Efter att ha rensat tankarna lite och även sovit ut så vill jag delge er mina tankar om flyktingsituationen i Grekland och i Europa.
Som tidigare är det med blandade känslor som jag åker hem efter att få arbeta med det jag tycker är bland det viktigaste. Att få hjälpa dem som har det sämre än många andra.

Det som känns mest betungande den här gången är att jag ser hur situationen blivit värre. Sedan jag var på Lesbos i mars så har flyktingströmmen ökat vilket ger ett ökat tryck på fastlandet. I Aten är klimatet hårdare och hemlösheten har ökat och fler och fler barnfamiljer bor i på gatan eller i parker.
På de grekiska öarna finns 26559 flyktingar (källa Aegean boat report) Under september har mer än 9000 anlänt till de grekiska öarna. Hur många som kommit till fots över bergen vet nog ingen.
En del av dem kommer också över vattnet vid  Evros.
På Lesbos finns det jourgrupper bland  volontärerna  som  varje  natt  sitter  och  spejar  ut  över  havet  och  som  har  kontakt  med  bl.a Aegean Boat Report  som  via radiokontakt anropar spanarna.  Dessa  beger  sig  då  till  beräknad  landningsplats  och  tar  hand  om  dem  när  de  kommit  i land.  Förut  var  det  några  båtar  i månaden  men  nu  så  kommer  flera  båtar  varje  dygn.  Hur  många  som  inte  når  land  finns  nog  ingen säker statistik  på. 
Det är svårt att se vidden av tragedierna som utspelar sig vid och på Egeiska havet.

Läs gärna artikeln nedan om Pavlos Pavlidis är rättsläkare på Universitetssjukhuset i Alexandroupoli  som obducerar människor som inte klarat resan över vattnet .

 

På min resa har jag träffat människor som gjort starkt intryck på mig och jag har mött vänner som tappert kämpar för de utslagna människorna i Aten.
Min alldeles specielle vän Arthur som fortfarande efter fem år tre dagar i veckan går runt och delar ut baguetter, sött, varmt te och kläder. Men framför allt bemöter han alla respektfullt och med den integritet som varje individ vill ha. Huvudkriteriet är att man är hemlös. Var ifrån i världen du kommer har ingen betydelse.
Jag  träffade Judith som kommer från Holland.  Under  många  år  har  hon  arbetat  med  utslagna  människor.  Hon  arbetar bland  familjer  dagtid  och  på  kvällarna  tar  hon  hand  om kvinnor  som  har  sin  arbetsplats  på  gatan. 
Både  Artur  och  Judith  berättar  om  den  eskalerande  situationen  för  utsatta  människor  i Aten.
Jag har inte tidigare under mina resor till Aten sett så många trasiga människor och det gör så ont att se dem och att man kan göra så lite.

Jag tar med mig den meddelålders kvinnan som kommer till oss för hudproblem och ytterst ful fotsvamp. Kvinnan lever sitt liv på gatan och är starkt drogberoende. Hon berättar med stor stolthet att hon är sjuksköterska och arbetade på ett sjukhus på en av de grekiska öarna. Vad som gjort att livet gått så snett vet jag inte men man inser att det skall mycket till för att sätta sig i en sådan situation.
När jag tvättade hennes otroligt smutsiga fötter för att kunna se hennes svampinfektion så grät hon. Det var länge sedan någon gjort en vänlig gest mot henne. Hon fick sin medicin men tyvärr så såg jag henne senare helt utslagen på gatan. Men jag är tacksam att jag fick ge henne en stund av värdighet.

