettan. Flera av de afrikaner som kom till våra gudstjänster och som bekände sig som kristna ville ha en kristen begravning i kyrkan utav pastorn.Så det var många  gånger  som jag fick släppa det jag hade för händerna för att följa en kär vän till den sista vilan. Var det en man som gått bort hade änkan ett vitt band runt huvudet som markering att hennes man avlidit.
Innan begravningen hade man haft gråtersker runt den döde för att visa sin respekt och dela sorgen. När gråterskerna utförde sin uppgift var det ett otroligt ljud. Alla grät ut sin förtvivlan. För oss som inte var vana vid dessa känslouttryck kunde det kännas lite märkligt men jag tror att det var ett enormt stöd för familjen till den döde. Hela byn var engagerad i sorgearbetet.
Det som ofta oroade oss var vad som skulle hända med familjen om det var mannen som avledt. Framtiden för dem kunde bli ett rent kaos eftersom traditionens makt var så stor. Under vår tid i Afrika stötte vi även på traditioner som vi inte kunde rå på utan vi fick låta deras gamla traditioner ha sin gång för att inte göra mer skada än den som de åsamkat sig själva.  På vår missionsstation fanns det en ung kvinna som var mycket duktig och intelligent. Hon hjälpte oss med lite av varje på stationen. En dag kom hon och sade upp sig för hennes familj hade pekat ut en man åt henne. Valet av livsledsagare var väl kanske inte så helt fel i hennes ögon utan hon gick ganska glad hem till sin by för att bilda familj.
Tiden gick och det föddes ett litet barn och den lilla nya familjen verkade ha det ganska trevligt och bra. Men en dag tog sorgen överhand och den unge mannen dog och den unga kvinnan kom till oss på stationen och var alldeles förtvivlad för seden var den att hon nu skulle bli hustru till sin svåger och det var inte vad hon önskade. Dels skulle hon bli en av flera fruar och dels tyckte hon inte om honom. Hon hade försökt protestera och hotat med att gå till missionsstationen. Det fanns tyvärr inget som jag kunde hjälpa henne med utan jag fick uppmana henne att gå till sin by och se vad som skulle hända. När hon kom hem till byn var hennes lilla barn borta. Hon fick veta att hon skulle få tillbaka sitt barn om hon gick till sin svåger och blev hans hustru. Det kändes svårt och tungt att skicka iväg denna unga kvinna och veta att hon gick ett svårt öde till mötes. Jag förstod att vi var tvungna att intensifiera vårt arbete uti byarna för att ge afrikanerna en annan mänskligare syn på varandra. Den afrikanska kvinnan hade heller ingenting att säga till om utan fick underkasta sig männens lagar.

Barnadödligheten är mycket stor som överallt i Afrika. Bristen på vatten, näringsfattig kost gjorde att man undrade hur det över huvudtaget var någon som överlevde.  Vid första anblicken av ett barn så kunde de se ganska så välmående ut men tittade man till ordentligt såg man deras stora, uppsvällda magar och för övrigt utmärglade kropp. Dessa barn var fulla av inälvsmask i magen. På många av barnen hade den svarta hårfärgen börjat skifta i en mer rödbrun färg, ett tecken på att de var starkt undernärda.
Vår dipensär  besöktes varje dag av föräldrar som oroade sig över barnens men för många var der alldeles för sent och ofta räckte tyvärr inte våra resurser till.
Henny, tillsammans med sina kolleger, utförde ett enormt arbete att försöka lära ut hur viktigt det var med hygien, att inte dricka orent vatten och att föröka lära mammorna att laga näringsriktig  kost.
Att få rent vatten var dock oftast omöjligt eftersom floderna var alldeles grumliga och leriga och möjligheten att koka och filtrera de stora mängder vatten som gick åt var nästan omöjligt. Var vattnet någorlunda rent så var inte kärlet som de hämtade vattnet i så väldiskat. Allt var en enda ond cirkel.
 För att förbättra barnhälsovården så startade vi på stationen en barnavårdcentral. Mammorna fick komma och väga och mäta sina små samtidigt som vi försökte att undervisa i vikten av att ge barnen rent vatten och en god kost. Men det var lika strävsamt i detta arbetet som i de övriga projekt som vi höll på med, nämligen att vi tyckte att allt gick så långsamt.
Att få mammorna att förstå hur viktigt det var med hygien och näringsriktig konst var väl inte så svårt men att få dem att praktisera det hela. Man kan förstå att det inte heller var så lätt. att hålla en god hygien i en lerhydda utan några bekvämligheter och möjligheter till rent vatten. Men vi förstod att för att få igenom vårt projekt så fick vi tänka långsiktigt och varje dag försöka så ett litet frö av information och hoppas att det Brännskador var också något som drabbade de små barnen. Nätterna kunde under torrperioden bli ganska svala och för att få värme lade sig familjen runt elden i sin lerhydda. Oftast la sig mamman med det lilla barnet intill sig så att det låg närmast eldstaden. När sedan alla sov gott hände det ofta att barnet vände sig om rullade in i eldstaden nära eldstaden och ådrog sig svåra brännskador.
Många gånger kunde vi rädda barnen men smärtan innan såren läkt och de fula ärren som blev efter var en stor plåga för de små. det fanns heller inget sjukhus i närheten så det blev att barnen fick skötas polikliniskt på vår dispensär. Det var inte lätt för föräldrarna att ibland dagligen gå, ofta en lång väg, för att barnet skulle få vård. Dels att undvika att såren blev smutsiga och infekterade. Antibiotika fanns inte och smärtlindring var svårt att få tag i. 
Det var svårt att se de små barnen lida och många var de kvällar som vi grät oss till sömns för känslan av otillräcklighet.
Pygméernas hem var små hyddor gjorda av stora blad som man lagt omlott på en ställning av bambu. Inget säker skydd för väder och vind. De bodde också alltid lite avsides och utanför den afrikanska samhällets gemenskap. Dessa människor var mycket skygga och när det kom vita personer till byn sprang de till skogs. Henny kände mycket för den här udda befolkningsgruppen och arbetade hårt för att etablera en kontakt. Efter mycket arbete kunde vi åtminstone få närma oss deras små hyddor utan att de sprang sin väg och till sist tog nyfikenheten överhand och de försökte att närma sig oss lite grand. Men tyvärr blev inte arbetet så kontinuerligt som det behövdes för att vinna deras fulla förtroende. Men jag hoppas att det såddes ett frö hos någon av dem som kände viljan att förbättra sitt folks situation.

 

 

Våra barn var inte bortskämda med en massa leksaker utan deras fantasi och krestionsförmåga att tillverka egna leksaker syselsatte dem hela dagarna. Vad de dock hade gott om var lekkamrater så  oftast lekte de på afrikanernas sätt. Deras lekar gick kanske mer ut på att förbereda sig på att praktiskt vuxenliv.
En dag när jag körde in på missionsstationen efter att ha varit ute och köpt maniok i någon by såg jag Lennart stå bredbent med något mellan benen. Han hade något i handen och såg mäkta stolt ut. Runt omkring honom jublade de afrikanska barnen. När jag kom fram såg jag att det låg en stor pytonorm mellan benen på honom. En orm som han dödat tillsamman med sina kamrater.
Han var stolt och afrikanerna glada över en läcker kvällsmat som väntade. Jag skällde en del på grabben samtidigt som jag var överlycklig att han hade överlistat ormen och inte tvärt om.
Att det fanns farliga djur av olika sorter visste vi mycket väl men man vande sig vid att leva med dem. Vi gick ut i det höga gräset utan att vara skyddade på ben och med bara tunna sandaler på fötterna. Jag tror nog inte att någon av oss tänkte på att det fanns giftiga kryp runt omkring oss. Men en dag skulle Henny gå ut på dass för en stund i ensamhet. Hon hade liksom bara kommit tillrätta i sin position då hon upptäckte en grön mamba på dassgolvet. Hennes jämfota längdhopp utan ansats är nog det längsta som gjorts och har aldrig någonsin sedan slagits. Om ormen blev rädd eller imponerad av hennes graciösa hopp vet jag inte men Hennys reaktion räddade nog henne från att få ett giftigt bett som hon troligen inte klarat eftersom vi inte hade något motgift.

