Den 10 augusti

En blomma som gläder och ger värme....
Min mor lärde mig att vill du få hemtrevnad och värme så plocka en blomma och sätt i en vas.  Det hade hon lärt sig under åren vi bodde i Afrika då hemlängtan till Sverige gjorde sig påmind.
Nu har jag en prunkande trädgård som ger mig lugn, energi trygghet. Häromdagen när jag gick och njöt bland mina blommor så hittade jag en blomma som växte mellan våra gångplattor i skuggan av krukorna där mina "fina" blommor växer och frodas.
Jag kommer osökt att tänka på våra medmäniskor som som lever i flykt.

Än idag så kommer det flyktingar över havet med små överfyllda båtar.
Än idag så kommer det flyktingar som har en dröm om en bättre framtid.
Än i dag så är det flyktingar som inte når över havet till den europiska sidan utan får sin sista vila i Egeiska havet
Än idag så kommer det ensamma barn till Grekland som kommit ifrån sina föräldrar, eller som vars föräldrar inte kommit hela vägen till Europa.
Många barn  skickas till Europa för att föräldrarna inte har råd att skicka mer än en familjemedlem. Dessa tonåringar har ett stort ansvar som vilar på sina axlar. Att de "lyckas", att få en utbildning och ett arbete och att till sist kunna ge sina föräldrar ett bättr liv.
I lägren så väljer de ofta kriminalitet och droger för att överleva. Kriminella gäng ger dem en "familjetillhörighet" och gemenskap som de senare märker att de inte kan ta sig ur.
Många unga kvinnor flyr till Europa för att få en framtid. Kunna utbilda sig, slippa ett tvångsäktenskap, få frihet. dessa unga kvinnor kämpar inte bara med sin dröm utan även med att slippa övergrepp i lägren.
I kväll hör jag Gabriellas sång på TV:n och jag vill tillägna dessa människor  den:

Det är nu som livet är mitt
Jag har fått en stund här på jorden
Och min längtan har fört mig hit
Det jag saknat och det jag fått
Det är ändå vägen jag valt
Min förtröstan långt bortom orden
Som har visat en liten bit
Av den himmel jag aldrig nått

Jag vill känna att jag lever
All den tid jag har
Ska jag leva som jag vill
Jag vill känna att jag lever
Veta att jag räcker till

Jag har aldrig glömt vem jag var
Jag har bara låtit det sova
Kanske hade jag inget val
Bara viljan att finnas kvar

Jag tror vi har svårt att förstå den kamp som våra vänner på flykt kämpar. Att förlora sitt liv hem, sitt livsverk, att bo i ett tält där de inte känner dig trygg, enda minnen de har är de som finns i deras hjärtan och förhoppningsvis bilderna de har i sina telefoner.

Häromdagen talade jag med en man som bott i Sverige i några år och väl anpassat sig med sin familj i Sverige. Men han sa att varje dag längtar jag hem till huset som inte finns, till landet som en gång var hanst men hans politiska, religiösa och kulturella övertygelser gör att han inte kan åka hem till mitt hemland.
"Jag saknar landet, maten, dofterna, min familj som finns kvar där och som kämpar för sin överlevnad. Jag saknar språket, jag saknar mitt liv."

De människor som finns kvar i lägren är fortfarande i lock-down i Grekland. De bor fortfarande i camp utan sanitära faciliteter som täcker allas behov. Barnen springer bland sophögar och i nuläget så är det extremt varm vilket gör att risken för infektionssjukdomar sprider sig och dessutom så är rädslan för Corona stort.

Man står i matkö i flera timmar för att få en näringsfattig kost. Barnen får inte den näring som de behöver för att utvecklas fysiskt och psykiskt.
Barnen får inte heller någon skolundervisning, att kunna idrotta för att utveckla sina fysiska färdigheter.
De flyktingar som lyckas hyra en lägenhet får betala ockerhyror och det kan i vissa fall bo flera familjer i en lägenhet och men alla fåll betala full hyra.
Dessa människor är fråntagna alla mänskliga rättigheter och jag undrar varför inte dessa mänskliga rättigheter inte tillhör alla.
De har fastnat i ett vacum mellan två liv.

Åter går jag ut i min trädgård och tänker på en annorlunda sommar men jag har kunnat njuta av värmen, besöka platser med historiska minnen. Jag är tacksam att jag bor i ett land som inte är sönderbombat, som inte är korrumperat. Jag har tillgång till god sjukvård, våra barn och ungdomar kan utbilda sig och drömma om en framtid och den som hr speciella behov kan få hjälp och stöd. 
Jag ger den lilla blomman  vatten och lite näring och jag hoppas den växer sig stark.