Jag tar med mig kvinnan som kommer med sitt hjärtbesvär. Hon har tidigare varit på sjukhuset och där ville de lägga in henne för hjärtövervakning. men hon väljer att gå hem. När hon kommer till vår klinik så har hon sin lilla dotter på några med sig. Jag förstår att hon är rädd för att läggas in på sjukhuset. Hur många barn hon har vet jag inte men att lämna dem i ett boende utan att ha någo nätverk som kan hjälpa henne med barnen  är nog uteslutet. Om det finns någon far med i bilden vet jag inte. Men jag inser att deras sårbarhet är jättestor.
Den lilla dottern har en fruktansvärt sårig liten rumpa på grund av blöjeksem. Hon berättar att hon har inte råd att köpa blöjor så hon byter bara blöjor ett par gånger per dag.

Jag tar med mig den unge mannen som är så nedbruten psykiskt som någon kan vara. Han har suttit i fängelse i Turkiet och när han kommer till Grekland så blir han åter fängslad. Det han behöver är profesionell psykriatisk hjälp vilket inte vi kan ge honom.

Jag tar med mig den unga kvinnan, själv ett barn som kommer med sitt lilla barn som är så undernärd för att barnet inte får tillräckligt med mat. Om det är av okunnighet eller ekonomiska problem eller båda får jag inte fram.
Jag tar med mig de små barnen som är mer eller mindre uttorkade. Flera av de minsta nyfödda barnen har insjuken fontanell vilket är ett tecken på detta.
Många av de unga mammorna har ingen kunskap om kunskap om egenvård. Om att ge ett litet barn extra vätska om det är varmt. Under våra veckor där nere så låg värmen på drygt 30 grader. Det finns heller ingen barnavårdcentral som kan hjälpa dem.

Jag tar med mig den unge mannen som för att överleva blivit prostituerad. Han är svårt nedgången och drogpåverkad och utslagen på hans kropp tyder på en långt gången könsrelaterad sjukdom. Han har också ett kraftigt självskadebeetende. När jag lägger om hans sår så kan han inte sitta still han vill bara ut på gatan för att tjäna ihop pengar till mer droger och mat.

Jag tar också med mig mannen som vi träffar på en av klinikerna som pratar ganska bra svenska. Han har varit i Sverige men eftersom Grekland är det land han är först registrerad i så blir han utvisad dit. Man blir förvånad över att han inte känner någon bitterhet men stor sorg över att han inte kommer vidare. 

Men jag kommer också att ta med mig den enorma kamratskap som man får med teamet i Medical Volonteers International. Läkare, sköterskor, sjukvårdare och tolkar. Kolleger som sida vid sida kämpar för att ge andra en stunds lindring. Det är också ett stort utbyte av erfarnhet. Ett team som gett mig kärlek, gemenskap och tron på att vi alla kan göra något gott.

Vill du höra mer så kommer jag gärna och berättar.

Fredagen 13 september

Fredagen den 13😱 Som blev en mycket trevlig, intensiv och innehållsrik dag.
Fredagar på Medical Volunteers Internaional är städdag och genomgång av allt material samt en återspegling av veckan om vad som varit bra och vad som kan bli bättre samt planering av kommande vecka.

På eftermiddagen fick Piamari och jag möjligheten att hålla en utbildning i ALS (Advanced Life Suport) som är en utbildning i att snabbt bedöma och omhänderta en patient i en akut situation enligt vissa riktlinjer samt teamarbete. Vi höll även två scenarier där deltagarna fick agera.
Inom svensk akutsjukvården har vi tillgång till avancerad utrustning och personal med olika kompetenser. Men här ute på fält är resurserna kraftigt begränsade men som alltid har vi med oss det allra viktigaste instrumente. Våra ögon, öron och händer. Här fick vi även träna i att arbeta snabbt under språkförbistring och med hjälp av tolk. Scenarierna utgick från två akuta händelser som vi varit med om under våra veckor här nere.
Ett barn med andningssvårigheter och en hjärtinfarkt. Man tager vad man haver och eftersom vi inte har några avancerade simulatorer så hade vi en trasdocka till barnscenariet och jag själv fick agera HLR-simulator vid det andra scenariet.
Det var en utmaning att hålla utbildningen för kolleger från olika håll i världen men tack vare detta blev det mycket skratt, utbyte av erfarenhet.
Efter en god middag med alla kolleger somnade jag sedan riktigt gott.
Nu väntar förberedelser för resan hem och jag kommer att göra en sammanfattning av upplevelserna här när jag samlat mina tankar.
Tack för att ni finns därute och för allt stöd. Ni är guld värda. Kram❤️

Materialvård

Genomgång av ALS

Mitt barn mår inte bra.