Vi försöker att hålla en forma av arbetstider för att orka med. Det varma klimatet är ansträngande. Vi försöker hålle siesta under den varmaste delen av dagen men ofta är det något praktiskt som måste utföras eller  hjälpa någon av våra afrikanska vänner som behövde hjälpt eller något möte med en myndighet. Många av oss drabbades av tropiska infektioner.  Det visade sig att min manliga kollega på stationen i Bania hade fått en så pass allvarlig infektion så han var tvungen att skickas till Sverige för att få en mer adekvat läkarvård. Nu stod vi ensamma där med ytterligare ansvar för stationen och i ärlighetens namn måste vi erkänna att det blev lite för mycket för oss.

En dag kom ett glädjande meddelande att vi  skulle få nya kolleger till stationen. Gissa om vi blev lättade.
När den nya kollegerna kommit passade på på att ta lite semester. Jag tog min lila familj till en liten station norr över som heter Douaka och som låg på vägen mot Carnot. Det var en mindre men mycket trevlig station. En av missionärerna där kom också ifrån Kisa så det blev en del skvaller om vänner hemma i Sverige.

På Douaka fanns ett barnhem med ganska många barn. I afrikanernas tro ingick att om en kvinna dog i barnsäng så var skulden barnets eftersom det bar på en ond ande och kastat den onda anden på sin mamma och därför var även barnet tvunget att dö. Men hos några fanns väl insikten om att det här var fel, så man tog de små till barnhemmet istället. Här fick de bo tills de hade gått ur skolan på stationen och kunde stå lite grann på egna ben. Även tvillingpar ansågs som onda andar och som lämnades in på barnhemmet
Semestern var ett paradis för Marianne som fick agera barnskötare bland de små.


Väl hemma efter semestern så var det dags att börja tänka på vårt sista år av perioden. Hemma på Bania var arbetet i full gång igen men visst kändes det att vår period närmade sig slutet. 
Efter julen Lennart åka tillskolan i Gambola som låg cirka 10 mil bort. Det kändes djupt i hjärteroten när vi lämnade honom där och åkte hem till Bania men han behövde träna på sin svenska inför skolstarten i Sverige till hösten. Marianne saknade sin bror väldigt mycket. Även fast de hade många lekkamrater var de mycket hänvisade till varandra och de tog väl hand om varandra. Men man vänjer sig vid det mesta och rapporterna från missionärskolleger som passerade talade om att Lennart trivdes som fisken i vattnet och då kändes ju allt lite lättare.
Men Marianne däremot ville inte lära sig svenska. Hon förstod vad vi sa men svarade alltid på gbaya. När vi påpekade att hon skulle prata svenska så sa hon bara ”prata ni med er vita mun så pratar jag med min svarta”. envis som alltid.

Hemresan till Sverige närmade sig med stormsteg. Det var mycket att förbereda. Vi skulle skaffa en bostad hemma i Sverige och avveckla vårt hem här. Som tur var fick vi åter hjälp av vår underbar familj som hjälpte oss med det svenska boendet. Men vårt afrikanska hem var svårare att avveckla. Vi visste inte om vi skulle komma tillbaka och när i så fall. Därför visste vi inte riktigt vad vi skulle göra av vårt bagage. Men vi gav bort det mesta till våra afrikanska vänner och en del lämnade vi till den nya familjen som skulle avlösa oss.

 Sista söndagen som jag skulle hålla gudstjänst i vår kyrka. Det optimala för en pastor är att få döpa de människor som har kommit till tro. Den här söndagen skulle jag få hålla min sista dopförrättning på Bania. Det var ett fyrtiotal dopkandidater och dopförrättningen hölls i Sanghafloden en liten bit utanför Bania. Efter gudstjänsten tågade alla i procession ner till floden och jag hade dessförinnan tagit på mig min långa, vita dopklänning. Även afrikanerna hade klätt om till dopkläder och det var en mäktig upplevelse att vandra ner till floden tillsammans med dessa våra vänner. Under hela vägen ner sjöng vi välkända läsarsånger på afrikanska. Det var improviserad körsång med underbar stämsättning. Väl nere vid floden gick jag i vattnet. Det var fullt av besökare som stod utmed flodkanten tillsammans med dopkandidaterna. En efter en döpte jag de afrikaner som kommit till tro och ville bli döpta och när dopförrättning var klar så ville jag säga några ord till farväl. Jag stod kvar i vattnet eftersom jag såg alla som stod vid flodkantan och jag inbillade mig att jag hördes bättre därifrån.
Henny stod på en slänt tillsammans med den nya missionärsfrun som skulle efterträda oss. När de tittade utmed floden såg de något som närmade sig. Några meter från mig såg de att det var en stor krokodil som närmade sig mig långsamt bakifrån. Krokodilen rundade mig samtidigt som jag fick en hård smäll på benen och med en viss möda tog jag mig upp samtidigt som afrikanerna ropade”skynda dig han kommer igen”. De insåg att de inte hade en chans att rädda mig och Henny gjorde sig bered på en katastrof och med automatik knäppte hon sina händer och bad vår Herre om hjälp. När hon tittade upp såg hon hur krokodilen gjorde en ny runda men då hade jag redan hunnit upp på stranden. Det var nog bönen och den vita dopklänningen som räddade mig.

 Dagen efter så var det dags för att ta farväl av våra vänner. Lika stor som glädjen att få åka hem till Sverige var, lika stor var sorgen att lämna våra afrikanska vänner och svenska kolleger. Vi satte oss i vår lilla lastbil och åkte mot Berberati där man gjort en liten avskedsmiddag. Även här blev det ett tårfyllt farväl innan flygplanet lyfte och vår resa mot Sverige hade börjat.
Men återigen blev vår resa försenad.. Efter en lång försening bar det iväg mot Paris där vi stannade i några dagar. Marianne som inte sett någon europeisk stad tidigare blev helt fascinerad av all elektricitet. När vi gick ut för att äta på kvällen skrek hon av förtjusning när hon såg neonljusen; Titta det lyser skrivet! Från Paris blev det tåg genom Europa. Barnen var helt mållösa över de moderniteter som fanns.

När vi åkte färjan mellan Helsingör och Helsingborg fick Marianne nästa chock. Vi gick upp på däck på färjan och där satt det några danskar. Marianne tittar storögt och utbrister; Mamma! Dom kan svenska!
När vi kom till Helsingborg var det en ljuvlig känsla; Hemma! Nu var det bara några timmars tågresa till Linköping och hela släkten. När vi for genom södra Sverige kände vi en enorm tacksamhet att åter få vara hemma. Den svenska högsommaren var som en hägring. Naturen var ren och luften sval och vi njöt av all komfort omkring oss.

