Den 4 januari

Ett nytt decennium har påbörjats och jag ser tillbaka på det förra med både glädje och tacksamhet men också med sorg och frustration. Glädje och tacksamhet över att få leva i ett fantastiskt land omgärdad av ett nätverk av familj och vänner som inger trygghet.

När jag 2015 åkte till Kroatien som volontär trodde jag att det var en engångsresa jag gjorde för att kunna hjälpa någon av alla de människor som flydde krig, fattigdom, religiös och kulturell förföljelse. Inte trodde jag att jag fyra år senare fortfarande skulle arbeta med detta.

När jag var på Lesbos i mars 2019 så såg situationen något lugnare ut och färre antal båtar kom till de grekiska öarna och man hade börjat tömma camp Moria. Antalet flyktingar i campen var runt 8000 människor eftersom evakueringen till fastlandet hade påbörjats. Det vi dock alla visste var att flyktingarna kom från ett helvete till ett annat. De var fast i Grekland och att asylprocessen tar tid och väntan är oändlig. Våra kontakter i Grekland trodde också att situationen skulle förvärras då situationen på den turkiska sidan blivit svårare för flyktingarna.

I maj var antalet flyktingar drygt 15 000 på de grekiska öarna och när jag var i Aten i september började rapporteringen om ett ökat antal båtar som kom över havet till öarna. Det jag märkt när jag var i Aten var att allt fler flyktingar levde som hemlösa i parkerna i staden. Prostitutionen liksom drogmissbruket skedde öppet. Under hösten har tillströmningen av båtar till öarna ökat och det rapporteras att det nu finns närmare 42000 flyktingar på öarna (källa Aegean Boat Report).
Hur många som kommit över gränsen mellan Turkiet och Evros vet jag inte.

Jag brukar säga att mina resor till Grekland som volontär är resor som inte skulle behöva göras för om vi alla accepterade varandra och varandras olikheter så skulle vi kunna leva sida vid sida. Ja visst låter det som en utopi. Det talas hela tiden om att vi måste stoppa flyktingarna att komma över Egeiska havet men om du frågar alla de människor som flyr så skulle nog flertalet hellre vilja åka tillbaka hem om möjligheterna fanns.

Jag träffade en gång en man som flydde under balkankriget och han berättade för mig om sin längtan hem. Han hade egentligen resurser och möjlighet till att flytta tillbaka men som hans sa; ”hemma finns det bara ett päronträd kvar av mitt hem och jag känner mig inte riktigt hemma någonstans”. Minnena från kriget och upplevelserna i hemlandet, flykten till Sverige och försöken att anpassa sig och integreras tar så stor energi som nog ingen av oss kan förstå.

En av mina unga vänner jag hade möjlighet att diskutera med sa några kloka ord. ”Tänk vad pengar alla hade sparat om vi inte hade behövt att fly.”

Ja, att inte acceptera varandra tar stora resurser och energi i anspråk.
Jag hoppas och önskar inför det kommande decenniet att vi skall kunna se varandras möjligheter, att ge varandra chansen att känna trygghet. Att alla barn som idag lever i flykt och som upplevt att de förlorat allt en dag skall känna sig trygga och kunna säga att här, här jag hemma.

Den 2 januari 2020