Jag har bröstsmärtor.

HLR med gott resultat.

Tack MVI för två fantastiska veckor

Den 11 September

I dag har vi varit på två platser för mer politiska flyktingar.
På första platsen bodde de i en gammal skola som var fruktansvärt nedgången och en lika gammal skolgård av betong. På väggarna hade man satt upp foton på soldater som stupat i kriget mot IS. Stolt berättade de för oss om deras kamp som tog deras liv Barnen har ingen skolgång utan man bara ”sitter” av sina dagar.
På skolgården såg jag bara en trasig badboll och en fotboll som de lekte med. I den byggnaden vi hade vår klinik så fanns det en dusch och en toalett för kvinnorna och en för männen. Det jag såg så skulle det räcka till många människor.
Jag mötte en kvinna som visade mig bilderna från stupade soldater. En del av dem var bilder på unga kvinnor och hon sa att de stridit mot krig, förtryck och fanatism. Man såg och hörde att dessa människor hamnat i ett limbo och orkade inte gå vidare.

Andra platsen var i våra ögon en bättre camp med containers som man bodde i men även här sitter man fast och verkar inte komma vidare Återigen är det barnen som får lida. De här barnen har inte en chans till ett bra framtida liv. Inga leksaker som utvecklar deras sinnen ingen skolgång för ett vuxenliv. Här krävs stora insatser.

Snälla ni! Vi behöver all hjälp vi kan få för att kunna hjälpa de här människorna. Vill ni stödja oss för att kunna få ner material så Swisha till We Act Sweden 123 577 31 22. Kram

Första platsen vi var på var en gammal nedsliten skola med trasiga rutor.

En toalett för kvinnorna i huset och en för männen. Hur många som använde toaletten vet jag inte men det var många vuxna och barn som verkade bo där.

En dusch för männen och en för kvinnorna. Ingen dusch som någon av oss vill använda.

Barnens lekplats. Jag såg en fotboll och en trsig badboll som de lekte med

De flesta av de som bor verkar ha fastnat i det förflutna och orkar inte blicka framåt

Redo för dagens första patient

Andra lägret är mer organiserat.

En av våra tolkar spelar fotboll med barnen. Uppskattat av alla pojkar,

Efter en lång arbetsdag ett skönt avkopplande dopp i havet.

Den 10 September

Tisdag vecka 2 i Athen.

Idag hade vi heldag i Oinofyta. Många barn med förkylningar och en nybliven mamma med 10 dagar gammal baby med kolikbesvär. Det vet väl de flesta föräldrar vad det innebär med vaknätter.😴 Men jag tror att våra sjukbesökare vill ha stöd, råd och information. Att söka information på nätet har inte alla möjlighet till och kanske få en stunds avbrott på tristessen. Med alla sjuka barn så var såpbubblorna en bra distraktion när doktorn undersökte. Det var ett glatt men mycket trött sjukvårdsteam som vände den gula bananen hem mot Aten. I morgon så kör vi söder över mot en plats jag inte varit tidigare. Mer information kommer. Sov gott.

Piamari la totalt beslag på det lilla underverket. Barnet mådde lika gott som hon ser ut att göra.

Gula bananen rullar tryggt. Liiiite trött ibland

Glada men trötta efter en dag på jobbet

Den 9 September

Idag är det 1 vecka sedan vi kom till Aten för att arbeta tillsammans med Medical Volunteers International.