Åter i Sverige

Efter fyra år så stod vi återigen på perrongen i Linköping. Många vänner hade kommit för att hälsa oss välkomna hem. Där fanns farmor och farfar, mormor och morfar, mostrar och morbröder, faster, kusin och Karl Pettersson. Efter stora kramkalset, och första glädjen över att få återse varandra bar det av hemåt mot Kisa och Lilla-Backa. Det var underbart att åtrse den lilla röda stugan i skogen där mormor och morfar bodde.
Bordet stod dukat med diverse delikatesser som vi saknat under de här fyra åren. Mormor Sigrid hade i ett av sina brev undrat vad vi ville ha att äta när vi kom hem och listan hade blivit lång. På den var det pannbiff med lök och riktig gräddsås. Sill och knäckebröd och riktig, äkta mjölk. Mjölk hade vi inte druckit på fyra år. Kan ni tänka Er va gott det var?
Barnen lekte med både stora och små även fast de inte kunde svenska så bra så förstod de ganska bra vad alla sa. Vi var ju också med och översatte ibland. Väl i Lilla-Backa sa vi till barnen att nu får ni springa som ni vill här finns inget farligt ochh att de till och med kunde springa barfota. 
Marianne var ivrig att testa detta underliga uppförande men hon hann dessvärre inte många steg förrän hon trampade på brännässlor. Den stackars tösen var alldeles förtvivlad. Det finns visst farligt i Sverige skrek hon.
Efter välkomstmiddagen fick vi åka till vårt nya hem, . Det var ett hus som vi fick hyra tillsvidare. Tänk Er ett hus med trädgård som vi fick ha som vårt eget. Vilken lyx. Första kvällen i vårt nya hem var fantastiskt och Henny och jag hade svårt att komma till ro. Barnen trivdes det såg vi, men de drog sig gärna åt sidan De kunde ju inte svenska så bra och när tröttheten infann sig var det tryggt att prata Gbaya. Men de fanns sig snart tillrätta och började så småningom tala ganska bra svenska och efterhand fick de nya vänner bland både barn och vuxna.
När vi installerat oss så var det dags för en läkarundersökning.  henny och barnen klarade undersökningen bra men jag jag få problem med huvudvärk och det gjordes undersökningar på undersökningar men man kunde inte hitta något fel. Läkarna sa att jag inte borde åka tillbaka till Afrika då de inte visste vad jag led av. Detta var ett hårt slag att inte få åka tillbaka. Vi hade ju en del av vår hjärta kvar där.
Efter några år fick jag en fast anställning inom missionen med en fast inkomst. Vilken trygghet.
Åren gick och jag reste runt i Sverige. Huvudvärken plågade mig ständigt men en vårkväll när jag var i Gävle så hände det något alldeles extra. Jag hade haft en gudtjänst på och kände mig väldigt trött. När jag satt på mitt rum kände jag bara hur huvudvärken försvann och nästa morgon när jag vaknade var huvudvärken fortfarande borta så jag ringde  till Henny och berättade om undret som skett och  i samma veva så fick jag en förfrågan från Örebromissionen om jag kunde tänka mig att åka till Afrika igen. Man behövde mig därute.
Men nu var ju situationen annorlunda. Med två tonårsbarn som är i puberteten måste man vara försiktig. Min inställning var helt klar; Jag ville åka till Afrika igen. Men skulle min familj följa med?
Jag diskuterade med dem och det tog inte lång tid förrän vi bestämde oss för att resa ut. Henny var väl tveksam till att börja om igen men hon visste ju att vår uppgift här i livet var att hjälpa afrikanerna. Barnen hade ju minnen kvar från förra perioden och tyckte nog att det skulle bli spännande men samtidigt skulle de ju skiljas från sina kompisar i tre år. Det är en lång tid när man är tonåring. Men vi var överens om att åka ut ännu en gång.
Nu började en ny hektisk tid. Vi hade inget kvar därute så det var bara att försöka införskaffa nya saker som behövs i ett hem. Dessutom skulle vår arbetssituation bli annorlunda. Under de här sju åren som vi varit hemma hade den lilla franska kolonin blivit självständigt och hette nu mera Centralafrikanska Republiken. Rapporterna som nådde oss var både spännande och ibland skrämmande. Nu var det afrikanerna som hade huvudansvaret även inom vår mission och vår uppgift var att stötta och hjälpa dem att bli självständiga. Det var många av mina gamla pastorelever som hade axlat ansvaret och gjorde ett enormt bra rbete. Mycket duktiga och ödmjuka personer som tagit över men som behövde stöd och vägledning för att kunna styra den stora organisationen därute. Vi började planera för vår utresa. Förutom att införskaffa husgeråd till vårt nya hem fick vi planera för barnens skolgång. Marianne skulle gå i svenskskolan men Lennart hade gått ut sjunde klass och egentligen slutat skolan. Men för att ha något att göra skulle han läsa via korrespondens.

Den politiska ituationen i Afrika var nu annorlunda. 1960 blev franska Ekvatorialafrika självständigt och var inte längre en fransk koloni. Det var nu afrikanerna som bestämde i Centralafrikanska Republiken och vi arbetade mer som konsulter. Riktigt hur vår arbetssituation skulle bli fick vi ta reda på. 
Vi förstod att vi var tvugna att låta afrikanerna bygga sin framtid och att vår uppgift var att stötta och vägleda dem med varlig hand.

Tredje Perioden

När alla läkarundersökningar var gjorda, alla vaccinationerna tagna och alla avskedsmöten gjorda stod vi åter på perrongen i Linköping en varm augustidag 1964. Fullt av vänner hade kommit för att säga farväl.
Så var det dags att säga ett farväl till alla nära och kära. Det svåraste var nog att ta farväl av mor och far. De var ju nu till åren komna och vi visste ju inte om vi skulle få mötas igen. En del av barnens kompisar var med och tog ett hjärtligt farväl. Fast Lennart och Marianne tog det hela som ett äventyr så insåg de nog att mycket skulle vara förändrat när de kom hem.

Resan genom Sverige och Europa gick faktiskt helt utan komplikationer och efter en natts resa var vi åter i Paris. Vi hade planerat att stanna några dagar för att visa barnen vad vi upplevt och var vi hade våra smultronställen. Dessutom var ju även de stora sevärdheterna som Triumfbågen och Eiffeltornet givna utflyktsmål.
Så var det dags att sätta sig på flygplanet hem till RCA. Barnen var mycket spända att komma ner. Många minnen fanns kvar även om de glömt en hel del. När vi kom till huvudstaden Bangui fick vi byta till ett mindre flygplan. Väl upp i luften igen hälsades vi välkomna till Afrika med ett riktigt åskväder och vi insåg snabbt att planet nog inte var av den säkraste luftfarkosterna för det regnade in rejält genom ventilerna vid fönstret. Dessutom krängde det rejält av luftgropar. Men som tur är ingen i familjen av det rädda slaget utan alla satt tryggt kvar men en tillförsikt om att vi skulle komma ner på marken igen på ett säkert sätt.




Väl framme i Berberati, som nu skulle bli vår nya hemadress, hälsades vi välkomna av gamla goda vänner både bland afrikanerna och bland missionärerna. Vi installerade oss snabbt och kom igång med vårt arbete.Eftersom vårt bagage inte kommit så blev de första veckorna att försöka mixa ihop vardagen.
Lyckan var stor när vårt bagage kom några veckor senare. Med lite minnessaker och eget porslin och köksredskap och textilier fick vi snart ett eget trevligt litet hem. Men det bästa av allt var nog det fotogendrivna kylskåpet och filtreringsapparaten till vattnet. Nu kunde vi handla mat och förvara den på ett bra sätt och vi hade alltid tillgång till friskt vatten.
Dessutom kunde vi nu anställa en kock. Sambo som han hette hade tidigare arbetat hos en fransk familj och var fantastisk på att laga mat.  Som fattiga missionärer kunde vi ju inte betala honom så mycket men han hade en affärsidé som vi kunde hjälpa honom med och som vi gjorde mycket gjärna. Han bakade bullar i vårt kök som han sålde och då mest till skolungdomen som fanns på stationen. Men även vi handlade ganska så frekvent hos honom, Det kändes ganska skönt att kunna hjälpa honom lite ekonomiskt även på detta sättet.
Våra arbetsuppgifter var nu något annorlunda eftersom vi inte hade huvudansvaret. Jag skulle ägna mig åt tryckeriet till den största delen och Henny skulle undervisa franska i skolan. Men ganska snart kom våra afrikanska vänner som var ansvariga för missionstationen och bad om råd och hjälp. En förfrågan som jag jag tog mig an med full respekt och ödmjukhet. Vilken förmån att få bli mentor till dessa fantastiska människorna.

