Den 14 maj

Hör ofta "tänk när vi kan återgå till det normala". Jag undrar bara vad är det normala? Är det normala det som vi hela tiden strävar efter, efter det som vi inte har och som vi tror  skall göra oss ännu lyckligare?
Vi hör om människor som tragiskt gått bort och om människor som förlorat sina arbeten och där ekonomin är på väg att gå i botten på grund av en fiende som vi verkar ha svårt att övervinna. 
Men vi hör också rapporter om att vår natur har på kort tid börjat att repa  sig och att vi börjar få en renare luft. Vi hör också om olika mer eller mindre kreativa initiativ som görs för att hjälpa dem som behöver stöd och hjälp. Jag blir imponerad av all den kärlek som som sprids och som förenat oss mot ett hot som vi alla är rädda för. Vi kanske skall försöka att behålla det när livet blir "normalt" igen.

Men i vår strävan att övervinna pandemin och för att kunna åtegå till det normala så får vi ALDRIG, ALDRIG glömma dem som aldrig haft möjlighet till att leva ett normalt liv. I corona-pandemins framfart så rapporteras inget om situationen bland flyktingarna. Människor som förutom att de inta har ett land, någonstans att kalla sitt hem, knapp tillgång till mat, knapp tillgång till rent vatten, en plats att kunna uträtta sina behov så har även de en rädsla för att drabbas av Corona-viruset.
I Moria -camp med ca 20 000 flyktingar finns idag 5 läkare och 5 sjuksköterskor som kämpar för att inte bara ge sjukvård utan de är ofta en ventil för flyktingarna att prata av sig hos. Den här veckan så har man också tillsammans med Läkare utan gränser byggt ett isolerings-camp. I nuläget har det inte rapporteras om någon i Moria Camp som drabbats av COVID 19.  Med ca 20 000 människor som lever på en yta av några fotbollsplaner är risken för smittspridning stor inte bara för Corona utan även för andra infektioner, risk för våld och överfall ocg sexuellt övergrepp. 
Barn och ungdomar lever under dessa förhållandena och som utan någon vuxens stöd, hjälp eller kärlek skall klara att öveleva och bli ansvarsfulla människor. Vem talar om för dem vad som är rätt eller fel? Vem talar om för dem att någon älskar dem?  
Här hemma i är karantän-situationen svår för många och vi kan inte träffa våra nära och kära som tidigare men med teknikens hjälp kan vi träffas över nätet. Dessa barn har inte den möjligheten och deras enda följeslagare är oftast rädslan. Rädslan att inte få mat, att inte öveleva, inte att kunna studera eller rädslan att inte få en framtid.

Vänner vi får inte glömma dessa utsatta människor. Tack för att du tog dig tid att läsa mina tankar och vill du hjälpa We Act Sweden att kunna fortsätta att arbeta så Swisha gärna till: 123 577 31 22

 

 

Den 15 Februari

Tidig lördagsmorgon, det regnar och blåser utanför och här inne sitter jag i värmen och njuter med en mugg kaffe. Jag är tacksam för att jag inte behöver gå ut och måste jag gå ut idag så sätter jag mig i en bil och kan torr och varm utföra det jag skall för att sedan åter komma hem och njuta av värmen.

Tittar på väderkartan över Lesbos. Något varmare men det regnar lika mycket och blåser. Skillnaden för dessa människorna är att här finns ingen som är riktigt torr och varm. Alla har inte en ett litet tält att krypa in i. Alla kan inte få sig en kopp värmande kaffe,  äta sig riktigt mätt. 
Tänk dig sedan att dela en relativt liten yta i en nedsliten olivlund med över 20 000 andra människor.

Situationen i Moria Camp blir svårare och svårare och det politiska spelet blir tuffare och tuffare och priset för detta är barnen som får betala. De har ingen framtid om inte vi gör någoting nu. Säkerhet, trygghet, skolgång och sjukvård. Fundamentala saker som har fråntagits dessa barn.
Vi åker ner den 1 mars och skall arbeta med sjukvård. behovet av ditt stöd är enormt. Vi behöver hjälp med att kunna införskaffa läkemedel och övrigt sjukvårdsmaterial.

Varje gåva är värt guld då vi kan hjälpa någon tack vare ditt stöd.

Swisha till 123 577 31 22

Den 4 januari

Ett nytt decennium har påbörjats och jag ser tillbaka på det förra med både glädje och tacksamhet men också med sorg och frustration. Glädje och tacksamhet över att få leva i ett fantastiskt land omgärdad av ett nätverk av familj och vänner som inger trygghet.

När jag 2015 åkte till Kroatien som volontär trodde jag att det var en engångsresa jag gjorde för att kunna hjälpa någon av alla de människor som flydde krig, fattigdom, religiös och kulturell förföljelse. Inte trodde jag att jag fyra år senare fortfarande skulle arbeta med detta.

När jag var på Lesbos i mars 2019 så såg situationen något lugnare ut och färre antal båtar kom till de grekiska öarna och man hade börjat tömma camp Moria. Antalet flyktingar i campen var runt 8000 människor eftersom evakueringen till fastlandet hade påbörjats. Det vi dock alla visste var att flyktingarna kom från ett helvete till ett annat. De var fast i Grekland och att asylprocessen tar tid och väntan är oändlig. Våra kontakter i Grekland trodde också att situationen skulle förvärras då situationen på den turkiska sidan blivit svårare för flyktingarna.

I maj var antalet flyktingar drygt 15 000 på de grekiska öarna och när jag var i Aten i september började rapporteringen om ett ökat antal båtar som kom över havet till öarna. Det jag märkt när jag var i Aten var att allt fler flyktingar levde som hemlösa i parkerna i staden. Prostitutionen liksom drogmissbruket skedde öppet. Under hösten har tillströmningen av båtar till öarna ökat och det rapporteras att det nu finns närmare 42000 flyktingar på öarna (källa Aegean Boat Report).
Hur många som kommit över gränsen mellan Turkiet och Evros vet jag inte.

Jag brukar säga att mina resor till Grekland som volontär är resor som inte skulle behöva göras för om vi alla accepterade varandra och varandras olikheter så skulle vi kunna leva sida vid sida. Ja visst låter det som en utopi. Det talas hela tiden om att vi måste stoppa flyktingarna att komma över Egeiska havet men om du frågar alla de människor som flyr så skulle nog flertalet hellre vilja åka tillbaka hem om möjligheterna fanns.

Jag träffade en gång en man som flydde under balkankriget och han berättade för mig om sin längtan hem. Han hade egentligen resurser och möjlighet till att flytta tillbaka men som hans sa; ”hemma finns det bara ett päronträd kvar av mitt hem och jag känner mig inte riktigt hemma någonstans”. Minnena från kriget och upplevelserna i hemlandet, flykten till Sverige och försöken att anpassa sig och integreras tar så stor energi som nog ingen av oss kan förstå.

En av mina unga vänner jag hade möjlighet att diskutera med sa några kloka ord. ”Tänk vad pengar alla hade sparat om vi inte hade behövt att fly.”

Ja, att inte acceptera varandra tar stora resurser och energi i anspråk.
Jag hoppas och önskar inför det kommande decenniet att vi skall kunna se varandras möjligheter, att ge varandra chansen att känna trygghet. Att alla barn som idag lever i flykt och som upplevt att de förlorat allt en dag skall känna sig trygga och kunna säga att här, här jag hemma.

Den 2 januari 2020