Dagens arbetspass var förlagd på den lilla kliniken i SEEDS och tyvärr var vi kort om tolkar så att sitta i Triage idag blev att arbeta med Google Translate, armar och ben och en massa mimik. Sedan finns ju andra patienter och anhöriga som hjälper till. Sekretessen är inte lika strikt här som hemma i Sverige och idag var det tur för mig.
En av personerna jag mötte var en liten kille i 10-års åldern som var med sin mamma till tandläkaren. Väntan blev lång och pojken otålig. Jag byggde ett pappersplan, måste erkänna att jag fick ta hjälp av Youtube för att få ihop planet, till pojken och under en liten stund hade vi en tävling om vem som kunde kasta längst och det var inte jag som vann.

En äldre dam kom till kliniken. Hon hade gått upp för 5 halvtrappor och hennes ansträngda andning sa oss att den här kvinnan inte mådde bra. Med möda fick vi henne till en brits och det visade sig att hennes hjärt inte mådde så bra med ojämn och svag puls, högt blodtryck och svullnade ben. Läpparna var något blåa vid ansträngning. Som svensk sjuksköterska på en akutmottagning kan du ta EKG, blodprover och sätta syrgas vid behov mm. Här fick vi förlita oss på den kliniska blicken och vår övervakning var mätaren som mäter syrehalten i blodet och pulsen. Samt mäta blodtrycket. Vi bestämde snabbt att skicka henne till sjukhuset och det med taxi då det går fortare än med ambulans. Den stackars damen fick gå ner för alla trapporna igen och med ännu blåare läppar. Hon hade varit i Europa i 2 månader och inte heller fått några papper så vi fick skicka henna till ett sjukhus som tar emot papperslösa. Man blir tacksam över att vi hemma i Sverige har en god sjukvård med alla faciliteter som behövs för en god vård.

Ha det gott go vänner så hörs vi igen.
Tack för er support.

Den 8 September

På söndagar så var vi placerade på STEPS. Återigen samlas människor som är fattiga, hemlösa och alla är välkomna oavsett vilken nationalitet. Här får de en varm portion mat, tvätta sina kläder och få sjukvård.
Vår underbara och fantastiska AT-läkare Christina från Nya Zeeland sitter i triage. Efter en stund kommer hon in med en man med bröstsmärtor. Han kommer från Syrien och är inte så gammal. Hemma i Syrien hade han ett bra liv med ett eget gym men nu hade han förlorat allt. Han hade fått lämna sitt företag och hans familj hade han förlorat i kriget. Han hade haft en infarkt för ett drygt ett år sedan men hade inte råd att köpa medecinerna han behövde. Nu satt han i kliniken med tydliga tecken på en ny infarkt. Det beställts en taxi, då det går fortare än en ambulans. Mannen genomgår en hjärtoperation. Problemet för honom är med all säkerhet den medicinska uppföljningen.
En  annan  patient  som  kommer  pratar  en  ganska  bra  svenska.  Han  har  inte  fått  stanna  i Sverige  på  grund  av  att  hans  första  registrering  är  i Grekland.  Jag  tror  att  den  bästa  behandlingen  för  honom  var  att  få prata  svenska.

Man känner starkt  för de här människorna  som finns längst  ner på samhällsstegen men som de kämpar för att överleva och som jag hoppas inte kommer att ge upp. Ännu två människoöden som jag kommer att bära med mig.

 

Den 7 September

Lördag är en ledig dag på MVI. Detta är mina tankar efter första veckan.