Förvånadsvärt snabbt hade barnen återupptagit det afrikanska språket och kunde göra sig förstådda. Det visade sig också att en av de afrikanska familjerna som bodde på Bania när vi var där nu hade flyttat till Berberati och där fadern i familjen arbetade som lärare. Karin, dottern i familjen, och Marianne var bästisar på Bania och det tog inte lång stund innan de två fann varandra igen.
Marianne började i svenskskolan som väl kanske kan benämnas som E-form. Det fanns barn från första klass upp till Marianne som gick i sjätte klass. Totalt var det sju barn i skolan. Lennart läste det mesta för sig själv men med en duktig lärare så fungerade allt alldeles utmärkt.
Även fast vi nu inte hade huvudansvaret över kyrkans arbete fick vi missionärer ofta hjälpa till med att predika. Första söndagen efter vår ankomst till Berberati skulle jag hålla gudstjänsten. Kyrkan var som vanligt alldeles fullsatt och jag var ganska nervös för att predika på gbaya igen. Det hade jag ju inte gjort på sju år men väl i predikstolen var det som om jag hade predikat senast föregående helg. Så vitt jag förstod efteråt hade alla förstått vad jag sagt.

Under vår tid i Sverige hade det kommit en hel del moderniseringar till Afrika. Bland annat hade vi fått elektricitet. Det var en motor som drev ett elverk. Så varje kväll vid klockan sex startade någon av oss den här motorn och så hade vi ström fram till klockan tio och under den här tiden kunde barnen läsa sina läxor samtidigt som vi fick en hel del administrativt arbete gjort. När klockan var tio blinkade lamporna ett par gånger och då visste vi att det var dags att tända fotogenlamporna.
Men eftersom det var en motor som drev elen var det inte alltid som det fungerade och då fick vi ha våra karbidlyktor eller fotogenlampor i beredskap. Ibland när man skulle starta motorn, vilket man gjorde med en vev, så kunde veven få ett bakslag och det var inte få gånger som vi fick veven i magen och bokstavligen flög ut ur garaget där motorn stod.
Efter en tid var det dags för en av familjerna att åka hem till Sverige. Deras period närmade sig slutet och dessutom hade deras hälsa börjat att svikta och då blev jag även ansvarig för servicen av stationens bilar. En bilpark bestående av ett antal Volkswagenpickupper och en lastbil. Som hjälp hade jag en mekaniker som hette Service, en mycket duktig bilreparatör.
Det visade sig ganska snart att Lennart hade stora talanger när det gällde att laga bilar  och  att han dessutom fick köra dem gjorde ju inte saken sämre. Den mesta av sin tid tillbringade han i garaget med Service och detta var till stor nytta för mig som var upptagen av mycket annat.
Henny tyckte att det var fantastiskt att se oss tre arbeta tillsamman. Vi hade alla tre den egenheten att arbeta lika mycket med tungan som med händerna när vi skruvade på bilarna. Jag slickade mig om munnen, Lennart drog tungan från mungip till mungip och Service stäckte ut tungan. Tur att man kan roa någon.
En gång skulle vi åka till Gambola som ligger fem-sex mil bort och Lennart skulle ta en av bilarna for att  köra tillsammans med några afrikanska vänner. Vi kom iväg före dem och vi tyckte nog att han tog god tid på sig för att komma fram. Kanske inte riktigt likt honom. Men efter en bra stund svängde han upp på Gambolas missionsstation och något stämde inte med bilen. Det visade sig att han kört av gasvajern och som ett provisorium hade han spänt ett rep från motorn, utanför bilen och in genom sidorutan och så gasade han för hand. En prestation av en sextonårig grabb.

Henny fick förutom skolarbetet även ta hand om dispensären på stationen. Hon hade inte så mycket materiel att arbeta med men gjorde så gott hon kunde. Eftersom det fanns ett sjukhus inne i Berberati med franska läkare kunde hon skicka de svåraste fallen dit men de enklaste problemen tog hon sig an själv. Ett stort problem var skabb i huvudet på barnen. Någon klok person hade kommit på att ett bra sätt att bli av med detta och det var att raka av håret och stryka på spillolja. Om behandlingen har någon vetenskaplig substans vet jag inte men det fungerade och spillolja hade vi ju gott om i garaget, så behandlingen var ju billig.

Många av afrikanerna gick fortfarande till medicinmän för att få hjälp för sina krämpor. Och i vissa fall kunde man ibland suga ut den onda anden som bodde i kroppen. Man tog då ett horn från en buffel som var avsågat en bit från toppen ca 10 cm. I toppen borrar man ett hål, sedan satte man hornet mot den sjukes kropp och sögr tills det blev ett vakum. Därefter så täpper man till hålet med någon massa och lät hornet sitta kvar en stund. När  sedan hornet togs bort  hade det blivit ett fult märke efter hornet. Ganska ofta kom afrikanerna med infektioner i såret. Men all deras läkekonst är inte humbug. Mång gånger använder de sig av naturläkemedel. Papaya-frukten är i sig själv rena medecinförrådet. Fruktsaften hjälper mot matsmältning och förstoppning. Blad som torkats över öppen eld och lindas runt huvudet lindrar huvudvärk. Te kokt på roten är bra mot hosta och omogen papaya torkar ut varbildningar. Avkok från tobaksblad är ett bra bekämpningsmedel mot löss. Utvecklingen hade som sagt var gått framåt och skulle gå ännu mer frammåt.

Ett problem som fortfarande mycket stort var tillgången på vatten så jag tyckte att vi skulle försöka underlätta vattenförsörjningen på stationen. Sagt och gjort, vi byggde ett vattentorn. De tog tid att få fram stålmateriel till ställningen och till behållaren. Men skam den som ger sig och snart fanns allt på plats och det var bara att börja med att försöka svetsa. Efter många försök och misstag så var hela konstruktionen i full gång och därefter så skulle vi resa detta gigantiska torn men först så var vi tvungna att gjuta ett fundament till pumphuset.
Alla arbetade av hjärtans lust och till sist stod vårt vattentorn färdigt och vilken glädje det var när det togs i bruk. Vi  kunde nu hämta större volymer i tankar  på lastbilen och fylla upp vattentornet med. Ack vilken lyx! Nu var det slut på kånkandet av vattnet för oss och för de afrikaner som bodde runt stationen för vi hade byggt en liten bostad till honom under själva vattentornet. Förut hade han bott i ett gammalt plåthus. Nu fick  han hade ett varmt och torrt rum att bo i och sova gott i. För även om han var nattvakt så sov han nog bäst av oss alla. Den som sover syndar heller icke sägs det ju och han syndande nog nästan aldrig eftersom han sov de flesta nätterna.

Den här perioden var vi mer måna om att ta lite semester.
Längst ner i södra RCA fanns vår sydligaste station, Nola. Nola hade inte varit bemannat på länge men husen fanns kvar och några av afrikanerna arbetade fortfarande på stationen.
Dit åkte familjen för en veckas rekreation. Barnen fick följa med sina afrikanska vänner in i djungeln. Bland annat så så skulle de få vara med och hugga ner ett ebeholtsträd. Kärnan i trädet är aldeles svart men när det huggits ned så svärtas hela stammen efter hand. Ebenholts är ett mycket starkt trädslag som bla. används till att snida underbara figurer.
I Sangha-floden kunde man av och till se afrikaner vaska guld. Guld är en ev de naturtillgångar som finns i landet tillsammans med diamanter och då företrädelsevis i vårt missions¬område. Något som vi inte fick göra men som var intressant att titta på när de vaskade efter guldet.

Produtionen av kaffe är stor och vi njöt av att kunna gå där i kaffe¬plantagen och se dessa gröna bönor som sedan gav oss ett ev våra livselexir.
Något annat som barnen tyckte var gott var att ta en mogen kakaofrukt och ta ut det vita geléartade innehåll runt kakao¬bönerna och äta upp.
En anna naturtillgång är uran. Problemen med att kunna exportera dessa tillgångar är RCA:S besvärliga geografiska placering på den afrikanska kontinenten. Transportering till någon hamn måste gå via flera grannländer. Transportmöjligheterna är svår på grund av flera svårigheter. Vägarna som inte alltid är de mest farbara, säkerheten på grund av krig i många av områdena i och runt Centralafrikanska Republiken vilket gör det svårt att exportera dessutom kommer inte intäckterna av det som exporteras  inte den vanlige afrikanen till del.