Vill du hjälpa We Act Sweden att hjälpa dessa människor.
Våra projekt i höst är:

Att stödja de pojkar som deporteras tillbaka till Kabul och genom att ge dem ett hem i huset som We Act byggt.
Att kunna få tag i en lastbil så vi kan göra en insamling och skicka ner förnödenheter till Grekland.
Hjälp oss att hjälpa Swish 123 577 31 32

Sverige i sin allra vackraste prakt. Ystad 2020

Båtsmansstugorna i Västervik från 1740-talet ett fantastiskt kulturminne. Västervik 2020

Ales Stenar 2020

Gamla Linköping 2020

Interiör från ett rum i gamla Linköping. Minnen som vi kan få återuppleva och njuta av och som gör vår historia komplett.

Vilken förmån att fritt kunna njuta av en fantastisk natur

Detta är lekplatsen för barn i Moria Camp år 2020

Jag hoppas att denna kreativa flicka kan få sina drömmar uppfyllda. Moria Camp 2020

Kan denna lilla tjej växa till en självständig kvinna? Moria Camp 2020

Var finns tryggheten för denna lille grabben. Moria Camp 2020

Jag hoppas de dessa människorna snart skall finna trygghet och frihet. Moria Camp 2020

Den 14 maj

Hör ofta "tänk när vi kan återgå till det normala". Jag undrar bara vad är det normala? Är det normala det som vi hela tiden strävar efter, efter det som vi inte har och som vi tror  skall göra oss ännu lyckligare?
Vi hör om människor som tragiskt gått bort och om människor som förlorat sina arbeten och där ekonomin är på väg att gå i botten på grund av en fiende som vi verkar ha svårt att övervinna. 
Men vi hör också rapporter om att vår natur har på kort tid börjat att repa  sig och att vi börjar få en renare luft. Vi hör också om olika mer eller mindre kreativa initiativ som görs för att hjälpa dem som behöver stöd och hjälp. Jag blir imponerad av all den kärlek som som sprids och som förenat oss mot ett hot som vi alla är rädda för. Vi kanske skall försöka att behålla det när livet blir "normalt" igen.

Men i vår strävan att övervinna pandemin och för att kunna åtegå till det normala så får vi ALDRIG, ALDRIG glömma dem som aldrig haft möjlighet till att leva ett normalt liv. I corona-pandemins framfart så rapporteras inget om situationen bland flyktingarna. Människor som förutom att de inta har ett land, någonstans att kalla sitt hem, knapp tillgång till mat, knapp tillgång till rent vatten, en plats att kunna uträtta sina behov så har även de en rädsla för att drabbas av Corona-viruset.
I Moria -camp med ca 20 000 flyktingar finns idag 5 läkare och 5 sjuksköterskor som kämpar för att inte bara ge sjukvård utan de är ofta en ventil för flyktingarna att prata av sig hos. Den här veckan så har man också tillsammans med Läkare utan gränser byggt ett isolerings-camp. I nuläget har det inte rapporteras om någon i Moria Camp som drabbats av COVID 19.  Med ca 20 000 människor som lever på en yta av några fotbollsplaner är risken för smittspridning stor inte bara för Corona utan även för andra infektioner, risk för våld och överfall ocg sexuellt övergrepp. 
Barn och ungdomar lever under dessa förhållandena och som utan någon vuxens stöd, hjälp eller kärlek skall klara att öveleva och bli ansvarsfulla människor. Vem talar om för dem vad som är rätt eller fel? Vem talar om för dem att någon älskar dem?  
Här hemma i är karantän-situationen svår för många och vi kan inte träffa våra nära och kära som tidigare men med teknikens hjälp kan vi träffas över nätet. Dessa barn har inte den möjligheten och deras enda följeslagare är oftast rädslan. Rädslan att inte få mat, att inte öveleva, inte att kunna studera eller rädslan att inte få en framtid.

Vänner vi får inte glömma dessa utsatta människor. Tack för att du tog dig tid att läsa mina tankar och vill du hjälpa We Act Sweden att kunna fortsätta att arbeta så Swisha gärna till: 123 577 31 22

 

 

Den 15 Februari

Tidig lördagsmorgon, det regnar och blåser utanför och här inne sitter jag i värmen och njuter med en mugg kaffe. Jag är tacksam för att jag inte behöver gå ut och måste jag gå ut idag så sätter jag mig i en bil och kan torr och varm utföra det jag skall för att sedan åter komma hem och njuta av värmen.