 

Det är min 5:e gång som jag får förmånen att arbeta med flyktingar i Aten. Under mina besök här så är nog denna gång en av de värsta. Deporteringen av flyktingar från öarna har ökat och i och med den ökade flyktingströmmen över Egeiska havet så transporteras fler och fler till fastlandet. Men varför har de över huvudtaget kommit hit? Kan man fråga sig. Många av de unga männen blev tvingade att ansluta sig till IS för att strida och många av dem var barn i 11-12 års ålder. Som förälder förstår jag att de pojkarnas föräldrar skickade iväg dem för att inte dödas i kriget.
Även många flickor kommer ensamma för att komma ifrån ett äktenskap med en man de aldrig träffat och som många gånger är mycket äldre än de. Föräldrar som vill att deras små skall få ett liv med utbildning och en framtid. Alla föräldrar gör väl nästan vad som helst för sina barns utveckling.
Dessa starka människor som tar steget för att fly för ett bättre liv upptäcker snart att drömmen blir en mardröm. Man trängs ihop med människor från olika kulturer, nationaliteter, religioner.
I dagarna skickade ca 1500 flyktingar till ett läger utanför Thessaloniki som heter New Kavala som är ett av de värsta lägren humanitärt sett i nuläget. Många, ja de flesta av flyktingarna lider av psykisk ohälsa och posttraumatiskt stressyndrom.
Många av de här människorna hade ett bra liv med arbete, fredagsmys, semestrar, vackra hem och vänner tills fanatiska grupper tog allt ifrån dem. Idag har de inget kvar då smugglare tagit det mesta av deras pengar. Många sålde allt för att undvika krig och död.

Vad händer med dem i Grekland? Här är en lång om inte en oändlig väntan på besked om uppehåll. Man bor i läger, i parker och några som har lite pengar kvar kan hyra rum som mer är som råttbon än ett skydd mot väder och vind. Det finns ett konstverk på torget i Omonia, centrala Aten, som man nu fått bygga om då flera suicidförsök gjorts från den.
Man sitter öppet och injicerar droger. Såg idag en man som var drogpåverkad och med sig hade han en flicka, kanske dotter, dom rökte och på lukten att döma så var det hasch. Bredvid dem satt en liten flicka och ropade på sin pappa.
Prostitutionen är utökad och man ser påtända kvinnor, män och transpersoner som öppet bjuder ut sig för ett mål mat. Familjer får en liten summa pengar (några tusenlappar) som de skall leva på) Detta räcker inte till mycket. Jag träffade en liten 10-månaders tjej med en sårig liten rumpa. Mamman hade inte råd att köpa blöjor så hon bytte inte så ofta.
Kunskapen om hälsovård, mödravård och barnhälsovård bland våra vänner är bristfällig. Man lever på gamla traditioner som kan vara svåra att bryta men på grund av rådande situation också är svåra att få information om. Jag möter också många mammor som själva är barn, 16 -17 år, med barn på ett par år. Många av dessa barnen är också resultat av en våldtäkt. Vem skall hjälpa dem?
Brottsligheten ökar också och smugglarnas marknad ökar då folk börjar bli desperata och vill ta sig vidare upp mot Europa.

Vad kan du och jag göra? I det stora hela är detta ett politiskt ansvar men som medmänniska har vi också ett ansvar. Människorna här har ingenting och snart är vintern här. Tro mig vänner, kylan kan slå hårt här i Grekland och bor du i ett tält så blir det både kallt och fuktigt.
Många av dem har ingenting och jag vet att många av er vill skänka kläder, skor, hygienartiklar, barnvagnar mm. Vi behöver också din hjälp att få ihop till transporten ner. Tack på förhand för ditt stöd.

 

Ett konstverk på Omonia Square. September 2018 när jag var i Aten så hölls en demonstration för mer humanitär behandling av flyktingar.

En ung man som inte orkar leva längre.

Nu har man satt upp en avspärrning i korrigerad plåt då flera försökt att hoppa från konstverket på torget.

Den 6 September

Fredag och dag 4 i Aten.

Idag har vi haft materialunderhåll och gått igenom alla väskor och läkemedel för utgångsdatum mm. Är inte det lättaste när de flesta läkemedel har utländsk beskrivning men som tur är så har ju alla grundsubstanser i ett läkemedel samma genetiska namn. Tack för Google translate🙏
Därefter hade vi veckans debreifing. Kanon att göra detta efter att fått mycket intryck och upplevelse. Veckan har innehållet många fantastiska möten både trevliga och mer tragiska.