Missbruk är något som tyvärr också florerar bland afrikanerna. En av våra tidigare kockar, Samuel, hade börjat att använda opium och beroendet blev värre och värre.
Jag kände starkt för den här familjen eftersom vi varit goda vänner sedan länge och hans fru Odette hade varit Mariannes barnflicka då vi var på Bania.
En nyårsafton hade han helt snedtänt och var på krigsstigen. Vi vaknade av att någon sprang på stationen och skrek och allt var osammanhängande och ganska snart förstod jag att det var vår vän som gick bärsärkagång. Efter en stund hör jag hur det kommer ett fruktansvärt dunkande från vår kyrka och i samma stund kommer det en afrikan och berättar att Samuel gick lös på kyrkporten med en yxa.
Jag hade redan börjat att klä på mig och spran mot kyrkan som låg några hundra meter bort. Jag såg mannen inne i kyrkan och nu gick han lös på kyrkbänkarna och annan inredning. Hur jag skulle kunna stoppa honom utan att skada honom eller mig själv visste jag inte. Det blev ett rop till min Herre och så gick jag fram mot Samuel.
Vad som hände vet jag nog inte riktigt men snart hade jag armarna om den lille mannen och yxan var utom räckhåll för honom. Medan jag försökt att stoppa min vän hade någon tillkallat polisen och snart var de på plats och Samuel togs om hand av polismyndigheten.
Nästa dag for jag till polisstationen för att hälsa på honom. Han satt i ett skjul i gassande sol utan vare sig vatten eller tillgång till någon toalett. Jag kunde inte se min vän och broder lida så jag tog på mig ansvaret för att han skulle sköta sig och att jag skulle hjälpa honom. Vi for hem och med mycket stöd kunde Samuel klara att bli kvitt sitt missbruk

 

Att leva långt från de sina och sina vanliga traditioner gör att man blir ännu mer traditionsbunden. Så var det även för oss. När det närmade sig midsommar ville barnen att vi skulle ha en midsommarstång att dansa runt.
Sagt och gjort, jag tog och snickrade ihop ett kors som en stomme till majstången. Afrikanerna som kom och storögt började titta på vad vi gjorde. Först reste vi ett kors, sedan klädde barnen den med girlanger gjort av palmblad och blommor och därefter sjöng vi och dansade runt korset.
Det dröjde inte länge efter det att vi dansat små grodorna som de kom och undrade om vår president i Sverige hade dött. Att vi sedan tände eld och grillade korv gjorde inte saken bättre. Någon tyckte att det var märkligt att vi kunde dansa kring ett blomsterförsett kors. Var det möjligen an avgudadyrkan? Om de köpte förklaringen att det var en svensk sed att hylla vår svenska sommar vet jag inte. Det kan ju inte vara lätt att förstå att under några månader om året är det mestadels kallt och snötäckt och dessutom mörkt nästan dygnet om i vårt hemland. Hur skall men sedan förklara att det i norra Sverige aldrig blir mörkt under några veckor på sommaren. Jag skulle nog inte själv förstå det om jag hade varit afrikan och aldrig haft en mölighet att fått uppleva det själv. Efter att ha deltagit en stund bland små grodor och mormors lilla kråka och grillat korv gick de hem. Men vad de tänkte fick vi aldrig riktigt reda på.

Varje år på nationaldagen den 1 december var det stor fest. I Berberati var det en enorm folkfest med färger, dofter och musik. Folk dansade och sjöng och huvudattraktionen var den stora kortegen genomstaden. Det var färgglatt, det var fantastiska kostymer och alla grupper  alla viftade med den färglada centralafrikanska flaggan. Man hyllade sin frihet.
Men det kanske var en dyrköpt frihet eftersom övertagandet av landet gått väldigt fort. Regeringen uppe i Bangui gjorde allt för att försöka få landet på fötter men här hade de att göra med gamla fördomar och traditioner, dels var anafalbetismen stor, ekonomin i botten och stammotsättningarna i vissa fall ganska stora. Hälso- och sjukvården var undermålig. Ute i byarna stod tiden forfarande stilla medan städerna utvecklades snabbare.
Även korrumptionen gjorde att inte alla fick del av de tillgångar som fanns. Det var inte lätt för afrikanska ungdomar att se de stora skillnaderna mellan land och stad och man ville följa det nya stilen. Att sedan komma hem till den lilla byn kunde få svåra konsekvenser. Ett exempel var dricksvattnet. Bodde man i staden kunde man få rent vatten genom att koka och filtrera det. Skulle man sedan hem till byn och hälsa på kunde man inte dricka vattnet hemma hos familjen på grund av risk för magbesvär. Risken att då stötas bort hemmifrån var stor eftersom man skaffat sig andra vanor. Nyheter kan vara lika svårt att implantera i Afrika som hemma i Sverige.
De europeiska länder som haft kolonier i Afrika hade lämnat Afrika troligen för snabbt. Nu stod flera av de afrikanska länderna och däribland  RCA  ensamma och skulle leda  ett land utan några större kunskaper i ledarskap. Ett land där gamla  fördomar. traditioner råder. Ett land vars tidigare framtid varit att tjäna de rika och arbeta för att förbättra de rikas ekonomi. Det var som någon sa: som att lämna ett barn att ta hand om familjens ekonomi utan kunskap. 

Henny engagerade sig även denna period mycket förpygméerna. Hennas stora arbete var att försöka etablera en kontakt och försöka få deras förtroende eftersom de var skygga.
Ofta när vi kom det så sprang de till skogs för att gömma sig. Vi förstog aldrig hur man kunde leva i denna miljön. Husen var små och byggda av palmblad. De levde på jakt och fiske och verkade vara  nöjda med det liv som de förde. Fortfarande var de en utstött minoritet i samhället och tillgången till ubildning och sjukvård var obefintlig på grund av att de inte vågade eller ville ha kontakt med andra utanför sin by. Hon fick efter hand en viss kontakt med dem vilket resulterade i att de i alla fall inte sprang iväg när hon kom och gjorde de det så vågade dom sig fram efter en liten stund. 
Bekantskapen med dessa fantastiska människor gav oss lärdom ett enkelheten oftast räcker för ett gott liv.

Efter sitt första skolår flyttades svenskskolan till Bania vilket innebar att Marianne skulle bo på ett internat. . Hon hade varit sjuk under sommaren med lungsinflammation och var nedsatt. Men på höstkanten tyckte vi att hon var så pass bättre att hon kunde åka iväg.
Det kändes allt lite tomt när hon åkte för nu skulle hon inte komma tillbaka hem förrän till jul. En tröst i sorgen var att det var våra goda vänner Margit och Allan Magnusson som skulle ta hand om eleverna och elevhemmet och se till att de hade det bra. . Marianne tyckte nog enbart att det var spännand och då kunde vi också vara lugna. Hemma i Kisa så hade Henny varit mycket aktiv och en stor eldskäl inom ung-domsverksamheten. Bland annat hade hon varit med om att starta upp juniorerna, den så kallade J1. Det var en verksamhet mycket likt scouternas med patruller, uniformer och märkestagning efter praktiskt utförda uppgifter.
Verksamheten hade varit stor i Kisa och till en början hade Marianne varit J1:re, men innan vi åkte ut till RCA så hade hon blivit hjälpledare. Henny och Marianne startade upp en liten patrull med svenskskolebarnen på Bania. Eftersom Henny bodde på Berberati så kunde hon inte vara med på deras patrullmöten utan Marianne fick det ansvaret. Hon skickade brev med Allan Magnusson när han for till Berberati för att proviantera och Henny skickade tipps och förklaringar som han tog med sig tillbaka till henne. För att kunna bedriva en bra J1-verksamhet så var patrullen i Bania kopplad till verksamheten i Kisa. Det var stor brevväxling mellan patrullerna i Kisa och på Bania och jag tror att både Marianne och hennes skolkamrater hade det väldigt roligt på sina patrullmöten och det var en storstilad J1-invigning i kyrkan på Bania när barnen fick sina uniformsstjortor och första märken. Kyrkan var full av afrikaner som deltog men många undrade nog vad svenskarna nu hittat på.