Tittar på väderkartan över Lesbos. Något varmare men det regnar lika mycket och blåser. Skillnaden för dessa människorna är att här finns ingen som är riktigt torr och varm. Alla har inte en ett litet tält att krypa in i. Alla kan inte få sig en kopp värmande kaffe,  äta sig riktigt mätt. 
Tänk dig sedan att dela en relativt liten yta i en nedsliten olivlund med över 20 000 andra människor.

Situationen i Moria Camp blir svårare och svårare och det politiska spelet blir tuffare och tuffare och priset för detta är barnen som får betala. De har ingen framtid om inte vi gör någoting nu. Säkerhet, trygghet, skolgång och sjukvård. Fundamentala saker som har fråntagits dessa barn.
Vi åker ner den 1 mars och skall arbeta med sjukvård. behovet av ditt stöd är enormt. Vi behöver hjälp med att kunna införskaffa läkemedel och övrigt sjukvårdsmaterial.

Varje gåva är värt guld då vi kan hjälpa någon tack vare ditt stöd.

Swisha till 123 577 31 22

Den 4 januari

Ett nytt decennium har påbörjats och jag ser tillbaka på det förra med både glädje och tacksamhet men också med sorg och frustration. Glädje och tacksamhet över att få leva i ett fantastiskt land omgärdad av ett nätverk av familj och vänner som inger trygghet.

När jag 2015 åkte till Kroatien som volontär trodde jag att det var en engångsresa jag gjorde för att kunna hjälpa någon av alla de människor som flydde krig, fattigdom, religiös och kulturell förföljelse. Inte trodde jag att jag fyra år senare fortfarande skulle arbeta med detta.

När jag var på Lesbos i mars 2019 så såg situationen något lugnare ut och färre antal båtar kom till de grekiska öarna och man hade börjat tömma camp Moria. Antalet flyktingar i campen var runt 8000 människor eftersom evakueringen till fastlandet hade påbörjats. Det vi dock alla visste var att flyktingarna kom från ett helvete till ett annat. De var fast i Grekland och att asylprocessen tar tid och väntan är oändlig. Våra kontakter i Grekland trodde också att situationen skulle förvärras då situationen på den turkiska sidan blivit svårare för flyktingarna.

I maj var antalet flyktingar drygt 15 000 på de grekiska öarna och när jag var i Aten i september började rapporteringen om ett ökat antal båtar som kom över havet till öarna. Det jag märkt när jag var i Aten var att allt fler flyktingar levde som hemlösa i parkerna i staden. Prostitutionen liksom drogmissbruket skedde öppet. Under hösten har tillströmningen av båtar till öarna ökat och det rapporteras att det nu finns närmare 42000 flyktingar på öarna (källa Aegean Boat Report).
Hur många som kommit över gränsen mellan Turkiet och Evros vet jag inte.

Jag brukar säga att mina resor till Grekland som volontär är resor som inte skulle behöva göras för om vi alla accepterade varandra och varandras olikheter så skulle vi kunna leva sida vid sida. Ja visst låter det som en utopi. Det talas hela tiden om att vi måste stoppa flyktingarna att komma över Egeiska havet men om du frågar alla de människor som flyr så skulle nog flertalet hellre vilja åka tillbaka hem om möjligheterna fanns.

Jag träffade en gång en man som flydde under balkankriget och han berättade för mig om sin längtan hem. Han hade egentligen resurser och möjlighet till att flytta tillbaka men som hans sa; ”hemma finns det bara ett päronträd kvar av mitt hem och jag känner mig inte riktigt hemma någonstans”. Minnena från kriget och upplevelserna i hemlandet, flykten till Sverige och försöken att anpassa sig och integreras tar så stor energi som nog ingen av oss kan förstå.

En av mina unga vänner jag hade möjlighet att diskutera med sa några kloka ord. ”Tänk vad pengar alla hade sparat om vi inte hade behövt att fly.”

Ja, att inte acceptera varandra tar stora resurser och energi i anspråk.
Jag hoppas och önskar inför det kommande decenniet att vi skall kunna se varandras möjligheter, att ge varandra chansen att känna trygghet. Att alla barn som idag lever i flykt och som upplevt att de förlorat allt en dag skall känna sig trygga och kunna säga att här, här jag hemma.

Den 2 januari 2020