Det har varit en utmaning att köra den gula banen i Aten i rusningstrafik med scootrar och motorcyklar som kommer från båda sidor. Att köra med kolleger som sitter i vårdhytten med öppen dörr ( volontär aircondition) gör det ännu mera säkert😱 men alla kom hem helskinnade. Körde även ut ur en parkeringsficka med ca 1 mm på var sida om bilen till nästa bil men med Piamari som vägledare blev det inga fler repor än de som var tidigare😂 Nu tar jag helg och är åter ute på fält på söndag. Stöd och följ oss gärna. Varje bidrag betyder mycket för dem vi kan hjälpa. kram

Den 5 september

Dag 3 i Aten.
Dagen började med några timmar på kliniken i SEED. Jag satt i triage och en av patienterna var 10 månader gammal flicka som var där med sin mamma. Väntan blev lång och undersökningen gillade inte den lilla alls. Medan de väntade så började lilltjejen och jag att sjunga och rabbla olika ramsor med olika rörelser. Mamman började att göra samma rörelser men sjöng på arabiska. Vi förstod inte vad vi sa men leken blev en kontakt över spårförbristningen.
På kvällen var vi på en klinik dit utsatta kvinnor kan komma. Många av dem har ett starkt missbruk för att orka att leva. En något äldre dam sökte för förkylning men hade också infekterade sår och en svår fotsvamp. Jag satte mig ner framför henne och tvättade henne fötter för att kunna undersöka henne mer noga. Då kommer en tår ur hennes öga och hon säger, det var länge sedan någon gjorde något för mig. Jag hoppas att hon kände sig ompysslad.
Min andra patient kom från Asien, tolken från Afrika och jag från Europa. Jag satt och njöt när jag såg att vi trots olikheter, kultur och social ställning ändå kunde sitta och prata och skratta. Trots att kvinnorna jag träffade idag var utanför samhällets normer och ramar så har de en enorm värdighet vilket jag beundrar.
Ha det gott och god natt

Den 4 september

Dag 2 på vår vistelse i Aten.
På förmiddagen var vi på en liten klinik där det även finns en tandläkare. Dagens patienter var allt från små bebisar till medelålders kvinnor och män. När man ser barnen som är dehydrerade och i vissa fall malnutrierade med mammor som i vissa fall själva bara är barn så undrar hur det skall gå för de små. Kunskap om barnhälsovård är minimal i vissa fall och många av dessa unga mammor är ensamma och har ingen att rådfråga och har inte alltid pengar till mat.

På kvällen var vi ett stort sjukvårdsteam från Medical Volunteers International som var på kliniken i STEPS. Dit kommer hemlösa och utslagna människor för att två gånger i veckan få mat, kunna tvätta kläder och vi erbjuder sjukvård. Dessutom finns tid för gemenskap med andra och det finns även lite aktiviteter som att spela spel.
Ja tyvärr så är det ju även barn som hamnar här då föräldrarna inte har möjlighet att ge barnen ett hem och en portion varm mat. Hit kommer inte bara flyktingar utan människor som av en eller annan anledning hamnat på samhällets botten.
Idag så triagerades vi ca 40 patienter på 2,5 timmar. Människor som inte bara söker sjukvård och mat utan också uppmärksamhet. När vi idag har gått till de olika klinikerna så slåss jag av att prostitutionen har ökat och jag såg både hur män och kvinnor bjöd ut sig på gatan och flera starkt påverkade av droger.
Jag träffade också en person på kliniken som sökte för sår pga av ett självskadebeteende men också för en svår infektion. Hen mådde så dåligt att hen bara satt och hoppade. Jag måste ut och tjäna pengar och jag arbetar på gatan fick jag till svar när jag bad hen ta det lite lugnt så jag kunde plåstra om såren och informerade att patienten även behövde läkarvård för sin infektion. Denna patient kommer jag ha svårt att släppa så ung och redan så nere i drogträsket som man kan komma. Ja många av dem jag mött idag mår så otroligt psykiskt dåligt.
Vänner det finns mycket att berätta men jag måste sortera mina tankar och är så glad att jag kan krypa ner i en skön säng och sova tryggt. God natt och hoppas att ni vill följa oss i morgon.