Hösten gick sin gilla gång men vi märkte att allt inte stod riktigt rätt till uppe i Bangui och att en statskupp förväntades men eftersom det var ett rykte arbetade  vi på som vanligt med våra uppgifter men blev också kontinuerligt nformerade om oron uppe i huvudstaden. Men vad göra? Det var bara att lägga alla problem i Herrens hand.
Julen kom och Marianne kom hem. Det var skönt att vara en hel familj igen. Julen firades under sedvanliga svenska förhållanden fast bara lite varmare. När vår  ”palmgran” som vi klädde mycket traditionellt och satt några tomtar i fönstren och placerat några julljusstakar på bordet så fullbordade julkänslan. Julklapparna var väl inte så talrika eller dyra men alla kunde spelreglerna, vi hade inte större möjligheter ekonomiska resurser att köpa juöklappar utan det blev en symbolisk liten paket.

Nyårsnatten närmade sig och på nyårsdagsmorgon fick vi reda på via bud att en stadskupp genomförts i Bangui under nyårsnatten. Vi visste egentligen ingenting om vad som hände uppe i huvudstaden. Ryktet sa dock att några av ministrarna hade fått sätta livet till. Sedan självständigheten år 1960 hade David Dacko varit president. Landet som trots sina rikedomar på diamanter, guld, uran, kaffe och bomull är ett mycket fattigt land. Landets geografiska läge gjorde att man har svårt att exportera sinta tillgångar.
David Dackos kusin Jean B. Bokassa, som hade militärisk utbildning i franska armen, tog över maktan. Den stora frågan som gällde oss själva i den södra delen var; vad händer med oss som missionärer. Vi gjorde upp en beredskap som vi tack och lov inte behövde att använda. Som tur var hade Bokassa inga som helst intentioner att göra oss något illa utan var nog tacksam att vi fanns i södra delen och gjorde en insatts fär landet.
När han efter en tid åkte runt i landet på sin ”eriksgata” så möttes vi av en vänlig och respektingivande person. Tyvärr vet vi ju att han efter en tid blev en tyrann och utopade sig själv till kejsare och körde landet helt i botten. Men år 1965 var allt lugnt och snart gick allt sin gilla gång igen på vår station.

Marianne blev återigen sjuk efter julledigheten. Det visade sig att hon fått gulsot. Troligen efter att ha druckit dåligt vatten. Vi insåg dock faran för henne att inte få adekvat vård så på sommaren 1966 skickade vi hem henne till Sverige. När vårterminen i skolan var slut så var det dags för henne att flyga den långa vägen hem. Det var inte med lätt steg vi följde henne till flygplatsen i Berberati, men vetskapen om att hon skulle komma i goda händer hemma i Kisa underlättade en hel del och att vi bara hade ett år kvar innan vi skulle mötas igen

Henny, Lennart och jag förflyttades till Carnot. Jag skulle det sista året ta hand om pastorsskolan och Henny skulle åter ta hand om hushållsskolan. Hushållskolan var nu en etablera skola som hade många elever. De flesta av flickorna som gick där var gifta med pastorselevrna och det var ett bra tillfälle att utbilda de här unga tjerna  när de senare skulle ut till sina byar efter utbildningen så kunde dessa unga kvinnor föra sina kunskaper vidare i hembyn.

Lennart tyckte nog att det var jobbigt att lämna sina kamrater men han fann snart nya i Carnot. En dag skulle han ut och jaga med sina nya kompisar. Rätt som det är känner han ett hugg i benet. Han hade blivit ormbiten. Snabbt la hans vänner ner honom på marken och snörade av ovanför ormbettet. Sedan skyndar de sig att transportera hem honom till missionsstationen. Någon av hans kamrater sprang före och talade om att Lennart var ormbiten så när de kom med honom stog jag redo med bilen för att åka till den franske läkaren som fanns i närheten. När vi kom fram var pojken rejält påverkad. Läkaren tog fram sin väska med motgift. De första sprutorna han fick tag i hade datumet gått ut på. Lennart blev svagare och svagare men efter ytterligare ett par sprutor som var för gamla hittade läkaren en spruta med motgift som han kunde injecera. Lennart svävade de första dagarna på en ganska så skör tråd. Men efter något dygn vände det och han blev bättre.
Det kändes som om vi höll på att förlora vår son på den station som vi fått honom som en stor gåva. Kanske skulle vi lära oss att var mer aktsamma om de nära och kära som vi har omkring oss. Vi insåg både Henny och jag hur lätt man kan mista dem. Men vår Herre hade tydligen andra planer för honom. Pastorsskolan hade utvecklats något enormt sedan jag var där som lärare under min första period. Men längtan och hunger efter kunskap var lika stor. Att lära dessa unga män att lära och undervisa människor ute i byarna var nog den viktigaste uppgiften av alla, att ge de här unga männen en plattform av självsäkerhet för att stå emot analfabetismen och rädslan för onda andar ute i byarna. Många av dem hade vuxit upp med den gamla kulturen och långt där inne fanns den nog kvar hos många av pastorseleverna. Och hur lätt är det för en ung människa att tala om för äldre att man kan ändra på sig för att få det bättre. Att det de tror på bara är ett sätt att skrämmas till lydnad. Men arbetet var stimulerande och jag kände att dessa unga män var redo att fortsätta det viktiga arbetet.

Det var nu åter dags för oss att tänka på resan hem till Sverige och Kisa. Vår lägenhet i Karls Petterssons hus hade hyrts av goda väner till oss som gifte sig straxt innan vi for ut till Afrika. Men en dag när vi får ett brev från Marianne så innehåller det även ett brev  från farbror Kalle, som vi alltid kallade honom. Denne genomgoe och omtänksamme man undrade om vi ville köpa vår del av huset. Tanken var svindlande men vi förstod inte riktigt hur vi skulle ha råd till ett husköp. Kontot visade inte på några sparade summor. När han fick det svaret så skrev han tillbaka att han skulle ordna allt om vi bara ville ha lägenheten. Svaret blevnaturligtvis ett stort TACK.
Återigen hade vi fått hjälp från vår Herre. Ett par veckor innan vi kom hem så fick farbror Kalle lämna detta jordelivet och flytta hem till sin Herre. Sorgen efter honom var enorm men tacksamheten var också den omätbar. Vi hade ett hem som var vårt egna. Andra delen av huset ägdes nu av Hennys syster som arbetat åt Karl Pettersson i många år. Så huset blev ett familjeboende med stor gemenskap. I början av juni 1967 kunde jag och Henny tillsammans med Lennart fara hem till Sverige för vidare uppgifter för vår Herre”

Åter så slutar dina ögon att lysa. Du visste nog när du gick av tåget i Linköping denna sommardag, att du aldrig mer skull komma att återvända till Afrika men din längtan fanns dock där hela tiden. Din uppgift var att göra gott för andra och den drivkraften förde dig att hjälpa dina medmänniskor i Sverige. Att vara en budbärare om det glada och kärleksfulla budskapet.

 När jag år 2001 satt vid min fars sida hans sista dygn i livet och såg den så tidigare dynamiske man som orädd åtagit sig uppdrag för att göra livet bättre för andra, nu tärd av ålderdom och sjudom, insåg jag vilket fantastisk liv han haft. Han hade i Afrika kämpat mot hetta, tropiska sjukdomar, mot fördomar, ofta satt sitt egna liv på spel för andra, sovit för lite för att hinna med allt.
I Sverige hade han gett allt för att ge människorna en inre trygghet och harmoni. Det kunde komma från människor i nöd under dygnets alla timmar året om även under semestrar. Även när sjukdom fick honom att ge upp sitt predikantjobb hjälpte han många människor och fanns till hands.
När jag satt vid min fars sida och tänkte tillbaka på det som han och  mor berättat och om det som som vår familj fått upplevt tillsammans  kom jag till insikt om vilket arbete han och min mor utfört. Deras engagemang, entusiasm och mod att utföra något av kärlek till den som har det sämre än vi själva hade fört dem på farliga strapatser men också gett dem och även min bror och mig enorma upplevelser. Deras och andra missionärers arbete får inte hamna i glömska. Missionsarbetet har kritiserats mycket och det är upp till var och en att dömma eller uppskatta missionärernas arbete men de frön de sådde genom att bygga skolor, trycka böcker, arbeta som lärare, uppbyggnad av sjuk- och hälsovård är på väg att ge resultat i framtiden. När man ser tillbaka så inser man vilket enormt arbete de utfört. Ett osjälviskt arbete för att om möjligt göra livet något lättare för sina medmänniskor. Ett tillsynes mång gånger fruktlöst arbete. Men båda två var djupt förvissade om att deras verk tillsammans med övriga missionärskollegors en dag kommer att bära stor frukt. Man måste beundra dem för att de aldrig gav upp. Min beundran är stor över att de vågade göra denna långa resa. Idag vågar vi inte lämna våra hus utan mobiltelefon eller GPS av rädsla för att inte få hjälp om något skulle inträffa. Med vetskapen om att det inte fanns något hjälp att få om något hände i öknen gav de sig ut med tro, hopp och kärlek till sina medmänniskor. Många skulle kalla det dumdristigt. Själv tror jag det var en kombination av äventyrlysnad, en inre kallelse och överygelse och en stor portion osjälviskhet och empati för den utsatta människan.
Att vara ett missionärsbarn eller pastorsunge var väl inte alltid det lättaste. Jag upplevde aldrig i Afrika att det var svårt men i Sverige så ställdes det högre krav på oss. Vi skulle med någon sorts automatik vara ett föredömme och uppföra oss väl inom de kristna ramarna. Det är väl inte alltid så lätt när man är barn eller tonåring och livet leker och det mesta lockar till att prövas. Fars och mors ganska så liberala tänkande och orädsla att gå mot konventionerna gav mig mod att gå mina egna vägar och inte följa strömmen. Däremot så fick vi lära oss att ta koncekvenserna utav vårt handlande.
Jag minns när mor tog mig och Lennart på bio och såg Nils Holgerson vilken kritik hon fick. Det var kanske inte filmen som sådan som var syndigt utan att vi gick på en biograf. Men mor ville att vi skulle se en bra film som var intressant och även lärorik. Fortfarande en bit in på 60-talet så skulle kvinnorna i församlingen fortfarande ha långt, uppsatt hår och även vi små flickor skulle helst också ha långt hår. Jag ville klippa mig men mor var tveksam. En dag tog hon dock resolut mig till damfrisörskan som klippte av mitt hår och därefter så klippte hon även sig själv. Vi skulle sedan åka till moster och morbror i Västergötland för att hälsa på och där skulle far möta upp.
Mor var nog lite rädd för vad han skulle tycka men han var nöjd och vad andra tyckte brydde de sig inte om. När vi som tonåringar revolterade så stog de oftast på vår sida om någon klagade. Grundsvaret var väl oftast att man inte skall kasta sten om man själv befinner sig i ett glashus.
Vi fick oss också tidigt lära oss att ha respekt för andra människor och att det alltid skulle finnas rum för alla. Ofta när vi bodde i Afrika så dukades det många gånger fram en extra tallrik ifall det skulle komma någon på besök medans vi satt vid bordet. Gästen skulle känna sig välkommen.
I Sverige engagerade sig mor tidigt för flyktingverksamheten och arbetade som svensklärare bland dessa människor som tvingat fly sitt land oftast av politiska skäl.  Under slutet av 60-talet och en bit in på 70-talet flydde många greker till Sverige på grund av statskuppen  1967 och det diktatoriska styret fram till 1974. Då fanns inget SFI utan Kinda kommun bad henne att ta hand om undervisningen för dessa nyanlända människor. Hon hade inte så mycket läromaterial att använda men hennes bästa litteratur var dagstidningar. Utifrån dem så kunde hennes elever lära sig svenska och samtidigt förstå hur det svenska samhället fungerar. Mor blev en trygghet för dem och hon tog hand om många av dessa personer även privat och hade kontakt med dem långt efter det att hon slutat som lärare. Vårt hem stod alltid öppet för dem.

Lennart och jag fick lära oss att klara oss själva och lösa våra problem. När vi fickt existensiella problem och frågade om hjälp så kunde vi få svaret att det kunde vi klara av själva. Mor och far hade ju lärt oss bönens väg och att det alltid finns en som skyddar oss så varför krångla till det och vi hade ju dem som förebilder. Far hade väl den idén att man inte skulle hetsa upp sig, det tog för mycket energi utan var dag har nog av sin egna plåga och man behövde bara bedja om kraft för att klara den och göra det bästa av den. Sedan att far skulle hinna mycket på en och samma dag var ett annat kapitel. Hans måtto var att Gud skapade ingen brådska men han bad oss skynda på ibland.
Livet som missionärsbarn gav oss enorma upplevelser både i Sverige och i Afrika. Vi har upplevt mycket spännande som i händelsens stund kanske inte var så konstigt men med perspektiv på allt som skett har vi fått vara med om många spännande och unika händelser. Under vår hemmaperiod åren 1957 till 1964 var ju far borta den mesta tiden och mor hade huvudansvaret. Men far hade en fingertoppskänsla när det gällde Lennart och mig. Tidigt en morgon när han var på en av sina resor så ringde han hem och frågade mor hur jag mådde . Han kände på sig att något var fel och mycket riktigt så låg jag hemma med hög feber.
En av de största förmånerna i Sverige var under sommarloven. När vårterminen var slut så hämtade far oss och vi fick vara tillsammans under hela lovet. Vi kunde vara på läger i Östersund ena veckan för att fira midsommar i Rättvik och nästföljande vecka vara på läger i södra Sverige. Vi  tillbringade många, långa timmar i bilen men både Lennart och jag accepterade det och vi fick ha innehållsrika sommarlov med många olika upplevelser. Det fanns även tid för egna små utflyckter som far och mor lade in mellan läger och sommarkonferanser. Det är nog inte många som får vara med pappa på jobbet under hela sommarlovet.
År 1983 fick Henny, i juli månad, somna in och år 2001 under midsommartid, som var Leifs allra bästa årstid, flytta hem till sin Herre som varit hans uppdragsgivare under alla år. När de och fördes till sina sista viloplaster så var det varmt, nästan tropisk hetta. Två budbärare har fått vila men deras budskap har spritt sig över två kontinenter.

År 2007, fyrtio år efter hemkomsten till Sverige åkte Lennart åter ut till RCA tillsammans med med några vänner. En av dem hade arbetat som läkare i RCA och målet var att besöka sjukhuset Gambola. När jag träffade Lennart straxt före resan så såg jag samma entusiasm som jag såg i Leifs ögon då han berättade om sitt Afrika. Resan för Lennart var inte bara en nostalgitripp utan han vill också se hur landet utvecklats under de fyrtio åren han varit i Sverige.
Åter hemma så var det en nöjd men frustrerad bror jag mötte. Han berättar; "Väl framme i Bangui så kom ingen och mötte dem vid flygplatsen utan de fick ta en taxi till ett hotell. Vid hotellet visade det sig att det var stängt för natten så de fick tillbringa sin första natt i ett par vilstolar. Innan dess så hade de stött på ett par gerdermer som troligen var påtända av narkotika." Lennart som inte kände till sina slumrande kunskaper i gbaya drog till med en salva på sitt gamla modersmål som fick poliserna att tystna och skrattande ge sig av. Dagen efter så skulle man bege sig till Carnot. en resa på ca fyrtio mil. Vad jag fått mig berättat så skall nog den afrikanska föraren vara glad över att den svenska trafiklagen bara räcker till den danska gränsen. Den andre medresenären, som är polis till yrket, var nog glad att slippa sätta en bot på sin nyvunne afrikanske vän. Vägarna var lika dåliga som för 40 år sedan och bilen var inte i det bästa skic Men de kom dock väl fram till Carnot.  