Volontärer från Medical Volonteers International på våg till STEPS

En mobil tvättstuga med tvättmaskin och torktumlare.

Medans grytorna puttrar träffas människor och pratar. De som behöver sjukvård kan komma in till MVI och få hjälp.

Vår klinik på STEPS

Den 3 september

Första arbetsdagen i Aten till ända och idag har vi varit på en klinik i Oinophyta som ligger ca 7 mil utanför Aten.
Kliniken ligger en bit från campen så patienterna hämtas varje dag för att sedan köras tillbaka efter undersökning och behandling. Idag var det inte så många patienter så det var med andra ord lugnt och vi kunde ägna lite mer tid åt var och en.
En av våra sista patienter var en ung kvinna som jag träffade på kliniken för precis ett år sedan. Kvinnan hade sin lilla dotter med sig och det som slog mig var denna unga kvinna med sina vackra men ack så trötta och ledsna ögon. Under minst ett år så har hon levt i en camp utan några av de faciliteter som vi tar för givet. Hon berättar att hon får komma vidare till något land i Europa men det är med blandade känslor som hon reser vidare då campen blivit något av ett hem men hennes mål är att kunna ge sin lilla flicka ett bättre liv.

Innan vi åkte till Oniophyta så hade vi en genomgång för volontärerna och situationen i Aten har blivit mer och mer osäker och tuffare. Situationen för det grekiska folket blir ju också kännbart då fler och fler flyktingar åker från Turkiet och på grund av det hårda trycket i har man snabbt evakuerat ca 1500 personer till fastlandet till en camp i New Kavala i närheten av Thessaloniki. Långt under värdigheten för mänsklig behandling. Jag känner mig glad och tacksam att jag får vara här och arbeta men känner också en stor förtvivlan då EU vänder ryggen inte enbart mot flyktingarna utan även mot det grekiska folket som får en allt tyngre börda. Jag hoppas att du följer vårt arbete och hjälper oss att kunna göra världen något bättre för någon.

Den gamla kära gula bananen rullar sedan 2015 i Grekland. Lite trött men en god kämpe.

Motagning, läkemedelsrum och umdersökningsrum för de enklaste patientfallen.

Undersökningsrum för de patienter som behöver mer avskildhet.

Man tager vad man haver om man skall distrahera ett ledset barn. Min katt var väl inte det bästa jag ritat men barnet blev lugnt och doktorn kunde lyssna på lungorna.

Den 2 september

God Morgon!

Idag är det 4 år sedan lille Alan Kurdi hittades livlös på stranden. Den lille pojken som fick en hel värld att reagera mot krig, våld och orättvisheter.
Människor for ner som volontärer och Europa öppnade sin famn. Men ganska snart infann sig det farligaste hotet som finns i världen- nämligen rädslan för det okända och annorlunda. Vi började stänga våra gränser och började blunda för vad som sker. Medans politiker passivt tittar på och vill att någon annan tar sitt ansvar så lider människor svårt och då speciellt barnen och än idag är det barn som dör för att vi inte gör något. Vi måste få EU att ta sitt ansvar och agera för dessa människor och vad som händer bl.a. i Grekland.
Om en liten stund startar jag och Piamari vår resa ner till Aten och arbetar bland dem som flytt från förföljelse och krig.

Vi vet att det behövs mycket material och snälla hjälp oss att fylla en trailer med förnödenheter. Swisha ditt bidrag till 123 577 31 22 We Act Sweden Kram till er alla och tack på förhand