Jag förstår på Lennart att det var med spänning han återsåg sin födelsestation. Han blev dock besviken över att förfallet var så stort. Den fina prunkande missionstationen var vildvuxen och huset han föddes i första perioden och bodde i den tredje var inte underhållna utan förfallna. Byarna på väg till Berberati såg lika dana ut som 1967 då Lennart och mor och far åkte hem. Likaså var det på Bania, “vårt” hem var på väg att mer eller mindre falla ihop. Huset var tomt men trappan vi en gång suttit på som barn var densamma. Vilken känsla att få komma hem.

Att höra Lennart berätta om mötena med våra gamla vänner var underbart. Han hade träffat vår gamla barnflicka och hennes man  ett möte som grep honom.
Vad jag förstår så var nog ett av de roligaste mötena var att träffa Mose, en kompis som Lennart gjort en massa upptåg med under vår sista period i Afrika. Han är numera lärare och verkar att ha lyckats bra.

Väl i Gambola som är en del av resans mål. Där hade läkaren i ressällskapet arbetat som läkare på sjukhuset och gjort ett enorm arbete tillsammans med afrikaner och missionärskolleger. På Gambola finns det el dygnet runt och man kan dricka vattnet direkt ur vattenkranen och sjukhuset är ett modernt sjukhus som får patienter från hela RCA på grund av sin höga kompetens. Sjukhuset byggdes under början av 70-talet med insamlade pengar från Sverige. Från början så var det svensk sjukvårdspersonal som i första hand drev sjukhuset men med åren så har afrikanerna utbildats och har nu själva huvudansvaret för sjukhuset. Dock är smolken i bägaren att underhållet av sjukhuset är undermåligt och förmodligen bara klara några år till.
Ett projekt, kallat Eden, startats för några år sedan. Målet är att förbättra odlingar av frukt och grönsaker och att ge afrikanerna möjlighet att tillvarata sina resurser. Lennart berättar vidare med stor entusiasm om det arbete som läggs ned på pygméerna. Fortfarande är fördomarna stor men arbetet har börjat och alla hoppas på en vidare utveckling med integrering av det pygméeiska folket i samhället. Han träffade en man som fått utbildning och nu engagerade sig för att lära sina släktingar och vänner att läsa och skriva. Ringarna på vattnet som bland annat engagerade mor har nått ett delmål. Budskapet om att kunskap ger möjligheter till ett innehållsrikare liv.

Det som gjorde det största intrycket var mickrokreditprojektet som startat och haft framgång. Många kvinnor tar nu tag i sin situation och försöker förbättra sina liv och landets framtid med hjälp av detta stöd som Lennart säger så är det kvinnorna som kommer att rädda RCA och Afrika och det är ingen lätt uppgift. Läser man rapporter så är Bangui världens tredje farligaste stad att vistas i(uppgifter från FN 2007). Korrumptionen är stor vilket nog är den farligaste fienden i Afrika. Men jag ser en stor tillförsikt hos Lennart  då såg entusiasmen hos den yngre generationen. Entusiasm att förbättra sin livssituation. Diskussionerna har varit stora om missionärernas aggerande i Afrika. Men det frö som en gång såddes kanske nu börjar att gro på ett afrikansk sätt och man önskar att de skall finna sin väg till ett bättre liv som är ett liv på deras förutsättningar och inte på våra europeiska sätt. Men att vi inte får överge dem utan ge dem stöd i form av undervisning och vägledning till att utnyttja de resurser som finns och som passar dem. Kanske det frö som Leif sådde med de tryckta orden i läroböckerna, skolhusen han byggde, den värme han spred nu börjar att bära frukt och Hennys engagemang för en bättre hälso- och sjukvård och omsorgen om den lilla människan har inspirerat unga afrikaner att förbättra sin livssituation och att den starkare hjälper den som är svag.

Med den här berättelsen vill jag tacka mina föräldrar att jag fick växa upp i en varm miljö där min nästas välbefinnande är lika viktig som min egen. Att älska andra för vad dom är, att acceptera andra människors sätt att vara och att olika kulturer inte behöver krocka utan berika. Men framför allt att ha humor  och att våga att göra något för andra.

Denna berättelse är byggt på fars och mors berättelser om sin Sahara-resa och perioderna i Afrika samt egna erfarenheter då jag och min bror hade möjlighet att få vara med våra föräldrar under två perioder där ute. En del fakta är tagna ur BEOKO möte med Centralafrikanska Republiken. Dessutom är en del bilder och fakta tagna ur boken; Genom tystnadens land, som skrevs efter deras Sahararesa. Jag har även haft tillgång till brev som skrivits under de här åren samt repotage och intervjuer från olika tidningar. Berättelsen är mycket färgad utav mina egna erfareheter och upplevelser. 

2019

 Tyvärr har även RCA liksom många andra länder i Afrika, drabbats av politiska och ekonomisk katastrof. En kort tid efter att min bror var nere och hälsade på utbrött konflikter mellan olika revaliserande grupper.
Krisen i Centralafrikanska republiken beror till stor del på stridigheter mellan ett dussintal väpnade grupper. De strider bland annat om områden för boskap, och områden som är rika på diamanter, guld och uran.
Grupperna attackerar vårdcentraler, sjukhus och skolor, moskéer och kyrkor, så väl som platser där många på flykt har sökt skydd. Familjer drivs från sina hem. I slutet av september hade över 640 000 människor tvingats på flykt inom landet – hälften av dem barn – och över 573 000 har flytt till andra länder. Det här i kombination med extrem brist på vård, rent vatten och sanitet leder till en undernäringskris för barnen. Samtidigt har landet världens näst högsta spädbarnsdödlighet och mödradödlighet, färre än tre av fem barn går ut grundskolan, och nästan hälften av befolkningen saknar tillgång till rent vatten.

• 1,5 miljoner barn behöver humanitär hjälp, en ökning med 300 000 barn sedan 2016.

• Över 43 000 barn under fem år riskerar att dö av svår akut undernäring under 2019.

• Vart fjärde barn är på flykt, antingen inom eller utanför landet.

• Tusentals barn är tillfångatagna av väpnade styrkor, och tusentals fler utsätts för sexuellt våld.

• I stort sett alla barn behöver skydd mot de olika väpnade grupper som nu kontrollerar 80 procent av landet

• Antalet attacker mot hjälparbetare har mer än fyrdubblats, från 67 attacker 2017 till 294 fram till september 2018.
 
Krisen utspelar sig i ett av världens fattigaste och minst utvecklade länder. Det är också ett av de länder där det är allra farligast att arbeta med humanitär hjälp. Situationen för barnen är desperat.
(källa rapport November 2018 från UNHCR)

Återigen får den lilla människan fly för makt och girighet. Kanske detta kan ge oss en större förståelse för att folk flyr.
Människor i dessa länder har fått slita hårt för slavlöner och vi har utnyttjat deras tillgångar. När sedan kolonialväldet upphörde så lämnade kolonialisterna de afrikanska länderna utan utbildning om hur man leder ett land.

Jag vill inte tro att den värme och kärlek mina föräldrar spred i Afrika skall vara förgäves och jag både tror och hoppas att  den kärlek de spred fortsätter att gro. Det är hög tid att vi delar med oss av värme, kärlek och trygghet och som min mor gjorde. Laga en portion extra för att ge någon ett mål mat och känna sig välkommen.